Era svärföräldrar! Är det jag som är konstig?

[JosefineLi]

Jag har en fin relation med mina svärföräldrar. Min sambos mamma är väldigt duktig på att skämma bort sina barn, men det lider jag bara av hemma, inte när vi är där. Då tackar jag bara och tar emot. Hjälper till en del, men vet att hon mår bra av att skämma bort "gäster" lite. Min sambos pappa finns det vissa som har svårt för eftersom han är väldigt rätt fram och lite barnsligt retsam, men det funkar fint att bara bita tillbaka. Däremot har jag lite svårt för de två minsta syskonen i familjen, de är så oerhört bortskämda och lyfter aldrig ett finger för att hjälpa till, på något sätt. De två äldsta blir bortskämda med mat och fika men hjälper i alla fall till med gården på andra sätt.

Om min svärmor kom med dryga kommentarer skulle jag nog bara resa på mig och gå därifrån när det händer, för att markera att det inte är kul eller okej. Eller svara syrligt tillbaka. Typ "Jag skickar veterinärräkningen till dig då när [hunden] fått diabetes och fetma om du ska ge den massa gottis".

 

[mino]

Jag blir inte riktigt klok på det där att just svärförälderrelationen skulle vara så speciell. Så fort någon beter sig på ett sätt som man inte gillar så ska det bero på att hen är Svärförälder och därmed har något gemensamt med andras Svärföräldrar. Så tror jag inte riktigt att det är.

Jag tycker inte att det är så konstigt eftersom det kan bli en (på ytan åtminstone) ganska intim relation med svärföräldrarna och man kommer i kontakt med en annan familjs inre traditioner och vanor. Man får insyn i en annan familj som inte är ens egen på ett sätt man sällan annars får. Det som slagit mig genom åren är att familjer har sina grejer för sig som är normaliserade i deras familj och som man själv kan stå helt främmande inför. Enligt min högst ovetenskapliga iakttagelse så tycks det som om kvinnor i familjer med enbart söner får lägga sig till med särskilt många egenheter som övriga normaliserar och upprätthåller. Sönerna tycks generellt sett vara sämre på att sätta gränser och säga ifrån vid gränslöst beteende.

 

[mandalaki]

Enligt min högst ovetenskapliga iakttagelse så tycks det som om kvinnor i familjer med enbart söner får lägga sig till med särskilt många egenheter som övriga normaliserar och upprätthåller. Sönerna tycks generellt sett vara sämre på att sätta gränser och säga ifrån vid gränslöst beteende.

Lite åt det hållet har jag funderat sedan den här tråden startade! Jag har funderat på om liknande problem kanske inte är "svärmorsproblem", utan "samboproblem". Det man oftast hör är ju just att en kvinna har problem med sin sambos mor. Och jag undrar om det inte ofta isåfall är så att sambon inte riktigt klippt navelsträngen - och att det är vad som skulle krävas för att det skulle funka mellan de båda kvinnorna.

Samtidigt: klippa navelsträngen är inte så jäkla lätt. Att ändra dynamiken i en familj gör man sällan utan gnissel. Jag känner själv hur jag fortfarande är lillasyster för mina föräldrar och min syster - och för mig. Det är oerhört lätt att glida in i den invanda rollen - och de gånger jag kliver utanför den blir det oftast rätt mycket friktion i familjen.

Jag förstår därför om de här killarna inte har så lätt att frigöra sig från rollen som son. Men det kanske är det som behövs om deras sambo har "svärmorsproblem".

 

[blur]

Vad gäller kramandet är du i din fulla rätt att säga ifrån och det tycker jag att du ska göra.

"Förminskandet" och att hon behandlar din sambo som om han vore tio år, det hade jag blivit väldigt fundersam på om sambon tillät fortsätta. Min sambo är vuxen, han ska bete sig därefter även med sina föräldrar. Jag hade annars blivit väldigt orolig för vad som händer med vår relation när modern går ut tiden. Eler så kanske jag läser in lite mer än vad som är meningen?

