Nu kommer ny tråd i annat ämne.
Jag är sjukskriven för vad som står på intyget stress och ångest, bor tilsammans med sambo och 2 barn 11 & 16 år gamla, har sen jag först sjukskrivit mig själv 2 veckor och sedan blivit sjukskriven av läkare kämpat med att få förståelse för vad jag går igenom, jag har förklarat för min sambo att jag behöver få vila och att han får ta ansvaret, tyvärr har jag curlat både honom och barnen, men att nu orkar jag inte, han säger att han förstår och att jag inte ska behöva oroa mig, problemet är att fast han lovat att det blir så så händer inget, mer än att han handlar maten och har väl sett till att den blir iordninggjord, men det är ändå jag som måste styra upp det så det blir klart före läggdags, för han vill träna och barnen ska skjutsas på träning om de inte kan åka med någon annan. Innan sömnproblemen och sjukskrivningen var jag också aktiv sprang och körde styrketräning hemma med lättare vikter, men detta fick jag anpassa efter min sambo och barnens tider, jag fick liksom ta den tid som blev över, hade kanske tänkt gå ut för att springa efter jobbet men innan jag ens tänkt tanken så kom min sambo hem och sa jag ska ut och cykla det blir nog långt, och helt plötsligt stod jag där som var så peppad att gå ut att springa, med ansvar för 2 barn som skulle på träning och matlagning och fick klämma in min löpning imellan träningarna detta medförde att jag inte kunde springa så länge jag ville utan var tvungen att ha tid att passa, skulle jag jag någongång försöka vända på det och gå ut direkt som han blev han sur och stack ändå han kunde minsann inte vänta, men jag måste ju få träna! och så blev det ändå jag som fick se till att allt fungerade. Inuläget så säger han som sagt att han förstår och att jag behöver vila men finns ändå ingen tanke på att det ska finnas rena kläder inför veckan, när han gick till jobbet under veckan så bad han mig tvätta hans arbetskläder det orkar du allt, det gror igen här hemma men det ser han inte, om han fixar något så är det att tvätta bilen eller saker på utsidan som det inte är panik med, han lägger gärna saker över på vårt äldsta barn och självklart kan hon hjälpa till men det är inte meningen att hon ska ta över mina uppgifter, det är ju han som är vuxen och har ansvaret. Det är svårt att förklara hur man mår när det inte syns på utsidan.
Han har varit borta över natt 2ggr under den tid jag varit hemma en gång på kurs och en gång på trav, båda gångerna var det jobbigt att vara ensam med barnen och man blir ju inte mindre stressad, trodde att nu var det lugnt och jag började slappna av lite ändå, då kommer det, vi ska på elitloppet! Det kändes som en käftsmäll, jag som hade en bra kväll och kände mig lugn, det blev som en rusning i huvudet och i kroppen kände hur jag började få ångestattack och blev jätteledsen, jag gick undan, han kom efter en stund och frågade vad det var, jag förklarade att jag tyckte det var jobbigt att han skulle åka, då sa han att det är ju flera veckor dit, och då mår du ju säkert inte som nu, vi brukar ju vara iväg, jag kan väl inte ställa in utifall att.
Nu kommer ju jag att oroa mig inför denna helg redan nu och kommer inte få någon ro i kroppen, känns som jag bryts ner istället för att byggas upp jag behöver ju trygghet men den bara rycks undan hela tiden.
Apropå ensamhet, så har jag kompisar som jag regelbundet har kontakt med på Whats upp, och varje gång vi avslutar så kommer frasen hör av dig om det är något du vet att vi finns här, men det känns som tomma ord brydde de sig verkligen om mig skulle de komma förbi och kolla hur det är med mig, så skulle jag göra om jag verkligen brydde mig om någon.
Jag känner mig ensam och eländig i detta, någon som upplever ungefär lika som mig?
Jag är sjukskriven för vad som står på intyget stress och ångest, bor tilsammans med sambo och 2 barn 11 & 16 år gamla, har sen jag först sjukskrivit mig själv 2 veckor och sedan blivit sjukskriven av läkare kämpat med att få förståelse för vad jag går igenom, jag har förklarat för min sambo att jag behöver få vila och att han får ta ansvaret, tyvärr har jag curlat både honom och barnen, men att nu orkar jag inte, han säger att han förstår och att jag inte ska behöva oroa mig, problemet är att fast han lovat att det blir så så händer inget, mer än att han handlar maten och har väl sett till att den blir iordninggjord, men det är ändå jag som måste styra upp det så det blir klart före läggdags, för han vill träna och barnen ska skjutsas på träning om de inte kan åka med någon annan. Innan sömnproblemen och sjukskrivningen var jag också aktiv sprang och körde styrketräning hemma med lättare vikter, men detta fick jag anpassa efter min sambo och barnens tider, jag fick liksom ta den tid som blev över, hade kanske tänkt gå ut för att springa efter jobbet men innan jag ens tänkt tanken så kom min sambo hem och sa jag ska ut och cykla det blir nog långt, och helt plötsligt stod jag där som var så peppad att gå ut att springa, med ansvar för 2 barn som skulle på träning och matlagning och fick klämma in min löpning imellan träningarna detta medförde att jag inte kunde springa så länge jag ville utan var tvungen att ha tid att passa, skulle jag jag någongång försöka vända på det och gå ut direkt som han blev han sur och stack ändå han kunde minsann inte vänta, men jag måste ju få träna! och så blev det ändå jag som fick se till att allt fungerade. Inuläget så säger han som sagt att han förstår och att jag behöver vila men finns ändå ingen tanke på att det ska finnas rena kläder inför veckan, när han gick till jobbet under veckan så bad han mig tvätta hans arbetskläder det orkar du allt, det gror igen här hemma men det ser han inte, om han fixar något så är det att tvätta bilen eller saker på utsidan som det inte är panik med, han lägger gärna saker över på vårt äldsta barn och självklart kan hon hjälpa till men det är inte meningen att hon ska ta över mina uppgifter, det är ju han som är vuxen och har ansvaret. Det är svårt att förklara hur man mår när det inte syns på utsidan.
Han har varit borta över natt 2ggr under den tid jag varit hemma en gång på kurs och en gång på trav, båda gångerna var det jobbigt att vara ensam med barnen och man blir ju inte mindre stressad, trodde att nu var det lugnt och jag började slappna av lite ändå, då kommer det, vi ska på elitloppet! Det kändes som en käftsmäll, jag som hade en bra kväll och kände mig lugn, det blev som en rusning i huvudet och i kroppen kände hur jag började få ångestattack och blev jätteledsen, jag gick undan, han kom efter en stund och frågade vad det var, jag förklarade att jag tyckte det var jobbigt att han skulle åka, då sa han att det är ju flera veckor dit, och då mår du ju säkert inte som nu, vi brukar ju vara iväg, jag kan väl inte ställa in utifall att.
Nu kommer ju jag att oroa mig inför denna helg redan nu och kommer inte få någon ro i kroppen, känns som jag bryts ner istället för att byggas upp jag behöver ju trygghet men den bara rycks undan hela tiden.
Apropå ensamhet, så har jag kompisar som jag regelbundet har kontakt med på Whats upp, och varje gång vi avslutar så kommer frasen hör av dig om det är något du vet att vi finns här, men det känns som tomma ord brydde de sig verkligen om mig skulle de komma förbi och kolla hur det är med mig, så skulle jag göra om jag verkligen brydde mig om någon.
Jag känner mig ensam och eländig i detta, någon som upplever ungefär lika som mig?
