Etikett och regler i ett förhållande?

[Lampan]

Ibland kan en spontan känsla skrika NEJ (eller ja), medan jag vet att det är fel. Det ser jag som sunt förnuft. Att bara gå på en känsla är inte vidare smart, eller hur?

Tycker du att det är trevligt med egoism?

Egoism är inte trevligt.
Om du blir ledsen när din partner har sex med andra, så kanske din reaktion grundar sig på att du tycker han är egoistisk som agerar på en känsla (kåt) fast att han vet att det kommer att gör dig ledsen.
Har han rätt att få utlopp för sin känsla (kåt) när du inte har rätt till din känsla (ledsen).

 

[Lampan]

Hur kom det in i bilden? Nej, det tycker jag inte att man bör göra - men fattar inte hur det hänger ihop alls med de senaste inläggen.

Jag kan fråga så här då
Varför ska man ändra på sig för att passa någon annans sätt att leva i en relation?
Har inte alla rätt till det den känner?

 

[sjoberga]

Jag kan fråga så här då
Varför ska man ändra på sig för att passa någon annans sätt att leva i en relation?
Har inte alla rätt till det den känner?

Alla vill inte bejaka det man känner, för att det till exempel kan vara helt irrationellt. Då kan man arbeta med det - om man vill. Självklart har man lika stor rätt att inte vilja arbeta med det. Rätt till vad man känner? Jag förstår nog inte riktigt vad du menar. En känsla är ju en känsla och känner man den så är den verklig. Men den behöver inte vara baserad på förnuft, smarthet, kunskap, vilja eller vara önskad för det. Och då kan man välja att arbeta med de känslorna så att de inte begränsar mitt eget eller någon annans liv.

Jag tycker inte att man måste ändra sig för att passa någon annan. Men jag upplever inte att det är vad som diskuteras heller.

Din fråga blir lite moment 22: Varför ska då din partner ändra sig för att passa ditt sätt att se på en relation? Jag anser inte att det är något som är fixt och oruckligt i denna ekvation, och den ser helt olika ut för olika människor.

 

[Petruska]

Jag kan fråga så här då
Varför ska man ändra på sig för att passa någon annans sätt att leva i en relation?
Har inte alla rätt till det den känner?

Det är ju inte alls det em-pirre skriver om. Hen skriver om att försöka vara en människa som man vill vara. Det är inte hens partner som säger åt hen att försöka lära sig att inte reagera med ledsenhet eller svarsjuka om partner skulle ha en sidohistoria av något slag, det em-pirre själv som vill vara en sådan person. Som helt enkelt vill vara en person vars känslor inte handlar om att på något sätt äga sin partner, eller sin partners sexualitet. Sådan självuppfostran och personlig utveckling, tror jag att det vore bra om vi alla försökte åstadkomma, och jag strävar i samma riktning för egen del. Em-pirre beskriver väldigt fint, tycker jag, hur hen tänker så jag ser ingen anledning att utveckla det hela vidare, men du verkar inte alls förstå.

Jag får en känsla av att du mest diskuterar för diskuterandets egen skull, utan att ens försöka förstå andras argument.

 

[Petruska]

Alla vill inte bejaka det man känner, för att det till exempel kan vara helt irrationellt. Då kan man arbeta med det - om man vill. Självklart har man lika stor rätt att inte vilja arbeta med det. Rätt till vad man känner? Jag förstår nog inte riktigt vad du menar. En känsla är ju en känsla och känner man den så är den verklig. Men den behöver inte vara baserad på förnuft, smarthet, kunskap, vilja eller vara önskad för det. Och då kan man välja att arbeta med de känslorna så att de inte begränsar mitt eget eller någon annans liv.

Varje gång jag möter den typ av resonemang kring känslor som vi ser i tråden, främst företrädda av @Lampan tänker jag på följande episod: Jag minns tydligt ett tillfälle en mycket jobbig natt, då jag för ett kort ögonblick tänkte att "nu tar jag bebisen och slänger honom i sopnedkastet". (Både bebis och jag hade hög feber, och bebis vaknade flera gånger i timmen hela natten och jag var ensam med bebis.) Tack och lov gjorde mina föräldrar redan när jag var liten så gott de kunde med att hjälpa mig att utveckla min impulskontroll och jag har själv - helt frivilligt - fortsatt på det spåret i viss mån. Jag kastade inte bebisen i sopnedkastet. Men jag valde att prata med bvc om min reaktion.

