pigleton
Trådstartare
Ok, jag behöver alla erfarenheter jag kan få av varannan veckas boende för barn. Vi är ju mitt i en separation och allt i mig är kaos. Jag vet att hela samhället är för varannan veckas boende och barnets rätt till båda föräldrar och jag kan absolut se värdet av två engagerade föräldrar som ger stöd och trygghet till sitt barn. Men hur är det egentligen med barnets rätt till en trygg fast punkt - utan att behöva leva i kappsäck?
Vilket väger tyngst? Vad är viktigast och vilken effekt kan alternativen ge?
Själv har jag ju vuxit upp enbart med min mamma och kan inte riktigt tänka mig ett liv där man är tvungen att flytta fram och tillbaka. Jag har flera i min närhet som har varannan vecka men ingen där jag har kunnat se att det faktiskt fungerar tillfredsställande för barnet. Istället har barnen jag träffat uttryckt hur jobbigt det är att alltid behöva flytta.
Därför är jag nu mycket kluven, hur gärna jag än vill ha min dotter hos mig så har jag svårt att utsätta henne för detta. Jag älskar henne vanvettigt men jag har så svårt att motivera varannan veckas boende för mig själv, särskilt som jag såg hur sonen mådde den korta period som han hade det så. Han blev vilsen, orolig, otrygg och varje gång han kom tillbaka blev det trassel.
Mina tankar är dels ifall det går att lösa att vi som vuxna flyttar istället. Vet att det finns de som fått det att fungera och tycker väl egentligen att det känns mer rätt med tanke på att barnen inte begärt detta utan vi vuxna. Dock finns det en aspekt som gör det hela mer komplicerat i mitt fall och det är sonen, som är min från ett tidigare förhållande. Ett av barnen kommer således få flytta hur man än gör....
Ett annat alternativ är ju då att Mirandas pappa får ta henne fullt ut och jag har henne varannan helg. Det skulle kännas hårt, med tanke på att det bara är jag som varit hemma med henne under hennes första 1,5 år och jag vet inte riktigt hur man ska göra en övergång i så fall, för att hon inte ska känna att jag bara sviker henne rakt av.
Att jag skulle få ha henne själv finns inte som alternativ eftersom jag vet att hennes pappa inte nöjer sig med mindre än varannan vecka. Han kan i nuläget inte heller se att det skulle behövas en invänjningsperiod överhuvudtaget då han tycker att det går ju bra när jag hade henne själv i helgen och sov borta fyra nätter. Han förstår inte att problemet inte sitter där, för självklart går det bra när hon är borta, men i bemötandet när hon kommer tillbaka så känns det.Det var stor skillnad när hon varit borta nu och först var hon avvaktande och avståndstagande, Nästa reaktion var att hon vägrade släppa mig, så idag har jag burit henne från morgon till kväll och så fort jag gjort en antydan att gå mer än två meter ifrån henne har hon gråtit.
Jag känner mig hemsk som utsätter mitt barn för detta, men jag vet verkligen inte vad jag ska tycka, tänka eller göra.
Pappan har ju tagit kontakt med familjerätten och ska väl dit i morgon tror jag, på ett sätt skulle jag vilja fightas, men det är egentligen mot honom jag vill göra det och jag kan inte utsaätta mina barn för det.
Så det enklaste vore väl kanske att intala sig själv att varannan vecka är helt ok, men det behöver jag hjälp för.
Vilket väger tyngst? Vad är viktigast och vilken effekt kan alternativen ge?
Själv har jag ju vuxit upp enbart med min mamma och kan inte riktigt tänka mig ett liv där man är tvungen att flytta fram och tillbaka. Jag har flera i min närhet som har varannan vecka men ingen där jag har kunnat se att det faktiskt fungerar tillfredsställande för barnet. Istället har barnen jag träffat uttryckt hur jobbigt det är att alltid behöva flytta.
Därför är jag nu mycket kluven, hur gärna jag än vill ha min dotter hos mig så har jag svårt att utsätta henne för detta. Jag älskar henne vanvettigt men jag har så svårt att motivera varannan veckas boende för mig själv, särskilt som jag såg hur sonen mådde den korta period som han hade det så. Han blev vilsen, orolig, otrygg och varje gång han kom tillbaka blev det trassel.
Mina tankar är dels ifall det går att lösa att vi som vuxna flyttar istället. Vet att det finns de som fått det att fungera och tycker väl egentligen att det känns mer rätt med tanke på att barnen inte begärt detta utan vi vuxna. Dock finns det en aspekt som gör det hela mer komplicerat i mitt fall och det är sonen, som är min från ett tidigare förhållande. Ett av barnen kommer således få flytta hur man än gör....
Ett annat alternativ är ju då att Mirandas pappa får ta henne fullt ut och jag har henne varannan helg. Det skulle kännas hårt, med tanke på att det bara är jag som varit hemma med henne under hennes första 1,5 år och jag vet inte riktigt hur man ska göra en övergång i så fall, för att hon inte ska känna att jag bara sviker henne rakt av.
Att jag skulle få ha henne själv finns inte som alternativ eftersom jag vet att hennes pappa inte nöjer sig med mindre än varannan vecka. Han kan i nuläget inte heller se att det skulle behövas en invänjningsperiod överhuvudtaget då han tycker att det går ju bra när jag hade henne själv i helgen och sov borta fyra nätter. Han förstår inte att problemet inte sitter där, för självklart går det bra när hon är borta, men i bemötandet när hon kommer tillbaka så känns det.Det var stor skillnad när hon varit borta nu och först var hon avvaktande och avståndstagande, Nästa reaktion var att hon vägrade släppa mig, så idag har jag burit henne från morgon till kväll och så fort jag gjort en antydan att gå mer än två meter ifrån henne har hon gråtit.
Jag känner mig hemsk som utsätter mitt barn för detta, men jag vet verkligen inte vad jag ska tycka, tänka eller göra.
Pappan har ju tagit kontakt med familjerätten och ska väl dit i morgon tror jag, på ett sätt skulle jag vilja fightas, men det är egentligen mot honom jag vill göra det och jag kan inte utsaätta mina barn för det.
Så det enklaste vore väl kanske att intala sig själv att varannan vecka är helt ok, men det behöver jag hjälp för.
Pappan jobbar dessutom mycket i slutet av veckorna inkl helg och resor så det har varit en dubbel poäng med att han har haft de första dagarna.