Sätt gränser! Prata med sambon och säg gemensamt åt svärföräldrarna att det inte funkar med ständiga förseningar och ändrade planer. Vet de om att du blir stressad och mår dåligt av beteendet?

Om jag tolkar ditt inlägg rätt hade jag verkligen velat att sambon skulle sätta gränser i sin relation mot sin mamma. Vad gäller DINA gränser så drar du dem precis där du vill.

Jag är ute hos mina svärföräldrar utan sambon rätt så ofta, sambon är där utan mig och min svåger och svägerska är inte heller alltid där tillsammans, så om du behöver banga så gör du det. Kanske blir en utmärkt tillfälle för sambon att förklara för föräldrarna varför du inte är där?

Som nån nämnde ovanför så är min sambo en av dem som inte klippt navelsträngen.
När de ändrar planer i sista sekund blir han också irriterad, men han släpper det för att det blir dålig stämning annars.
I min familj har vi en diskussion, som ibland kan bli livade, sen går man vidare. Men inte är hela dan/stämningen förstörd för det.
Han och hans mor är väldigt konflikträdda så de undviker konfrontation i mest möjliga mån.
Jag har normalt sätt inga problem med att vara rak och tydlig, men när jag är det med dem om saker som inte är som dom tycker blir det väldigt konstig stämning, och därför vet jag inte hur jag ska få fram t ex
"Jag vill helst inte ha långa godnattkramar?" utan att nån ska ta illa upp.
Jag kramar inte ens min mamma godnatt och har inte gjort sen jag var litet barn, så att få långa kramar av någon annans känns tyvärr obehagligt för mig.

Nog har sambon sagt åt dem om förseningar och ändrade planer.
Men de är sånna de är. Ska göra 100 rutiner och har ingen koll på hur lång tid de egentligen tar, eller förmåga att anpassa sig och hoppa något om det blir tight om tid. Hans mamma har var jag förstått mer eller mindre aldrig haft ett riktigt jobb och blev sjukpensionerad tidigt, så stress och skynda i mina ögon är långt ifrån samma i hennes ögon. De tycker att de stressar och skyndar massor. Dock så tror jag att de är vana vid människor som resonerar just "de är så det är, irriterande, så man ser till att alltid ha god marginal så man inte kommer försent" istället för som jag får ångest och mår dåligt över det, och tycker att dom faktiskt får anpassa sig lite.

Det där med när modern går ut tiden förstod jag inte riktigt, utvecklad gärna

 

[Sassy]

Lite åt det hållet har jag funderat sedan den här tråden startade! Jag har funderat på om liknande problem kanske inte är "svärmorsproblem", utan "samboproblem". Det man oftast hör är ju just att en kvinna har problem med sin sambos mor. Och jag undrar om det inte ofta isåfall är så att sambon inte riktigt klippt navelsträngen - och att det är vad som skulle krävas för att det skulle funka mellan de båda kvinnorna.

Det är vad som hänt i de fall jag haft problem med svärföräldrarna. Söner som hamnar väldigt mycket i barnrollen när mamma och pappa är med, och då fanns inte plats för mig (eller så var jag den där "andra ungen" när det definitivt inte kunde vara deras BARN som hade någon delaktighet i problemen).

Numera har jag en som gnisslar lite på det där sättet, men där sonen ifråga skiter högaktningsfullt i mammas invändningar om det inte passar. Då är det genast ett vanligt vuxenproblem. Svärfar är lite enklare på sättet "jag förstår inte hur ni resonerar nu men det är ju ert liv och ni är vuxna". Tänk så mycket lättare allting blev.

 

[mandalaki]

Det är vad som hänt i de fall jag haft problem med svärföräldrarna. Söner som hamnar väldigt mycket i barnrollen när mamma och pappa är med, och då fanns inte plats för mig (eller så var jag den där "andra ungen" när det definitivt inte kunde vara deras BARN som hade någon delaktighet i problemen).