Jag tycker nog inte att det var en känsla jag "hade rätt till". Den känslan var inte bra för vare sig bebis eller mig, även om den var kortvarig. Men det var en känsla jag just då tvingades att hantera utan att agera på den. (Känslorna som jag hade fått lov att hantera om jag hade agerat på impulsen, vill jag inte ens tänka på.)

Sammantaget: det är bra att försöka lära sig och sitt känsloliv vissa typer av reaktioner framför andra. Det blir så hemskt våldsamt och dramatiskt annars, allting.

 

[sjoberga]

Nja, så helvetiskt behöver det ju inte vara...det beror ju främst på vad man känner.
Det finns säkert dom som har känslor som gör att dom lever i ett litet helvetet, men det är säkert långt ifrån alla.

Jag är nog ganska känslostyrd. Jag tycker det är svårt att inte bli ledsen om jag faktiskt blir det. Jag menar hur undviker man känslor man får? Går det att undvika dom?
Visst kan man hindra sig från att gråta, skrika etc. Men känslan finns ju där ändå.

Fast det handlar ju att lära sig att förstå känslorna tänker jag. Mogna som människa. Förstå att känslan inte behöver vara rationell och om du till exempel blir ledsen, förstå att det handlar väldigt mycket om dig själv och inte är en objektiv reaktion på något. Inte projicera den på andra och begränsa deras liv för att du ska slippa uppleva en irrationell känsla.

Inte om att undvika känslorna, utan att förstå bakgrunden till dem och kunna hantera dem rationellt.

Och grejen är att om man lär sig förstå känslorna så förändras de också. När man förstår att rädslan för spindlar är irrationell, dvs in i djupaste medvetandet, så kan man låta spindeln klättra på handen utan att få fnatt. Känslan kommer inte. Man har lärt sig hantera det och har mer kunskap om både spindlar och sig själv.

 

[Lampan]

Fast det handlar ju att lära sig att förstå känslorna tänker jag. Mogna som människa. Förstå att känslan inte behöver vara rationell och om du till exempel blir ledsen, förstå att det handlar väldigt mycket om dig själv och inte är en objektiv reaktion på något. Inte projicera den på andra och begränsa deras liv för att du ska slippa uppleva en irrationell känsla.

Inte om att undvika känslorna, utan att förstå bakgrunden till dem och kunna hantera dem rationellt.

Och grejen är att om man lär sig förstå känslorna så förändras de också. När man förstår att rädslan för spindlar är irrationell, dvs in i djupaste medvetandet, så kan man låta spindeln klättra på handen utan att få fnatt. Känslan kommer inte. Man har lärt sig hantera det och har mer kunskap om både spindlar och sig själv.

Lever du också i ett öppen sexuell relation med din partner. ( du behöver naturligtvis inte svara, men vad jag kan utläsa så ger du din partner total frihet att göra vad hen vill, och med vem)
Jag tror att det är mycket svårt att ändra på känslor man få om man känner att man blir sviken, om ens partner ljuger för en.
Det är också konstigt att man tycker att det är fel att bli ledsen om man blir sviken, av personen som ska stå en närmast i livet
Vi pratar nu om människor som lever i en monogam relation

 

[sjoberga]

Lever du också i ett öppen sexuell relation med din partner. ( du behöver naturligtvis inte svara, men vad jag kan utläsa så ger du din partner total frihet att göra vad hen vill, och med vem)
Jag tror att det är mycket svårt att ändra på känslor man få om man känner att man blir sviken, om ens partner ljuger för en.
Det är också konstigt att man tycker att det är fel att bli ledsen om man blir sviken, av personen som ska stå en närmast i livet
Vi pratar nu om människor som lever i en monogam relation

Fast jag säger inte att man måste tycka att det är fel. Fast om man tycker förnuftsmässigt att det är fel, men ändå känner sig ledsen, måste man väl ändå få jobba med sig själv om man vill?

Jag lever i en relation och ett liv baserat på frivillighet och det gäller samtliga områden. Skulle min partner vilja göra saker ser jag inte varför jag skulle ställa upp hinder som baseras på att jag har vissa känslor. De konsekvenserna får min partner själv bedöma. Sedan kan givetvis vissa saker vara av arten att vi inte längre kan leva tillsammans, men det är en helt annan sak.

