Ensam för evigt?

Jag har länge undrat hur man får fler människor i sitt liv. Det är något jag verkligen behöver. Förlusten av min familj och att jag rent allmänt är ensam, tär på mig.

Jag har provat lite olika saker för att få lite mer umgänge. En sådan sak har varit att försöka få en inneboende. Jag tänkte att det kunde vara trivsamt med en annan som huserade i huset och som man kunde växla några ord med ibland. Några visade intresse, men ingen kom ut och tittade på huset, så det blev inget.

Sen har jag försökt hitta någon som är odlingssugen men saknar mark. Jag har ju mer odlingsbar mark än jag själv mäktar med och tänkte det kunde vara till glädje för någon. Först anmälde jag trädgården till co-grow. Sen har jag annonserat på FB. Många har gillat annonsen, några har svarat, men ingen har kommit ut för att titta på tomten. Så det blev inget där heller.

Förra året gick jag med i en Facebookgrupp som var för "vänner som vill ses på riktigt". Där annonserade jag efter någon som ville hänga med på utflykter till skogen. Jag fick ett svar av en man. Dessvärre visade han sig vara creepy, så jag satte stopp för utflykter med honom. Jag provade att annonsera där ytterligare ett par gånger, men fick då inga svar alls. Så jag gick ur gruppen.

Idag har jag anmält mig till en dejtingsajt, trots att jag inte alls vet om jag har ork nog att dejta. Många människor får mig liksom så trött. Men jag saknar gemenskap med någon, att få somna tillsammans och vakna tillsammans, någon att krama ibland, m.m.

Det är tungt att vara ensam jämt. När vården eller skolan frågat efter en anhörig till mig, har jag fått svara att jag inte har någon. Skolan godtog inte det svaret. Så jag fick annonsera på Facebook efter någon som kunde tänka sig vara anhörig/kontaktperson till mig.

Jag vet inte längre vad jag ska göra för att få fler människor i mitt liv. Internetvänner i all ära, men jag behöver människor i mitt liv irl.

 

[Myrten]

Jag har aldrig haft vänner efter 15 års ålder. Inte ens när jag träffat någon/några regelbundet har jag lyckats bli vän med någon. Jag är nog inget socialt geni. Inte för att jag saknar mål i mun, men det blir liksom aldrig något.

Vad lägger du in i att vara "vän"?

Jag upplever (och tycker) att det är stor skillnad på att vara vänner som barn/ungdom och som vuxen. Kan det vara så att dina förväntningar på hur vänskap ska vara fortfarande påverkas av hur du definierade vänskap som ung och att detta stökar till det för dig när det gäller att knyta vänskapsband nu, som vuxen?

TILLÄGG: Sen är detta naturligtvis olika för alla, men jag skulle bli förvånad om jag är ensam om att ha förändrat synen på vänskap under livet. Medvetet och omedvetet.

 

[MJLee]

Nu kommer jag vara ganska hård så missförstå mig rätt. Vänskap är att ge och ta, en kompromiss. För att hitta en vän så måste du vara en vän. Titta dig själv i spegeln och fråga dig själv ärligt, just nu, skulle jag vilja och orka vara vän med mig själv.

Du kanske hittar någon du verkligen klickar med, men personen har insektsfobi (inte helt ovanligt) vilket innebär att ni måste träffas där det inte finns några insekter, på ett café eller hemma hos hen. Personen kanske har en fobi mot att bjuda in personer i sin privata sfär, inte heller det något ovanligt och då får man kompromissa, liksom att hen respekterar din blodfobi. När vännen har panikångest halv tre på natten och ringer för att ha någon att prata med, alt åka iväg och stödja på akuten, kan du göra det?

Det kan vara något så litet som att vännen är köttätare och älskar att grilla på sommaren. Klarar du att ta med dig grönsaker och undvika grillen för att inte trigga dig själv eller kommer du få panikångest av det och åka hem direkt? Istället för att sitta någonstans där du inte behöver se grillen och prata med vännen. Du har väl tidigare varit med på träffar där det grillas utan att få panikångest så det går ju faktiskt att se rått kött och lite blod som tränger fram.

