En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 13

[Klura]

Idag kom äntligen mensen, 8 dagar efter att jag trodde att den skulle komma. Har blivit en dyr månad med alla graviditetstest kan jag säga . Hoppas verkligen jag kan få till det med ägglossningstest denna cykel så jag slipper gå och fundera så mycket.

 

[Jossan_92]

Dags för mig att lämna den här tråden, fick ett tydligt plus imorse
Håller tummarna att det kommer fler vårbäbisar och önskar er alla lycka till!

 

[Klura]

Dags för mig att lämna den här tråden, fick ett tydligt plus imorse
Håller tummarna att det kommer fler vårbäbisar och önskar er alla lycka till!

Grattis!! ❤

 

[Ingela_S]

Vi har bokat tid på ny klinik för konsultation och rådgivning om eventuell fortsättning med IVF eller äggdonation, så får vi se sen. Min man vill gärna göra ett försök till med egna ägg, jag är mer tveksam. Fick tid redan nästa vecka, så det ska bli intressant att höra vad de har att säga.

 

[Hedblomster]

Vi har bokat tid på ny klinik för konsultation och rådgivning om eventuell fortsättning med IVF eller äggdonation, så får vi se sen. Min man vill gärna göra ett försök till med egna ägg, jag är mer tveksam. Fick tid redan nästa vecka, så det ska bli intressant att höra vad de har att säga.

Hoppas det blir ett bra samtal! Förstår att du känner dig tveksam till fler försök med egna ägg, ni har ju gjort så många försök.

 

[Ingela_S]

Hoppas det blir ett bra samtal! Förstår att du känner dig tveksam till fler försök med egna ägg, ni har ju gjort så många försök.

Tack! Ja, det har ju blivit ett antal, och nu har jag dessutom fyllt 40, så känns ju inte så hoppfullt längre.

 

[Ynnej]

Så kom mensen och besvikelsen. Inget denna månad heller trots att jag haft ganska mycket känningar Denna månad är dock den första sedan missfallet som jag lyckats få riktigt positivt på ägglossningtest. Så kanske ett tecken på att kroppen borde fungera igen.

 

[malumbub]

Så kom mensen och besvikelsen. Inget denna månad heller trots att jag haft ganska mycket känningar Denna månad är dock den första sedan missfallet som jag lyckats få riktigt positivt på ägglossningtest. Så kanske ett tecken på att kroppen borde fungera igen.

Mens här också. Kroppen har försökt ägglossa, men inte orkat fullt ut.
Men positivt är att jag inte har mensvärk och blödningen är hanterbar och fröjdefull!

Hoppas på starkare ägglossning nästa cykel till oss båda.

 

[malumbub]

Mens här också. Kroppen har försökt ägglossa, men inte orkat fullt ut.
Men positivt är att jag inte har mensvärk och blödningen är hanterbar och fröjdefull!

Hoppas på starkare ägglossning nästa cykel till oss båda.

Alltså... blödningen kommer inte igång. Är det så här det kan vara att ha mens? Eller är det inte mens?
Mycket flytningar, blod då och då, men inte mycket. Idag en liten klump. Typ ingen mensvärk - jag har alltid ont på kvällen, hela cykeln, men nu nästan ingenting.
Femte dagen nu.

 

[Ynnej]

Alltså... blödningen kommer inte igång. Är det så här det kan vara att ha mens? Eller är det inte mens?
Mycket flytningar, blod då och då, men inte mycket. Idag en liten klump. Typ ingen mensvärk - jag har alltid ont på kvällen, hela cykeln, men nu nästan ingenting.
Femte dagen nu.

Fortfarande ingen blödning? Kroppen kan ju verkligen vara märklig ibland.

 

[malumbub]

Fortfarande ingen blödning? Kroppen kan ju verkligen vara märklig ibland.

Ingen större blödning, nej. Klarade mig på trosskydd...! Jag brukar behöva 1-1,5 paket nattbindor per period...

Ja, märklig, spännande, intressant och häftig. Och stundvis mycket frustrerande.