Numera har jag en som gnisslar lite på det där sättet, men där sonen ifråga skiter högaktningsfullt i mammas invändningar om det inte passar. Då är det genast ett vanligt vuxenproblem. Svärfar är lite enklare på sättet "jag förstår inte hur ni resonerar nu men det är ju ert liv och ni är vuxna". Tänk så mycket lättare allting blev.

Gud så skön svärfar

 

[MagicaDeHex]

Jag bara måste få fråga er hur era relationer till era svärföräldrar ser ut?

Mina svärföräldrar bor i samma stad som vi och vi träffar dem rätt ofta på sommaren då vi tycker om att åka till stugan för bad och sol. De är väldigt välkomnande människor som gärna tar hand om en och fixar och donar för att allt ska vara bra.

Själv är jag från en familj där vi älskar varandra villkorslöst och ställer upp men gärna säger "gör det själv" om nån ber om ett glas vatten eller liknande om ni förstår hur jag menar? Jag blir inte uppassad av min mor när jag kommer hem även om hon gärna kör och lagar mat och så. Svårt att förklara men min sambos mamma är en bullmamma ut i fingerspetsarna. Hon planerar ständigt nästa fika/måltid till nivån att jag blir vansinnig. Hon är så pjåskig liksom. Så oavsett hur himla snäll hon är så blir jag tokig på henne. Det är så martyrigt hela tiden på något sätt.

Hade hunden ute nu och det var ständigt "åh det är så synd om dig som har en så elak matte som inte ger dig en massa godsaker" och småkommentarer som ifrågasatte hur jag tog hand om honom.

Jag förklarar nog inte alls rätt och jag känner mig som en dålig människa som inte bara kan ignorera det "negativa" då de är så himla generösa och välkomnande, men det är en personlighetsgrej tror jag om ni förstår hur jag menar? Tycker ni att jag är hemsk?

Jag blev nyfiken på hur ni har det. Bra eller dåliga relationer?

jag har egentligen en bra relation till mina svärföräldrar.

Det enda jag stör mig på varenda ggn min mans pappa är med är att han pratar som att jag inte va delaktig i vårat liv.
Ex. ( han pratar då direkt till min man trots att jag sitter där). Vad gav DU för nya bilen? Vad fick DU för den gamla? Är DU nöjd med lånet DU fick på huset.
ÖÖöööööhhh, jag har betalat minst lika mkt och är lika delaktig

Det retar mig alltid till vansinne men har hittills lyckats hålla truten

 

[Tassetass]

Det där med när modern går ut tiden förstod jag inte riktigt, utvecklad gärna

Jag menade förstås "går UR tiden", men det förstod du nog.

Vad jag menar är att när navelsträngen sitter för hårt så ser jag en risk att den hoppar över till partnern när föräldern dör. Barnet är ju inte vant att faktiskt vara vuxen så när föräldern försvinner behöver denne ersättas.

 

[athena_arabians]

jag har egentligen en bra relation till mina svärföräldrar.

Det enda jag stör mig på varenda ggn min mans pappa är med är att han pratar som att jag inte va delaktig i vårat liv.
Ex. ( han pratar då direkt till min man trots att jag sitter där). Vad gav DU för nya bilen? Vad fick DU för den gamla? Är DU nöjd med lånet DU fick på huset.
ÖÖöööööhhh, jag har betalat minst lika mkt och är lika delaktig

Det retar mig alltid till vansinne men har hittills lyckats hålla truten

Hade jag då inte klarat

 

[blur]

Jag menade förstås "går UR tiden", men det förstod du nog.

Vad jag menar är att när navelsträngen sitter för hårt så ser jag en risk att den hoppar över till partnern när föräldern dör. Barnet är ju inte vant att faktiskt vara vuxen så när föräldern försvinner behöver denne ersättas.