För att ha en vän så kan det aldrig vara på enbart dina villkor. Din vän måste alltid få plats och tid, du kan inte kräva att vännen alltid ska anpassa sig till dig. Du måste i lika hög grad anpassa sig till hen.

 

[Wille]

Jag ansåg att det var fel att lägga skulden för din panikattack på den som la upp bilden och sedan även skriva att du kanske ska sluta skriva här.

Det är inte rättvist.

Har inte skrivit någon stans att du inte får skriva att du får ångestattack av sånt men lägg inte skulden på någon annan.

Jag tyckte inte jag lade någon skuld någonstans. Mer en påminnelse om att tänka sig för när man lägger upp otäcka bilder. Jag tycker inte det är för mycket begärt att tänka efter innan man lägger upp en sådan bild.

Du är självklart värd att ha vänner och nära och kära i ditt liv.

Du har fått många tips genom åren och även i denna tråd.

Kravlös vänskap är fantastisk. Bara hänga. Kanske äta, promenad, småprata om stort och smått. Man behöver heller inte dela intresse för att umgås

Jag tror inte att jag är värd att ha vänner eftersom jag knappt har några. Det är nog bara grannen jag ibland har ytliga fikastunder med. En jag trodde var min vän har slutat svara på tilltal.

Det är den kravlösa vänskapen jag önskar mig. Men jag känner tyvärr att jag alltid måste prestera när jag är med folk. Vara glad. Inte prata om problem. O.s.v.

Markeringen. Så sant som det är sagt

Till TS, jag upplever att du har höga krav på både dig och människor runt om dig.
Vad tror du skulle hända om du släppte lite på kraven?

Vilka krav? Mig veterligen är det bara krav på mig. Inte på andra. Min mamma säger att man inte måste vara perfekt, men uppenbarligen gäller det bara henne. Mig skuldbelägger hon.

Vi vill ju ha dig kvar i tråden men du måste försöka ta igenom dig ångesten när den kommer. Du kommer att växa med det istället för att undvika alla triggers.

Jag har kämpat sen jag var 13, eller egentligen började det ännu tidigare då jag fick blodfobin när jag var riktigt liten. Ibland har det gått bättre, ibland sämre. Jag får liksom kämpa hela tiden och ibland är orken slut.

Vad lägger du in i att vara "vän"?

Jag upplever (och tycker) att det är stor skillnad på att vara vänner som barn/ungdom och som vuxen. Kan det vara så att dina förväntningar på hur vänskap ska vara fortfarande påverkas av hur du definierade vänskap som ung och att detta stökar till det för dig när det gäller att knyta vänskapsband nu, som vuxen?

TILLÄGG: Sen är detta naturligtvis olika för alla, men jag skulle bli förvånad om jag är ensam om att ha förändrat synen på vänskap under livet. Medvetet och omedvetet.

Jag tänker att man hör av sig ibland bara för att. Och att man ibland gör saker tillsammans. Och att man hjälper varandra.

Nu kommer jag vara ganska hård så missförstå mig rätt. Vänskap är att ge och ta, en kompromiss. För att hitta en vän så måste du vara en vän. Titta dig själv i spegeln och fråga dig själv ärligt, just nu, skulle jag vilja och orka vara vän med mig själv.

Du kanske hittar någon du verkligen klickar med, men personen har insektsfobi (inte helt ovanligt) vilket innebär att ni måste träffas där det inte finns några insekter, på ett café eller hemma hos hen. Personen kanske har en fobi mot att bjuda in personer i sin privata sfär, inte heller det något ovanligt och då får man kompromissa, liksom att hen respekterar din blodfobi. När vännen har panikångest halv tre på natten och ringer för att ha någon att prata med, alt åka iväg och stödja på akuten, kan du göra det?