 

[Klura]

Mensen kom igår, 4 dagar tidigt . Var 8 dagar sen förra månaden. Så det är helt upp och ned

 

[Iszka]

Jag vet inte riktigt om jag platsar i den här tråden, men tänker att ni som finns här säkert har stor förståelse över de känslor som jag har. Jag och min man är nämligen i det lite märkliga läget att vi i teorin är föräldrar men inte praktiskt…

Vi har de senaste 4 åren varit i adoptionsprocess och fick i januari det underbara beskedet att vi blivit utvalda att adoptera en 3-årig pojke i Vietnam. Lyckan var total! Vi började planera, förbereda och LÄNGTA! Först skulle vi få åka i mars, men den resan blev uppskjuten pga. Covid. Nästa besked var att vi skulle få åka i maj, men även då blev det framflyttat. Sedan fick vi ett preliminärt resedatum i slutet av juni, men en vecka innan ställer de in då covid tokökade i Vietnam. I augusti får vi mail om att de inte ens planerar någon ny resa för oss i dagsläget då covid inte alls är under kontroll.

Vi känner oss helt dränerade på känslor och bara tomma. Det är som att vi inte längre orkar känna något och bara stängt av för att orka fortsätta med vardagen. Om jag verkligen skulle stanna upp och känna efter tror jag att jag skulle gå söner fullständigt… Vi har stängt dörren till hans rum och plockat undan de mesta barnsakerna runt om i huset. Bilderna på honom som vi satt upp på kylskåpet är också nerplockade då det blev för jobbigt att se varje dag. Det värsta är att vi inte på något sätt kan påverka situationen och vi har ingen en aning om när vi kan få åka och hämta honom. Just nu hoppas vi verkligen att han får komma hem innan han fyller 4 år i februari, men det ser inte så ljust ut tyvärr.

Kan tänka mig att fler här har varit med om den emotionella berg-och dalbanan i väntan på att bli förälder. Har någon tips på hur fasen man ska stå ut när man är sååå redo och nästan dör av längtan efter sitt barn? Hur hanterar man känslan av att man bara går och håller andan i väntan på att livet som förälder som man drömmer om ska få börja någon gång?

 

[Hedblomster]

Jag vet inte riktigt om jag platsar i den här tråden, men tänker att ni som finns här säkert har stor förståelse över de känslor som jag har. Jag och min man är nämligen i det lite märkliga läget att vi i teorin är föräldrar men inte praktiskt…

Vi har de senaste 4 åren varit i adoptionsprocess och fick i januari det underbara beskedet att vi blivit utvalda att adoptera en 3-årig pojke i Vietnam. Lyckan var total! Vi började planera, förbereda och LÄNGTA! Först skulle vi få åka i mars, men den resan blev uppskjuten pga. Covid. Nästa besked var att vi skulle få åka i maj, men även då blev det framflyttat. Sedan fick vi ett preliminärt resedatum i slutet av juni, men en vecka innan ställer de in då covid tokökade i Vietnam. I augusti får vi mail om att de inte ens planerar någon ny resa för oss i dagsläget då covid inte alls är under kontroll.

Vi känner oss helt dränerade på känslor och bara tomma. Det är som att vi inte längre orkar känna något och bara stängt av för att orka fortsätta med vardagen. Om jag verkligen skulle stanna upp och känna efter tror jag att jag skulle gå söner fullständigt… Vi har stängt dörren till hans rum och plockat undan de mesta barnsakerna runt om i huset. Bilderna på honom som vi satt upp på kylskåpet är också nerplockade då det blev för jobbigt att se varje dag. Det värsta är att vi inte på något sätt kan påverka situationen och vi har ingen en aning om när vi kan få åka och hämta honom. Just nu hoppas vi verkligen att han får komma hem innan han fyller 4 år i februari, men det ser inte så ljust ut tyvärr.

Kan tänka mig att fler här har varit med om den emotionella berg-och dalbanan i väntan på att bli förälder. Har någon tips på hur fasen man ska stå ut när man är sååå redo och nästan dör av längtan efter sitt barn? Hur hanterar man känslan av att man bara går och håller andan i väntan på att livet som förälder som man drömmer om ska få börja någon gång?

