Ensam för evigt?

Jag har länge undrat hur man får fler människor i sitt liv. Det är något jag verkligen behöver. Förlusten av min familj och att jag rent allmänt är ensam, tär på mig.

Jag har provat lite olika saker för att få lite mer umgänge. En sådan sak har varit att försöka få en inneboende. Jag tänkte att det kunde vara trivsamt med en annan som huserade i huset och som man kunde växla några ord med ibland. Några visade intresse, men ingen kom ut och tittade på huset, så det blev inget.

Sen har jag försökt hitta någon som är odlingssugen men saknar mark. Jag har ju mer odlingsbar mark än jag själv mäktar med och tänkte det kunde vara till glädje för någon. Först anmälde jag trädgården till co-grow. Sen har jag annonserat på FB. Många har gillat annonsen, några har svarat, men ingen har kommit ut för att titta på tomten. Så det blev inget där heller.

Förra året gick jag med i en Facebookgrupp som var för "vänner som vill ses på riktigt". Där annonserade jag efter någon som ville hänga med på utflykter till skogen. Jag fick ett svar av en man. Dessvärre visade han sig vara creepy, så jag satte stopp för utflykter med honom. Jag provade att annonsera där ytterligare ett par gånger, men fick då inga svar alls. Så jag gick ur gruppen.

Idag har jag anmält mig till en dejtingsajt, trots att jag inte alls vet om jag har ork nog att dejta. Många människor får mig liksom så trött. Men jag saknar gemenskap med någon, att få somna tillsammans och vakna tillsammans, någon att krama ibland, m.m.

Det är tungt att vara ensam jämt. När vården eller skolan frågat efter en anhörig till mig, har jag fått svara att jag inte har någon. Skolan godtog inte det svaret. Så jag fick annonsera på Facebook efter någon som kunde tänka sig vara anhörig/kontaktperson till mig.

Jag vet inte längre vad jag ska göra för att få fler människor i mitt liv. Internetvänner i all ära, men jag behöver människor i mitt liv irl.

 

[Wille]

Men du kommer överens med dem irl på nästan daglig basis?
Är det inte att lägga väl stor vikt vid hur de väljer att administrera sin fb att ta det som ett personligt avvisande? Och relationen blir väl inte sämre än den var innan av det?

Sant förstås. Men jag vill ändå inte tränga mig på.

 

[Wille]

Så svårt det är det här med familj, anhöriga, nära vänner. Jag saknar att ha det. Internetvänner och folk på distans ger mig inte den närhet jag vill ha.

 

[Zpunk]

Kanske finns det någon i klassen du kan ta mod till dig att skicka en förfrågan till? ibland lossnar det bara man får en eller ett par vänner i en krets så börjar ju Facebook föreslå en som vän till andra i samma krets.

 

[Wille]

Kanske finns det någon i klassen du kan ta mod till dig att skicka en förfrågan till? ibland lossnar det bara man får en eller ett par vänner i en krets så börjar ju Facebook föreslå en som vän till andra i samma krets.

Det finns ett par jag gärna har som vän på fb, men inte alla. En del i klassen pratar jag knappt med alls. Så då blir jag rädd att jag är diskriminerande om jag inte skickar vänförfrågan till alla. Jag vet att den känslan är lite överdriven, men ändå.

 

[bettysmatte]

Det finns ett par jag gärna har som vän på fb, men inte alla. En del i klassen pratar jag knappt med alls. Så då blir jag rädd att jag är diskriminerande om jag inte skickar vänförfrågan till alla. Jag vet att den känslan är lite överdriven, men ändå.

Jag arbetar på en stor arbetsplats. Några av mina kollegor har skickat vänförfrågan till mig, som jag såklart har accepterat. Några har jag skickat vänförfrågan till. Vissa är jag inte fb-vän med alls. Det har egentligen väldigt lite med att göra hur väl jag känner dem i verkligheten, måste jag säga. Men på min fb finns inget som jag inte kan visa för båda nära vänner och mer flyktiga bekanta.