Det kan vara något så litet som att vännen är köttätare och älskar att grilla på sommaren. Klarar du att ta med dig grönsaker och undvika grillen för att inte trigga dig själv eller kommer du få panikångest av det och åka hem direkt? Istället för att sitta någonstans där du inte behöver se grillen och prata med vännen. Du har väl tidigare varit med på träffar där det grillas utan att få panikångest så det går ju faktiskt att se rått kött och lite blod som tränger fram.

För att ha en vän så kan det aldrig vara på enbart dina villkor. Din vän måste alltid få plats och tid, du kan inte kräva att vännen alltid ska anpassa sig till dig. Du måste i lika hög grad anpassa sig till hen.

Jag kan absolut ställa upp klockan 3 på natten. Min granne som ibland har panikångest ställde jag in mobilen för så att hon kunde nå mig vilken tid på dygnet som helst. Men hon behövde inte min hjälp då hon ju har en sambo. Jag fick däremot en utskällning när jag själv behövde hjälp. Jag hade bett om hjälp för många gånger. Och det var för att jag verkligen behövde hjälpen. Jag hade ingen annan att vända mig till när jag hade någon kris.

Jag lånade ut min bil när en kompis behövde åka till veterinären med sin häst och hennes hade gått sönder. Jag har varit gratis hundvakt till hennes hund hur många gånger som helst. Jag har hjälpt henne att lassa in en årsförbrukning hö till hennes häst. Och nu svarar hon inte ens på tilltal längre. Försökt få kontakt många gånger till ingen nytta alls.

Och jag kan absolut respektera en annan persons fobi eller vad det kan vara.

Senast i förrförra veckan grillade jag mina grönsaker på samma grill som det låg köttbitar på, så det går utmärkt.

Mina klasskamrater tycker jag är vänlig, omtänksam, hjälpsam och en härlig personlighet. Det var i alla fall det de sa när vi skulle skriva saker om varandra. Så jag är nog inte omöjlig att vara vän med. Men det tycks inte fungera ändå.

 

[Gnist]

Mer en påminnelse om att tänka sig för när man lägger upp otäcka bilder.

Kruxet är att för 999 av tusen människor är inte en bild med minimalt skinnrisp och än minimalare blod något som ens registreras på "otäck-skalan". Det är alltså inte värre att se än något annat vardagligt för majoriteten och vem tänker sig för när man delar en bild på något vardagligt?

 

[MJLee]

Jag tyckte inte jag lade någon skuld någonstans. Mer en påminnelse om att tänka sig för när man lägger upp otäcka bilder. Jag tycker inte det är för mycket begärt att tänka efter innan man lägger upp en sådan bild.

Hur ska någon veta att en bild på ett rivsår triggar dig? Det är inte direkt något man tänker på i en vgv tråd där många skriver inlägg om allt från himmelen till jord. Om det var din tråd om blodfobi så skulle naturligtvis inte någon lägga upp en sådan bild.

Vara glad. Inte prata om problem. O.s.v.

Men uppenbarligen var du inte glad och pratade om dina problem i samband med bilden?

Jag hade bett om hjälp för många gånger. Och det var för att jag verkligen behövde hjälpen. Jag hade ingen annan att vända mig till när jag hade någon kris.

Det är ganska vanligt att många inte orkar fortsätta sin vänskap när det blir för många kriser, det kräver för mycket energi. Även om jag förstår att du behövde hjälpen. Det är det vården är till för.

Försökt få kontakt många gånger till ingen nytta allsasskamrater tycker jag är vänlig, omtänksam, hjälpsam och en härlig personlighet. Det var i alla fall det de sa när vi skulle skriva saker om varandra. Så jag är nog inte omöjlig att vara vän med. Men det tycks inte fungera ändå.