Haha, ur tiden förstod jag ja.
Men jag förstår faktiskt fortfarande inte vad du menar
Menar du att han skulle vända sig till nån annan tant (han känner inga andra haha) och vilja att den ska vara mammig mot honom? Han är vuxen när mamman inte är med, men när hon är det är hon puttinuttig och han inte ifrån.
Det känns inte som att han reflekterat över att när man är vuxen själv ändras relationen till sina föräldrar till en mer jämn vuxennivå, och hans mamma är så rädd om honom så hon daltar, ungefär.

 

[Tassetass]

Haha, ur tiden förstod jag ja.
Men jag förstår faktiskt fortfarande inte vad du menar
Menar du att han skulle vända sig till nån annan tant (han känner inga andra haha) och vilja att den ska vara mammig mot honom? Han är vuxen när mamman inte är med, men när hon är det är hon puttinuttig och han inte ifrån.
Det känns inte som att han reflekterat över att när man är vuxen själv ändras relationen till sina föräldrar till en mer jämn vuxennivå, och hans mamma är så rädd om honom så hon daltar, ungefär.

Det beror väl på nivån på navelsträngen, men om mannen är vuxen när mamman inte är närvarande så kanske det inte finns något övergripande behov av att få fortsätta vara barn och bli daltad med. Jag tänker nog mer på sådana personer som överlag inte riktigt vuxit upp och där föräldrarna fortfarande spelar en stor omhändertagande (läs: daltande) roll.

 

[MagicaDeHex]

Hade jag då inte klarat

Tror hade vi träffat dom varje vecka och jag hade behövt va som 3 hjulet hade jag till sist sagt ifrån...men änsålänge andas jag djuuuuuupt

 

[blur]

Det beror väl på nivån på navelsträngen, men om mannen är vuxen när mamman inte är närvarande så kanske det inte finns något övergripande behov av att få fortsätta vara barn och bli daltad med. Jag tänker nog mer på sådana personer som överlag inte riktigt vuxit upp och där föräldrarna fortfarande spelar en stor omhändertagande (läs: daltande) roll.

Jaha då förstår jag bättre
Det är jag inte orolig över, känner väl mer att hennes sätt mot honom hämmar honom att utvecklas i deras relation och gör honom mer osäker överlag, som att hon inte tror att han pallar med saker Väldigt överbeskyddande helt enkelt.

 

[sjoberga]

Ett problem vi har är att svärföräldrarna är övertygade om att det sätt de levt sitt liv på är den förebild som vi ska ha och sträva efter. Allt som inte görs i den andan, är fel, ska kommenteras och utmålas som att vi är mycket dåliga människor utan vett och förnuft. Eftersom vi har valt ett helt annat liv och har helt andra värderingar om vad som är viktigt, blir det ju jobbigt när man inte kan förstå att någon kan tänka annorlunda än sig själv.

Ibland tror man att tolerans är något som borde komma med lång erfarenhet av livet, men ibland är det tvärtom.

Och ja, vi vuxna har en väldigt sparsam obefintlig relation, medan barnen dvs barnbarnen har en bra relation med dem.

När man hör för sjuttonde gången att man är en dålig förälder för att man vill resa med barnen eller inte lagar barnens favoritmat varje dag är det liksom inte roligt längre.

Så nej, den relationen fungerar inte bra alls.

 

[Bison]

Jag umgås inte med dem alls.
De är inte välkomna hit om jag är hemma och jag följer inte med min man till dem.

 

[sjoberga]

Ett problem vi har är att svärföräldrarna är övertygade om att det sätt de levt sitt liv på är den förebild som vi ska ha och sträva efter. Allt som inte görs i den andan, är fel, ska kommenteras och utmålas som att vi är mycket dåliga människor utan vett och förnuft. Eftersom vi har valt ett helt annat liv och har helt andra värderingar om vad som är viktigt, blir det ju jobbigt när man inte kan förstå att någon kan tänka annorlunda än sig själv.