Grattis till er son! Men vilken otroligt jobbig situation Vi var försökt i 4,5 år nu men den typen av väntan har ju ni redan gått igenom i processen tänker jag. Kan inte sätta mig in i hur tärande det måste vara för er nu. Men jag läser en blogg med några i samma situation som ni, du kanske redan känner till den men här är länken i alla fall: https://vartfanarstorken.blogspot.com. Hoppas ni får komma iväg så snart som möjligt

 

[Iszka]

Grattis till er son! Men vilken otroligt jobbig situation Vi var försökt i 4,5 år nu men den typen av väntan har ju ni redan gått igenom i processen tänker jag. Kan inte sätta mig in i hur tärande det måste vara för er nu. Men jag läser en blogg med några i samma situation som ni, du kanske redan känner till den men här är länken i alla fall: https://vartfanarstorken.blogspot.com. Hoppas ni får komma iväg så snart som möjligt

Tack så mycket för tipset! Har inte hört om den bloggen så ska absolut kika ☺

 

[Hedblomster]

Tack så mycket för tipset! Har inte hört om den bloggen så ska absolut kika ☺

De har i och för sig ett barn sedan innan så de kanske kan sysselsätta sig på ett annat sätt medan de väntar...

 

[Ingela_S]

Jag vet inte riktigt om jag platsar i den här tråden, men tänker att ni som finns här säkert har stor förståelse över de känslor som jag har. Jag och min man är nämligen i det lite märkliga läget att vi i teorin är föräldrar men inte praktiskt…

Vi har de senaste 4 åren varit i adoptionsprocess och fick i januari det underbara beskedet att vi blivit utvalda att adoptera en 3-årig pojke i Vietnam. Lyckan var total! Vi började planera, förbereda och LÄNGTA! Först skulle vi få åka i mars, men den resan blev uppskjuten pga. Covid. Nästa besked var att vi skulle få åka i maj, men även då blev det framflyttat. Sedan fick vi ett preliminärt resedatum i slutet av juni, men en vecka innan ställer de in då covid tokökade i Vietnam. I augusti får vi mail om att de inte ens planerar någon ny resa för oss i dagsläget då covid inte alls är under kontroll.

Vi känner oss helt dränerade på känslor och bara tomma. Det är som att vi inte längre orkar känna något och bara stängt av för att orka fortsätta med vardagen. Om jag verkligen skulle stanna upp och känna efter tror jag att jag skulle gå söner fullständigt… Vi har stängt dörren till hans rum och plockat undan de mesta barnsakerna runt om i huset. Bilderna på honom som vi satt upp på kylskåpet är också nerplockade då det blev för jobbigt att se varje dag. Det värsta är att vi inte på något sätt kan påverka situationen och vi har ingen en aning om när vi kan få åka och hämta honom. Just nu hoppas vi verkligen att han får komma hem innan han fyller 4 år i februari, men det ser inte så ljust ut tyvärr.

Kan tänka mig att fler här har varit med om den emotionella berg-och dalbanan i väntan på att bli förälder. Har någon tips på hur fasen man ska stå ut när man är sååå redo och nästan dör av längtan efter sitt barn? Hur hanterar man känslan av att man bara går och håller andan i väntan på att livet som förälder som man drömmer om ska få börja någon gång?

Men självklart är du välkommen att ventilera tankar och få lite tröst och stöd här i tråden. Den emotionella bergochdalbanan i väntan på att få barn är verkligen jobbig, och i ert fall måste ovissheten vara fruktansvärd. Så frustrerande att inte veta när ni får träffa er son...

Vi har försökt få barn i närmare 5 år nu och vissa dalar har verkligen varit djupare än andra. Vi har dock inte vågat ge oss in i nån adoptionsprocess utan lutar just nu åt äggdonation istället. Jag hoppas ni snart får veta något om er son och att det snart går att resa för er.

 

[Ingela_S]

@Hedblomster Hur går det för er, har ni nån ytterligare resa till Ryssland inplanerad eller hur går era tankar?