Din klasskamrater var ute och hjälpte dig med trädgården så uppenbarligen bryr de sig om dig, vilket också stämmer överens med deras omdömen. Är det någon du tycker om och vill bli vän med? Vad är det som inte fungerar för att ingen av alla de som var ute och hjälpte till med din trädgård du inte vill umgås med? Djup vänskap är inte något som bara genom ett trollslag plötsligt finns där. Det är något man måste jobba med, våga öppna sig själv och vara sårbar. Och ffa, att vänskapen är på lika mycket på vännens villkor och behov, liksom dina.

 

[MiaMia]

Jag tyckte inte jag lade någon skuld någonstans. Mer en påminnelse om att tänka sig för när man lägger upp otäcka bilder. Jag tycker inte det är för mycket begärt att tänka efter innan man lägger upp en sådan bild.

"Otäck bild"? Jo, det är mycket begärt.
Du behöver kalibrera om dina referensramar lite om du inte inser att det i en gängse social kontext är en fullkomligt harmlös bild.

Du kanske skulle fundera över att du relativt ofta hamnar snett i dina referensramar när det gäller sociala tolkningar.
Det betyder inte att du måste ha samma ståndpunkt som alla andra. Men jag tror det skulle underlätta oerhört för dig om du hade ett mer aktivt och medvetet förhållningssätt till hur du ska hantera skillnaderna de gånger dina referensramar missmatchar med dem hos personer som du interagerar med.

(inget skall, eller borde, eller dömande - bara ett råd till dig)

 

[EmmaBovary]

Jag tyckte inte jag lade någon skuld någonstans. Mer en påminnelse om att tänka sig för när man lägger upp otäcka bilder. Jag tycker inte det är för mycket begärt att tänka efter innan man lägger upp en sådan bild.

Jag tror inte att jag är värd att ha vänner eftersom jag knappt har några. Det är nog bara grannen jag ibland har ytliga fikastunder med. En jag trodde var min vän har slutat svara på tilltal.

Det är den kravlösa vänskapen jag önskar mig. Men jag känner tyvärr att jag alltid måste prestera när jag är med folk. Vara glad. Inte prata om problem. O.s.v.

Vilka krav? Mig veterligen är det bara krav på mig. Inte på andra. Min mamma säger att man inte måste vara perfekt, men uppenbarligen gäller det bara henne. Mig skuldbelägger hon.

Jag har kämpat sen jag var 13, eller egentligen började det ännu tidigare då jag fick blodfobin när jag var riktigt liten. Ibland har det gått bättre, ibland sämre. Jag får liksom kämpa hela tiden och ibland är orken slut.

Jag tänker att man hör av sig ibland bara för att. Och att man ibland gör saker tillsammans. Och att man hjälper varandra.

Jag kan absolut ställa upp klockan 3 på natten. Min granne som ibland har panikångest ställde jag in mobilen för så att hon kunde nå mig vilken tid på dygnet som helst. Men hon behövde inte min hjälp då hon ju har en sambo. Jag fick däremot en utskällning när jag själv behövde hjälp. Jag hade bett om hjälp för många gånger. Och det var för att jag verkligen behövde hjälpen. Jag hade ingen annan att vända mig till när jag hade någon kris.

Jag lånade ut min bil när en kompis behövde åka till veterinären med sin häst och hennes hade gått sönder. Jag har varit gratis hundvakt till hennes hund hur många gånger som helst. Jag har hjälpt henne att lassa in en årsförbrukning hö till hennes häst. Och nu svarar hon inte ens på tilltal längre. Försökt få kontakt många gånger till ingen nytta alls.

Och jag kan absolut respektera en annan persons fobi eller vad det kan vara.

Senast i förrförra veckan grillade jag mina grönsaker på samma grill som det låg köttbitar på, så det går utmärkt.

Mina klasskamrater tycker jag är vänlig, omtänksam, hjälpsam och en härlig personlighet. Det var i alla fall det de sa när vi skulle skriva saker om varandra. Så jag är nog inte omöjlig att vara vän med. Men det tycks inte fungera ändå.

