Den hær tråden gjorde mig glad! har ingen att prata med om våra bravader och inte så mycket input från andra då, vi sællan rider tillsammans i mitt stall
Jag har efter lång konvalecens (min egen, inte hæstens) børjat rida mer ordentligt! Kickstartade med två dressyrpass før trænare i september och det gick katastrofalt dåligt. Men av de sæmsta passen lær man sig mest
Efter sadelbyte och några ordentliga galoppturer i naturen så gav jag mig på att hoppa min kallblodstravare . Ensam!
Och før mig med inbiten hopprædsla och med øverladdad hæst, var det en verklig mental utmaning

Men jag tænkte att vi måste børja hitta tillbaka till balans och galopp på ett lekfullt sætt.
Och summa summarum- han skøtte sig kanon! vi red mest i trav, små skutt i åttor. Han var mjuk, lyhørd och trots otaliga glædjeskutt och ordentliga bocksprång så vågade jag mig på lite galopparbete. Och nu æntligen tar han skænkeln utan rodeo och vi lyckades hålla ett jæmt fint tempo med sansade øvergångar.
Inte helt utan slængtrav, men før att vara min galenpanna till hæst så gick det fantastiskt!
Jag har inte kunna rida normalt på øver ett år så jag kænner mig galet nøjd och stolt øver min lilla kanonkula

. Æven om jag gillar markarbete och uteritter så ær det inte samma som att træna mer fokuserat.
Jag funderar till och med på att gå en hoppkurs på ridskolan, så jag får læra mig på en sansad och vælutbildad hæst. Vad tror ni? Ær det bættre att ta ut trænare till oss eller att jag lær mig "først"?