 

[Lampan]

Fast jag säger inte att man måste tycka att det är fel. Fast om man tycker förnuftsmässigt att det är fel, men ändå känner sig ledsen, måste man väl ändå få jobba med sig själv om man vill?

Jag lever i en relation och ett liv baserat på frivillighet och det gäller samtliga områden. Skulle min partner vilja göra saker ser jag inte varför jag skulle ställa upp hinder som baseras på att jag har vissa känslor. De konsekvenserna får min partner själv bedöma. Sedan kan givetvis vissa saker vara av arten att vi inte längre kan leva tillsammans, men det är en helt annan sak.

Alla kärleks relationer baseras på frivillighet, annars kallas det slaveri
Samma sak gäller för mig, jag kan inte sätta upp hinder och förbjuda min partner något alls
Vissa saker är av arten att vi inte kan leva längre med varandra
Så du ser, det finns inga skillnader

 

[sjoberga]

Alla kärleks relationer baseras på frivillighet, annars kallas det slaveri
Samma sak gäller för mig, jag kan inte sätta upp hinder och förbjuda min partner något alls
Vissa saker är av arten att vi inte kan leva längre med varandra
Så du ser, det finns inga skillnader

Fast du resonerar helt annorlunda än jag, när jag läser tidigare inlägg.

 

[escodobe]

Nja, så helvetiskt behöver det ju inte vara...det beror ju främst på vad man känner.
Det finns säkert dom som har känslor som gör att dom lever i ett litet helvetet, men det är säkert långt ifrån alla.

Jag är nog ganska känslostyrd. Jag tycker det är svårt att inte bli ledsen om jag faktiskt blir det. Jag menar hur undviker man känslor man får? Går det att undvika dom?
Visst kan man hindra sig från att gråta, skrika etc. Men känslan finns ju där ändå.

Det är rätt bra att ha någurlunda koöunna reglera sitt känsloliv.
Annars blir det jobbigt både för en själv och omgivningen.
Eftersom jag i jobbet möter såpass många som av olika orsaker har brister i den förmågan så är min tolerans för sådant lägre i mitt privatliv. Det tar för mycket energi.
Faktum med att jag dragit ned på mitt buke användande på grund av detta.

 

[Lampan]

Fast du resonerar helt annorlunda än jag, när jag läser tidigare inlägg.

Har du tolkat mina inlägg att min partner är min slav som inte är fri att göra vad hen vill?

Alla har en gräns
Om ens partner stiger över den gränsen, är det tack och hej, om man inte kan hitta en lösning och komma överens hur det ska se ut i framtiden

Det är väl inget konstigt med det?

Du har väl också en gräns?

 

[em-pirre]

Fast det handlar ju att lära sig att förstå känslorna tänker jag. Mogna som människa. Förstå att känslan inte behöver vara rationell och om du till exempel blir ledsen, förstå att det handlar väldigt mycket om dig själv och inte är en objektiv reaktion på något. Inte projicera den på andra och begränsa deras liv för att du ska slippa uppleva en irrationell känsla.

Inte om att undvika känslorna, utan att förstå bakgrunden till dem och kunna hantera dem rationellt.

(min fetning)
Se där. Med en mening fick du fram det jag försökt få fram genom fyrtio meningar (och tydligen misslyckats)

 

[Raderad medlem 6459]

Varför ska man ändra på sig för att passa någon annans sätt att leva i en relation?

Jag är nog lite benägen att hålla med. Alltså, jag älskar min sambo och vill leva med honom och har rätt stor flexibilitet när det gäller hur vår relation ska se ut. Men, skulle han göra något som verkligen gjorde mig ledsen, som jag hade svårt att förstå, så hade jag dels velat prata massa med honom om det (och ja, en av frågorna hade varit "vad får du ut av det?", för mig är det inte en märklig fråga) och vore det sedan en för stor ansträngning för mig att acceptera det hade det förmodligen lett till att det tagit slut. Jag vill att vår relation ska fungera, att det inte ska vara så jädra mycket krångel. För min del finns det stort utrymme för att förändras, att vi kan prata igenom saker och se det på nya sätt, men jag vill liksom inte att min relation ska bli nåt jädra projekt. Att jag ska behöva jobba med mig själv dagligen för att acceptera nåt som jag innerst inne inte tycker om, som gör mig ledsen.