 

[malumbub]

Jag vet inte riktigt om jag platsar i den här tråden, men tänker att ni som finns här säkert har stor förståelse över de känslor som jag har. Jag och min man är nämligen i det lite märkliga läget att vi i teorin är föräldrar men inte praktiskt…

Vi har de senaste 4 åren varit i adoptionsprocess och fick i januari det underbara beskedet att vi blivit utvalda att adoptera en 3-årig pojke i Vietnam. Lyckan var total! Vi började planera, förbereda och LÄNGTA! Först skulle vi få åka i mars, men den resan blev uppskjuten pga. Covid. Nästa besked var att vi skulle få åka i maj, men även då blev det framflyttat. Sedan fick vi ett preliminärt resedatum i slutet av juni, men en vecka innan ställer de in då covid tokökade i Vietnam. I augusti får vi mail om att de inte ens planerar någon ny resa för oss i dagsläget då covid inte alls är under kontroll.

Vi känner oss helt dränerade på känslor och bara tomma. Det är som att vi inte längre orkar känna något och bara stängt av för att orka fortsätta med vardagen. Om jag verkligen skulle stanna upp och känna efter tror jag att jag skulle gå söner fullständigt… Vi har stängt dörren till hans rum och plockat undan de mesta barnsakerna runt om i huset. Bilderna på honom som vi satt upp på kylskåpet är också nerplockade då det blev för jobbigt att se varje dag. Det värsta är att vi inte på något sätt kan påverka situationen och vi har ingen en aning om när vi kan få åka och hämta honom. Just nu hoppas vi verkligen att han får komma hem innan han fyller 4 år i februari, men det ser inte så ljust ut tyvärr.

Kan tänka mig att fler här har varit med om den emotionella berg-och dalbanan i väntan på att bli förälder. Har någon tips på hur fasen man ska stå ut när man är sååå redo och nästan dör av längtan efter sitt barn? Hur hanterar man känslan av att man bara går och håller andan i väntan på att livet som förälder som man drömmer om ska få börja någon gång?

Ni hör absolut hemma här. Längtan, sorgen och de andra känslorna delar vi ju.

Hur gör man då? En dag i taget. En timme åt gången. Den ena foten framför den andra. Och så pratar man om det, med varandra, med vänner, med främlingar. Och man tillåter sig själv att ha känslor.

 

[AraSlei]

Jag vet inte riktigt om jag platsar i den här tråden, men tänker att ni som finns här säkert har stor förståelse över de känslor som jag har. Jag och min man är nämligen i det lite märkliga läget att vi i teorin är föräldrar men inte praktiskt…

Vi har de senaste 4 åren varit i adoptionsprocess och fick i januari det underbara beskedet att vi blivit utvalda att adoptera en 3-årig pojke i Vietnam. Lyckan var total! Vi började planera, förbereda och LÄNGTA! Först skulle vi få åka i mars, men den resan blev uppskjuten pga. Covid. Nästa besked var att vi skulle få åka i maj, men även då blev det framflyttat. Sedan fick vi ett preliminärt resedatum i slutet av juni, men en vecka innan ställer de in då covid tokökade i Vietnam. I augusti får vi mail om att de inte ens planerar någon ny resa för oss i dagsläget då covid inte alls är under kontroll.

Vi känner oss helt dränerade på känslor och bara tomma. Det är som att vi inte längre orkar känna något och bara stängt av för att orka fortsätta med vardagen. Om jag verkligen skulle stanna upp och känna efter tror jag att jag skulle gå söner fullständigt… Vi har stängt dörren till hans rum och plockat undan de mesta barnsakerna runt om i huset. Bilderna på honom som vi satt upp på kylskåpet är också nerplockade då det blev för jobbigt att se varje dag. Det värsta är att vi inte på något sätt kan påverka situationen och vi har ingen en aning om när vi kan få åka och hämta honom. Just nu hoppas vi verkligen att han får komma hem innan han fyller 4 år i februari, men det ser inte så ljust ut tyvärr.

Kan tänka mig att fler här har varit med om den emotionella berg-och dalbanan i väntan på att bli förälder. Har någon tips på hur fasen man ska stå ut när man är sååå redo och nästan dör av längtan efter sitt barn? Hur hanterar man känslan av att man bara går och håller andan i väntan på att livet som förälder som man drömmer om ska få börja någon gång?

Jag tjuvläser lite här, men tar mig friheten att svara ändå för längesedan minns jag en tråd om just adoption här. Vill minnas att det också dröjde innan de fick hämta, och man kunde följa hela resan i tråden.
Är det någon som minns vem som skrev den?