Sv: Ensam westernryttare
Hej, lite konstigt att lägga ut det här.. men den där ensamhetskänslan drabbar mig med ibland.
Nu har jag visserligen min häst i världens trevligaste stall (dvs, mina pållar bor hemma hos min mamma ihop med hennes..
och d e skönt för annars hade jag aldrig kunnat träna som jag gör och samtidigt ha råd med ett liv..)
Men när vi är iväg och tränar känner jag mig lite "utanför" mest grundat på mitt hästval, min häst är ett litet halvblodssto på 155 cm med ganska mkt steg.. Vi skiljer oss ganska markant från quartrarna, paintarna och "alla andra" (*S*) jag rider både western och dressyr på henne, tränar just nu pleasure men har donat en hel del reining tidigare så hon är en ganska versatile liten dam som går att rida både i hög dressyrform och i lägre pleasure form (kommer aldrig ens försöka få henne att gå lika låg och "lång" som dom hästar som är avlade för pleasure för hon må vara kompakt men inte byggd så..) Känns ibland som folk tittar lite snett på mig över det, varför köpa dressyrhäst när man rider western?
När jag gick min hästskötar utb. fick jag heta "lilla koflickan", naturligt hästmannaskap var fjollerier (till vi fick en riktigt nervös och svår travare då tydligen Jag var den enda som redde ut den...
) Och på skolan fick jag mina kängor för att jag köpt en häst som är renavlad dressyrpålle och "förstörde" den genom att träna western samtidigt..
Varför kan folk inte helt enkelt inse att man rider det man trivs med, och har en häst man älskar? Att ras och inriktning inte spelar någon roll så länge du och hästen trivs med det ni gör?
Över allt annars i svenska samhället finns "sköt dig själv och skit i andra", ibland önskar jag att vi kunde fått lite mer av den mentaliteten inom hästvärlden också där ALLA tydligen vet bättre än en själv och STÄNDIGT klankar på saker dom inte vet något om...
Och just for the record - Min lilla pålles samling och frammåtbjudning har HELT förändrats sen hon blev westernhäst på deltid, bärigheten är helt annorlunda, swungen har kommmit fram (så matte studsar som en gummiboll
) rumpan är hjärtformad och halsen ser mer ut som en hingstnacke än en tanig stohals... hon har breddat sig (tidigare krävdes skydd på henne för hon gick så trångt fram) och överlag verkar hon trivas mkt bättre med sig själv, hon hängde i bettet och försökte alltid "stjäla" tyglarna när man gjorde en halt - något tränaren jag köpte henne av sa att man aldrig skulle få bort.. Jag kan lätt rida henne på lösa tyglar och enhandsfattning i form, stoppa och vända och inte för en sekund kommer hon på tanken att stjäla tyglarna längre... (inte när jag kortat tyglarna och tränat dressyr heller
)
Nej, fanken, vi är många med en "utanförskänsla" där ute... men, fanken heller att jag tänker sälja min häst och löpa en "riktig" westernhäst, ändra mitt sätt att träna min häst eller hantera henne grundat på vad andra tycker och tänker.
Har andra problem med ert sätt, er häst, osv. ge dom en lerig känga i baken, be dom provrida alt. fräs tillbaka..
Det gjorde jag. Tränade en kort tid dressyr i grupp, fick ganska många gliringar från dom andra till en vinter då det trillade snö från taket och deras hästar skenade rundor i ridhuset medan min lilla dam stod och tittade på med huvudet sänkt och undrade vad dom höll på med...
Då ville dom helt plötsligt veta hur jag fick min häst att stanna med mig ist för att ränna runt... *S* Dom fick svaret "träna mer och börja tänka" sen red jag och min häst iväg för att inte träna mer med dom.. det fick lixom vara nog då..
Allt ordnar sig, förr eller senare.. och funkar inget annat, skriv ut en massa info på nätet och tapetsera stallväggarna med det
kram /Sofia och Felicia