Ibland tror man att tolerans är något som borde komma med lång erfarenhet av livet, men ibland är det tvärtom.

Och ja, vi vuxna har en väldigt sparsam obefintlig relation, medan barnen dvs barnbarnen har en bra relation med dem.

När man hör för sjuttonde gången att man är en dålig förälder för att man vill resa med barnen eller inte lagar barnens favoritmat varje dag är det liksom inte roligt längre.

Så nej, den relationen fungerar inte bra alls.

Jag tror att det handlar mycket om att kunna lyfta relationen till en frivillig relation mellan vuxna. Finns inte den ömsesidiga respekten funkar det kasst.

 

[cirkus]

Lite åt det hållet har jag funderat sedan den här tråden startade! Jag har funderat på om liknande problem kanske inte är "svärmorsproblem", utan "samboproblem". Det man oftast hör är ju just att en kvinna har problem med sin sambos mor. Och jag undrar om det inte ofta isåfall är så att sambon inte riktigt klippt navelsträngen - och att det är vad som skulle krävas för att det skulle funka mellan de båda kvinnorna.

Samtidigt: klippa navelsträngen är inte så jäkla lätt. Att ändra dynamiken i en familj gör man sällan utan gnissel. Jag känner själv hur jag fortfarande är lillasyster för mina föräldrar och min syster - och för mig. Det är oerhört lätt att glida in i den invanda rollen - och de gånger jag kliver utanför den blir det oftast rätt mycket friktion i familjen.

Jag förstår därför om de här killarna inte har så lätt att frigöra sig från rollen som son. Men det kanske är det som behövs om deras sambo har "svärmorsproblem".

När jag läser såna här inlägg tänker jag: Gud förbjude att jag blir en idiot till svärmor. Men också gud förbjude att mina barn träffar en idiot som jag måste vara svärmor åt

 

[mino]

Samtidigt: klippa navelsträngen är inte så jäkla lätt. Att ändra dynamiken i en familj gör man sällan utan gnissel. Jag känner själv hur jag fortfarande är lillasyster för mina föräldrar och min syster - och för mig. Det är oerhört lätt att glida in i den invanda rollen - och de gånger jag kliver utanför den blir det oftast rätt mycket friktion i familjen.

Jag förstår därför om de här killarna inte har så lätt att frigöra sig från rollen som son. Men det kanske är det som behövs om deras sambo har "svärmorsproblem".

Jag håller med om att det är svårt att ändra normer inom en familj. Och mycket får man nog stå ut med. Men allt som oftast tror jag problemet handlar om just gränslöshet inom familjen. Det är en sak att man som ensamstående, tex, lämnar en nyckel till sina föräldrar så att de kan komma och gå som de vill, men det är en helt annan att ha samma upplägg när en partner flyttat in.

Sen är det möjligtvis en generationsskillnad. Min svärmor som är född på 40-talet verkar ha ett enormt behov av att ge omsorg, det verkar vara en mycket stor del av den hon är. Jag har väldigt svårt att respektera det, för mig blir det gränslöst om man inte anpassar det till mottagaren utan står och nästan hoppar för att få rycka in och "göra nytta". Min svärmor kan göra såna saker som att tex frosta ur vår frys utan stämma av med oss först. Det är helt otänkbart att någon annan jag känner skulle ta sig för en sån sak.

 

[Sleepy]

"jag förstår inte hur ni resonerar nu men det är ju ert liv och ni är vuxna".

Så ska en slipsten dras.

 

[Sleepy]

svärföräldrarna är övertygade om att det sätt de levt sitt liv på är den förebild som vi ska ha och sträva efter.

Ibland tror man att tolerans är något som borde komma med lång erfarenhet av livet, men ibland är det tvärtom.

Somliga vandrar genom livet utan att lära sig nånting av det. Sen finns det de som har djup för två redan i unga år.