 

[em-pirre]

Jag är nog lite benägen att hålla med. Alltså, jag älskar min sambo och vill leva med honom och har rätt stor flexibilitet när det gäller hur vår relation ska se ut. Men, skulle han göra något som verkligen gjorde mig ledsen, som jag hade svårt att förstå, så hade jag dels velat prata massa med honom om det (och ja, en av frågorna hade varit "vad får du ut av det?", för mig är det inte en märklig fråga) och vore det sedan en för stor ansträngning för mig att acceptera det hade det förmodligen lett till att det tagit slut. Jag vill att vår relation ska fungera, att det inte ska vara så jädra mycket krångel. För min del finns det stort utrymme för att förändras, att vi kan prata igenom saker och se det på nya sätt, men jag vill liksom inte att min relation ska bli nåt jädra projekt. Att jag ska behöva jobba med mig själv dagligen för att acceptera nåt som jag innerst inne inte tycker om, som gör mig ledsen.

Där håller jag också med. Vill bara inflika att jag alltså inte vill jobba på mina känslor för att det ska passa honom, utan för att jag vill lära mig mer om mig själv och lära mig varför jag känner på olika sätt. Och som sagt är ju allt detta hypotetiskt i mitt fall.

 

[Lampan]

Det är rätt bra att ha någurlunda koöunna reglera sitt känsloliv.
Annars blir det jobbigt både för en själv och omgivningen.
Eftersom jag i jobbet möter såpass många som av olika orsaker har brister i den förmågan så är min tolerans för sådant lägre i mitt privatliv. Det tar för mycket energi.
Faktum med att jag dragit ned på mitt buke användande på grund av detta.

Ja man kan ju också välja ett liv och umgänge som inte tär på ens tålamod och därmed bespara känsloutbrott

Är buke så påfrestande att det tar energi tycker du?

Om jag tröttnar på folk här, läser jag inte på några dagar, jag skrollar också mycket och läser bara en del

 

[Lampan]

Jag är nog lite benägen att hålla med. Alltså, jag älskar min sambo och vill leva med honom och har rätt stor flexibilitet när det gäller hur vår relation ska se ut. Men, skulle han göra något som verkligen gjorde mig ledsen, som jag hade svårt att förstå, så hade jag dels velat prata massa med honom om det (och ja, en av frågorna hade varit "vad får du ut av det?", för mig är det inte en märklig fråga) och vore det sedan en för stor ansträngning för mig att acceptera det hade det förmodligen lett till att det tagit slut. Jag vill att vår relation ska fungera, att det inte ska vara så jädra mycket krångel. För min del finns det stort utrymme för att förändras, att vi kan prata igenom saker och se det på nya sätt, men jag vill liksom inte att min relation ska bli nåt jädra projekt. Att jag ska behöva jobba med mig själv dagligen för att acceptera nåt som jag innerst inne inte tycker om, som gör mig ledsen.

Jag vill också ha en enkel relation, att vi förstår, accepterar, respekterar varandra
Om han inte är nöjd med något i vår relation vill jag att han pratar med mig om det innan han tex hoppar i säng med någon annan
Jag vill att vi kör med öppna kort

 

[Raderad medlem 6459]

Om han inte är nöjd med något i vår relation vill jag att han pratar med mig om det innan han tex hoppar i säng med någon annan

Fast det är ju inte så lätt alla gånger.

 

[escodobe]

Ja man kan ju också välja ett liv och umgänge som inte tär på ens tålamod och därmed bespara känsloutbrott

Är buke så påfrestande att det tar energi tycker du?

Om jag tröttnar på folk här, läser jag inte på några dagar, jag skrollar också mycket och läser bara en del

Hur läser du egentligen? Jag skriver ju att jag i mitt privatliv helst umgås med folk som KAN reglera sitt känsloliv. Inte att jag får känsloutbrott.

Jag skriver ju dessutom att jag dragit ned på min buketid.
Ändra mitt liv? Knappast jag älskar mitt liv och jobb (även när det är påfrestande ). Varför skulle jag ändra på det för att orka med jobbiga okontrollerade "känslomänniskor" på min fritid? När jag istället kan umgås med folk som är lätta att umgås med?

 

[Lampan]

Fast det är ju inte så lätt alla gånger.

Sant, men man lägger ribban där man/båda vill ha den