Det här med vännen med hunden, är det samma som du frågade om denne kunde skriva under på ditt testamente eller något sådant? Har ni isf haft kontakt efter det?

 

[ainasoja]

Återigen är det bara dina känslor och dina åsikter som räknas.

Det är det som går snett. Vi som skriver här på Buke och även dom i verkliga livet kan inte hela tiden visa hänsyn till dig och dina känslor.

Det fungerar inte så.

 

[athena_arabians]

Jag tyckte inte jag lade någon skuld någonstans. Mer en påminnelse om att tänka sig för när man lägger upp otäcka bilder. Jag tycker inte det är för mycket begärt att tänka efter innan man lägger upp en sådan bild.

Jo, i sammanhanget var det för mycket begärt eftersom bilden inte ens är i närheten av att vara otäck. Att du anser den otäck är din fobi som talar.

Du kan inte förvänta dig att alla ska anpassa sig efter dina fobier och/eller så som du exakt vill ha det. Världen funkar inte så.

 

[Luff]

Åh då var det igång igen. Kan inte ni som ovillkorligen måste tjafsa m Wille bara strunta i hens trådar. Det är ju patetiskt. Ni sparkar på någon som ligger.

 

[athena_arabians]

Åh då var det igång igen. Kan inte ni som ovillkorligen måste tjafsa m Wille bara strunta i hens trådar. Det är ju patetiskt. Ni sparkar på någon som ligger.

Men du anser att det är ok att @Wille inte beter sig så trevligt? Ens mot de som faktiskt försökt vara vänliga och hjälpa? Som sagt, att må dåligt ger en inte carte blanche att bete sig hur som helst.

 

[Sleepy]

Mer en påminnelse om att tänka sig för när man lägger upp otäcka bilder. Jag tycker inte det är för mycket begärt att tänka efter innan man lägger upp en sådan bild.

Jag tittade i tråden och det var ett par minimala kattrispor på en hand. Hade jag inte läst texten hade jag inte tänkt på risporna alls - sådär ser jag ut jämt. Är otålig och oförsiktig när jag grejar med något, kombinerat med hög smärttröskel; oftast märker jag inte när jag gör mig illa. All respekt för din fobi, men den nivån på försiktighet kan du nog inte förvänta dig från andra. Se det snarare som ett tecken på att du behöver hjälp med att hantera fobin bättre.

 

[åke]

Jag tyckte inte jag lade någon skuld någonstans. Mer en påminnelse om att tänka sig för när man lägger upp otäcka bilder. Jag tycker inte det är för mycket begärt att tänka efter innan man lägger upp en sådan bild.

Jag tror inte att jag är värd att ha vänner eftersom jag knappt har några. Det är nog bara grannen jag ibland har ytliga fikastunder med. En jag trodde var min vän har slutat svara på tilltal.

Det är den kravlösa vänskapen jag önskar mig. Men jag känner tyvärr att jag alltid måste prestera när jag är med folk. Vara glad. Inte prata om problem. O.s.v.

Vilka krav? Mig veterligen är det bara krav på mig. Inte på andra. Min mamma säger att man inte måste vara perfekt, men uppenbarligen gäller det bara henne. Mig skuldbelägger hon.

Jag har kämpat sen jag var 13, eller egentligen började det ännu tidigare då jag fick blodfobin när jag var riktigt liten. Ibland har det gått bättre, ibland sämre. Jag får liksom kämpa hela tiden och ibland är orken slut.

Jag tänker att man hör av sig ibland bara för att. Och att man ibland gör saker tillsammans. Och att man hjälper varandra.

Jag kan absolut ställa upp klockan 3 på natten. Min granne som ibland har panikångest ställde jag in mobilen för så att hon kunde nå mig vilken tid på dygnet som helst. Men hon behövde inte min hjälp då hon ju har en sambo. Jag fick däremot en utskällning när jag själv behövde hjälp. Jag hade bett om hjälp för många gånger. Och det var för att jag verkligen behövde hjälpen. Jag hade ingen annan att vända mig till när jag hade någon kris.