 

[Gimlan]

Det finns ett par jag gärna har som vän på fb, men inte alla. En del i klassen pratar jag knappt med alls. Så då blir jag rädd att jag är diskriminerande om jag inte skickar vänförfrågan till alla. Jag vet att den känslan är lite överdriven, men ändå.

Det är en överdriven känsla, skicka ut till dem du känner för bara

 

[Zpunk]

Det finns ett par jag gärna har som vän på fb, men inte alla. En del i klassen pratar jag knappt med alls. Så då blir jag rädd att jag är diskriminerande om jag inte skickar vänförfrågan till alla. Jag vet att den känslan är lite överdriven, men ändå.

Definitivt överdriven de flesta tar det inte så. Däremot om det är någon på jobbet som inte har en enda vän från jobbet skulle jag nog tro att denne inte ville ha sina kollegor på Facebook. Så skicka du till en eller ett par stycken

 

[Inte_Ung]

Rädd för att bli avvisad.

Jag brukar fråga i.r.l. innan jag lägger till kollegor på Facebook. I mitt fall för att undvika att klampa på för mycket.
Jag brukar klampa på så det både räcker och blir över i alla fall.

 

[Wille]

Känns väl inte riktigt att det här med dejting är min kopp te heller.

Känner mig uppgiven.

 

[Cherarriduracell]

Känns väl inte riktigt att det här med dejting är min kopp te heller.

Känner mig uppgiven.

Jag förstår, jag gillar också tanken på dejting i teorin men i praktiken innebär det ju ett evigt "prova sig fram" som jag just nu inte riktigt har tid och energi till. Vill bara att rätt person ska uppenbara sig utan ansträngning och att vi rakt av ska ha en bekväm relation men så fungerar det ju inte i verkligheten. Så jag pausar det ett tag till.

 

[Wille]

Jag förstår, jag gillar också tanken på dejting i teorin men i praktiken innebär det ju ett evigt "prova sig fram" som jag just nu inte riktigt har tid och energi till. Vill bara att rätt person ska uppenbara sig utan ansträngning och att vi rakt av ska ha en bekväm relation men så fungerar det ju inte i verkligheten. Så jag pausar det ett tag till.

Det där hade jag kunnat skriva själv. Så träffsäkert skrivet.

Men det är 8 år sedan min senaste fasta relation tog slut. I början tyckte jag det var skönt att vara singel och kunna rå sig själv. Men i längden har det blivit ensamt.

 

[pepp]

Det där hade jag kunnat skriva själv. Så träffsäkert skrivet.

Men det är 8 år sedan min senaste fasta relation tog slut. I början tyckte jag det var skönt att vara singel och kunna rå sig själv. Men i längden har det blivit ensamt.

Jag relaterar till detta.
Har varit ensam i 4 år nu och det är extremt tärande, det är få av mina vänner som verkligen förstår den här känslan.

 

[Grazing]

Jag har länge undrat hur man får fler människor i sitt liv. Det är något jag verkligen behöver. Förlusten av min familj och att jag rent allmänt är ensam, tär på mig.

Jag har provat lite olika saker för att få lite mer umgänge. En sådan sak har varit att försöka få en inneboende. Jag tänkte att det kunde vara trivsamt med en annan som huserade i huset och som man kunde växla några ord med ibland. Några visade intresse, men ingen kom ut och tittade på huset, så det blev inget.

Sen har jag försökt hitta någon som är odlingssugen men saknar mark. Jag har ju mer odlingsbar mark än jag själv mäktar med och tänkte det kunde vara till glädje för någon. Först anmälde jag trädgården till co-grow. Sen har jag annonserat på FB. Många har gillat annonsen, några har svarat, men ingen har kommit ut för att titta på tomten. Så det blev inget där heller.

Förra året gick jag med i en Facebookgrupp som var för "vänner som vill ses på riktigt". Där annonserade jag efter någon som ville hänga med på utflykter till skogen. Jag fick ett svar av en man. Dessvärre visade han sig vara creepy, så jag satte stopp för utflykter med honom. Jag provade att annonsera där ytterligare ett par gånger, men fick då inga svar alls. Så jag gick ur gruppen.