Jag lånade ut min bil när en kompis behövde åka till veterinären med sin häst och hennes hade gått sönder. Jag har varit gratis hundvakt till hennes hund hur många gånger som helst. Jag har hjälpt henne att lassa in en årsförbrukning hö till hennes häst. Och nu svarar hon inte ens på tilltal längre. Försökt få kontakt många gånger till ingen nytta alls.

Och jag kan absolut respektera en annan persons fobi eller vad det kan vara.

Senast i förrförra veckan grillade jag mina grönsaker på samma grill som det låg köttbitar på, så det går utmärkt.

Mina klasskamrater tycker jag är vänlig, omtänksam, hjälpsam och en härlig personlighet. Det var i alla fall det de sa när vi skulle skriva saker om varandra. Så jag är nog inte omöjlig att vara vän med. Men det tycks inte fungera ändå.

Men bilden är ju inte otäck. Det är liksom en rispa. Har du aldrig fått det när du grejar i trädgården? Jag river mig ständigt på rosorna tex.

 

[Luff]

Men du anser att det är ok att @Wille inte beter sig så trevligt? Ens mot de som faktiskt försökt vara vänliga och hjälpa? Som sagt, att må dåligt ger en inte carte blanche att bete sig hur som helst.

Men det hjälper ju inte. Era eviga råd slutar alltid med att det sparkas. NERÅT.

 

[Sleepy]

Det är den kravlösa vänskapen jag önskar mig. Men jag känner tyvärr att jag alltid måste prestera när jag är med folk. Vara glad. Inte prata om problem. O.s.v.

Mina klasskamrater tycker jag är vänlig, omtänksam, hjälpsam och en härlig personlighet. Det var i alla fall det de sa när vi skulle skriva saker om varandra. Så jag är nog inte omöjlig att vara vän med.

I början av en vänskapsrelation tror jag det är bra att inte luta sig för mycket på den andre. Sätta upp en fasad lite, inte belasta den andre för mycket med de egna problemen. Hålla det lite lättsamt. Inte så lätt när en inte mår topp, men då kanske välja att umgås på lite bättre dagar.

Du ser; dina klasskamrater "ser dig", dina goda sidor.

 

[cambodia]

Apropå hur vänskap kan se ut. Den som jag kallar min bästa vän träffar jag nästan aldrig, fast vi bor i samma stad. Vi brukar skriva till varann via Skype när vi jobbar och skicka nåt sms ibland. Vi har inte setts på hela sommaren trots semester men igår ringde jag och vi pratade 1 timme och 50 minuter. Vi bestämmer ofta något som sen ställs in med kort varsel. Sånt händer.
Vi är totalt olika men förstår varann bättre än någon annan.

Vi träffades på jobbet, vi var kollegor ett tag (men inte nu längre). Först gillade jag henne inte alls, någon gång blev jag arg på henne men vi kunde prata och det blev bra. Det bara hände och nu är vi vänner.

Jag har också känt mig ensam ofta under min uppväxt, undrat hur man träffar en partner och nya vänner. Men man måste försöka, annars händer inget. Och man måste se sitt eget värde, det lät tramsigt förut men jag förstår det nu. Jag har vuxit i mig själv och ser nu att jag är viktig. Som jag är. Upplever att jag beter mig på ett annat sätt nu och att folk ser mig på ett annat sätt också.

Jag förstår att det känns skit. Jag har varit där. Men tro på dig själv. Det blir bättre

 

[karamelldrottningen]

Men det hjälper ju inte. Era eviga råd slutar alltid med att det sparkas. NERÅT.

Det sparkas väl inte nedåt nånstans ?
Så läser inte jag det. Och så menar inte jag det alls.
Sedan verkar det som att @Wille gjort mycket under åren och att detta är ett långtgående problem som inte löses på en kafferast. Men nånstans kan man inte bara undvika allt så till den grad att man undviker alla slags ämnen som inte är enbart positiva för ev eventuell ångest-trigger.
Jag har själv i perioder en hel del ångest och flera andra i den tråden med. Man får göra så gott man kan.

 

[Amha]

Men bilden är ju inte otäck. Det är liksom en rispa. Har du aldrig fått det när du grejar i trädgården? Jag river mig ständigt på rosorna tex.

Nja alltså. DU tycker inte att bilden är otäck. @Wille tycker att bilden är otäck. Min make tycker inte att en bild på en "gullig" orm är otäck. JAG börjar kallsvettas och vill fly när en sådan dyker upp.

Det jag vill få fram är att man reagerar olika. Med det sagt anser jag dock inte att man ska behöva tänka på alla människors olika fobier hela tiden. Lägger man upp något sådant för att vara taskig är det en sak men det här var inte så. Då kanske det räcker med ett "kan du lägga detta bakom en spoiler nästa gång?" så förstår personen säkert att det var jobbigt.

 

[Wille]

Din klasskamrater var ute och hjälpte dig med trädgården så uppenbarligen bryr de sig om dig, vilket också stämmer överens med deras omdömen. Är det någon du tycker om och vill bli vän med? Vad är det som inte fungerar för att ingen av alla de som var ute och hjälpte till med din trädgård du inte vill umgås med? Djup vänskap är inte något som bara genom ett trollslag plötsligt finns där. Det är något man måste jobba med, våga öppna sig själv och vara sårbar. Och ffa, att vänskapen är på lika mycket på vännens villkor och behov, liksom dina.

Jo, det finns några jag gärna umgås med, men vi bor för långt från varann. Så det blir svårt att umgås utanför skoltid. En person har jag varit hem till ett par gånger. Ena gången bjöd hon bara in mig och andra gången skjutsade jag henne hem.

Det här med vännen med hunden, är det samma som du frågade om denne kunde skriva under på ditt testamente eller något sådant? Har ni isf haft kontakt efter det?

Ja, det är samma. Jag minns inte när vi hade kontakt senast.

Uppenbarligen var jag bra att ha när hon behövde det, men mig vill hon tydligen inte umgås med ens när hon själv frågar på fb om det finns någon som har tid över för lite umgänge och jag svarade. Mitt svar fick aldrig något svar och det är inte enda gången det har hänt.

I början av en vänskapsrelation tror jag det är bra att inte luta sig för mycket på den andre. Sätta upp en fasad lite, inte belasta den andre för mycket med de egna problemen. Hålla det lite lättsamt. Inte så lätt när en inte mår topp, men då kanske välja att umgås på lite bättre dagar.

Du ser; dina klasskamrater "ser dig", dina goda sidor.

Det är så jag gör. Försöker verka normal och glad. Skämtar ibland. O.s.v.

 

[EmmaBovary]

Ja, det är samma. Jag minns inte när vi hade kontakt senast.

Uppenbarligen var jag bra att ha när hon behövde det, men mig vill hon tydligen inte umgås med ens när hon själv frågar på fb om det finns någon som har tid över för lite umgänge och jag svarade. Mitt svar fick aldrig något svar och det är inte enda gången det har hänt.

Fast jag tror just att den specifika saken skulle få många att bli perplexa och inte riktigt veta vad de ska göra, och kanske därför backar sedan. Oavsett om man vill ge och ta i en relation eller ej. Sen är det såklart tråkigt att inte ha återfått kontakten ett bra tag efter, men jag kan ändå förstå skälet till varför man backade från första början.

Med det sagt så har jag själv erfarenheter av att många tycker att jag varit ett jättebra stöd när de har mått dåligt av olika anledningar, men sedan när det blivit bättre så har jag inte varit lika intressant att prata med. Det är tråkigt när det blir så, såklart.