Idag har jag anmält mig till en dejtingsajt, trots att jag inte alls vet om jag har ork nog att dejta. Många människor får mig liksom så trött. Men jag saknar gemenskap med någon, att få somna tillsammans och vakna tillsammans, någon att krama ibland, m.m.

Det är tungt att vara ensam jämt. När vården eller skolan frågat efter en anhörig till mig, har jag fått svara att jag inte har någon. Skolan godtog inte det svaret. Så jag fick annonsera på Facebook efter någon som kunde tänka sig vara anhörig/kontaktperson till mig.

Jag vet inte längre vad jag ska göra för att få fler människor i mitt liv. Internetvänner i all ära, men jag behöver människor i mitt liv irl.

Har du testat appen Gofrindly? Faktiskt en superbra app för att hitta likasinnade folk i inom sitt område som vill hitta på och göra saker. Då parar appen ihop en med folk som har liknande intressen osv.

 

[Wille]

Har du testat appen Gofrindly? Faktiskt en superbra app för att hitta likasinnade folk i inom sitt område som vill hitta på och göra saker. Då parar appen ihop en med folk som har liknande intressen osv.

Ja, den eller om det var en annan liknande. Jag hittade ingen.

 

[Grazing]

Ja, den eller om det var en annan liknande. Jag hittade ingen.

Ok, kanske lättare om man bor i en större stad att få napp på den appen. Jag fick så mycket notiser från folk att jag tog bort appen för jag orkar egentligen inte med att vara social. Men vill i teorin liksom.

 

[Wille]

Ja, den eller om det var en annan liknande. Jag hittade ingen.

Laddade just ner den på nytt. Men det känns också rätt jobbigt att den innebär att man måste tvinga sig själv till aktivitet. Jag skulle helst bara vilja ta en genväg till en otvungen relation där man vet var man har varann.

 

[Luff]

Kan släktforskning vara något? Dom fbgrupperna är småtrevliga, det finns ofta lokala grupper irl. Hittar en släkt i Usa så blir dom gärna kusiner med en på fb. Otvunget och mycket internetbaserat. På Riksarkivet är det gratis att forska. Räcker i princip att ha mor eller farföräldrars namn och ungefärliga födelsedatum så kommer det fort fram spännande saker.

 

[Wille]

Kan släktforskning vara något? Dom fbgrupperna är småtrevliga, det finns ofta lokala grupper irl. Hittar en släkt i Usa så blir dom gärna kusiner med en på fb. Otvunget och mycket internetbaserat. På Riksarkivet är det gratis att forska. Räcker i princip att ha mor eller farföräldrars namn och ungefärliga födelsedatum så kommer det fort fram spännande saker.

Det finns redan en tryckt bok med hela min släkt på mammas sida, några hundra år tillbaka. Bortsett från att jobbet redan är gjort på mammas sida så är jag helt ointresserad.

 

[Myrten]

Den eller någon liknande, minns inte vad den hette. Jag hittade ingen alls. Och hur går man från hej-hej-stadiet till en nära relation? Exempelvis så händer det att jag fikar med en granne ibland, men vi klickar inte. Jag kan inte vara mig själv när vi träffas utan sätter upp en glad fasad.

Det finns nog inget enhetligt svar hur man tar relationerna vidare. Tid och samtal tycker jag är något som funkar för mig, men alla som jag spenderar tid med och pratar mycket med blir för den skull inte nära vänner. Definitionen "nära vän" är nog också olika mellan människor. Och den är förmodligen föränderlig hos varje människa också.

Med det vill jag säga att jag tror att en bra sak kan vara att inte förvänta sig att hitta allt det man söker hos en vän i en enda person (i alla fall inte som vuxen). Mina vänner fyller olika roller som tillsammans täcker mina behov. Jag tycker naturligtvis om alla mina vänner, men det är inte alla jag har djupa samtal med exempelvis.

Även om du känner att du inte kan vara dig själv med grannen så kan du kanske försöka få relationen vidare så att ni har intressanta samtal? Så fyller de ett behov. Vänskap/kompisskap är ofta på flera nivåer.

 

[Fruentimber]

Att engagera sig i en förening är ett ypperligt sätt att träffa folk och nya vänner på, som dessutom delar ens intressen.