En hopp och en dressyr

Terminens sista två lektioner blev en hopplektion och en dressyrlektion.
På sista hopplektionen fick jag rida Juvelen, den unga fuxkillen med den konstiga kroppsformen som sluttar bakåt. Jag har suttit på honom två dressyrlektioner och en hopplektion tidigare, men tycker inte att jag riktigt känner honom, för han har varit så olika och jag har inte riktigt förstått mig på honom. Så jag visste inte riktigt vad jag kunde vänta mig.

Det var svårt att få fart på honom i framridningen. Han krökte nacken och lullade på i samma tempo som dom andra hästarna, men jag tyckte inte riktigt att jag hade kontakt eller respons. Det blev tydligt i galoppen, där han gick emot mina hjälper och hela tiden ville bryta av titt som tätt och sedan fatta fel galopp. När vi började hoppa så ville han visserligen hoppa och sög lite mot hindret, men samtidigt var han inte tillräckligt motiverad för att jag skulle få någon motor eller ärlig framåtbjudning att fatta en bra galopp ifrån. Han sköt bara ut alla kroppsdelar åt alla olika håll och försökte komma undan mina hjälper och ramla på mot hindrena i en ganska vinglig och fladdrig form. Jag är så van vid att hästar som vill hoppa brukar sluta att gå emot hjälperna när dom märker att det är hinder på gång, och mjukna och ta hjälperna. Men det gjorde inte Juvelen. Jag skulle nästan tolka det som att han kändes lite svag, som att han inte riktigt orkade.

Så framhoppningssprången samt första banan gick inte riktigt hundra. Det var lite vingligt och spretigt, kantig galopp och lite dålig energi, även om sprången trots allt faktiskt blev riktigt bra just över hinder. Sen sa ridläraren åt mig att rida upp mer fart i Juvelen, samt att han tog in mig på en volt och hjälpte mig få en bättre galopp. Sen gick vi på banan en andra gång, och den här gången var det en helt annan känsla! Visserligen mycket hastigare och högre fart (kanske lite överilat), men mycket stabilare och bättre galopp. Sprången blev rejäla och fina och det var riktigt roligt och en bra energi! Härligt att få sluta lektionen så!

I feedbacken efter lektionen så sa ridläraren att Juvelen inte är riktigt stark nog än att klara att gå i en samlad form mot hinder, utan att han behöver ridas fram i högre fart för att bli stabilare. Och sen pratade jag med en annan elev som berättade att hon för en annan ridlärare fått rådet att rida Juvelen i en väldigt låg form mot hinder. Problemet på Juvelen är att han kan bli vinglig, spänd i ryggen och går med huvudet upp i taket. Att då rida honom i en lång och låg form, eller att som jag idag rida på honom i frisk fart, tycker jag är lite samma sak. Det hela går ut på att Juvelen inte är riktigt stark nog än utan att han behöver liksom ”matas på in i en fåra” för att hjälpas att bli stabil mot hindrena. Han hoppar ju jättebra och sprången är supertrevliga. Sen var det även nån som sa att Juvelen hade gått ett riktigt genomkörarpass i dressyr tidigare på dagen, så det kanske inte var helt omöjligt att han var trött. Det var i alla fall jätteroligt att få känna att det blev bättre mot slutet med ändrad strategi!

Sen var det dags för sista dressyrlektionen. Och det var ju minst lika nedslående som vanligt när det gäller mig och dressyr...
Jag skulle rida Sahara igen, det kraftiga frissiga fuxstoet som jag inte alls lirar med och som ligger på min botten-fem-lista av alla hästar på ridskolan... Minns inte om det är fjärde eller femte gången jag sitter på henne den här terminen, men det känns hopplöst för mycket i alla fall. Hon gick lektionen innan och såg riktigt fin ut, men när jag satt upp så förändrades hästen totalt. Jag säger ju det – våra personkemier skär sig som citron i mjölk.

Jag har nog aldrig upplevt Sahara så seg och långsam som denna gång. Jag fick inte igång henne och ingen respons alls. Ridläraren var på mig hela lektionen om att jag måste gå på hästen, driva mer, driva hårdare och använda spöt. Och jag sparkade och sparkade och slet som ett djur, ivrigt påhejad av ridläraren, men det hände – absolut ingenting. Sahara sket i mig big time. Och jag VILL JU INTE bråka egentligen!! Det är ju nånting som är fel!! Ridning kan inte behöva gå ut på att jag ska sitta och sparka så hej vilt att till och med min ena galosch flög av!... Ryttaren innan mig hade ju inte gjort det?!!

Det enda positiva jag kan säga var att jag faktiskt lyckades få Sahara att galoppera den här gången, vilket jag inte har lyckats med tidigare på terminen. Hon började med att tvärnita när det blev dags för galopp (som vanligt med mig på ryggen), men då tände det till rejält inombords och fan flög i mig och jag gick in i något slags ponnyryttarläge, och efter ett tag så galopperade faktiskt hästen. Jag har blivit förbannad på henne förut när hon tvärnitat och vägrat galoppera, men då har hon bara blivit ännu surare, så det har inte funkat förut. Vet inte om jag var extra ilsk idag eller om Sahara var extra medgörlig. Vi kunde i alla fall vara med på alla galoppövningar, kors i taket.

Men nånting är ju helt galet när det gäller mig och dressyr. Vad ska jag göra? Hur ska jag hitta tillbaks till att kunna rida dressyr igen? Varje dressyrlektion är en katastrof och jag känner mig urusel, för jag får inte längre till något samarbete överhuvudtaget med hästen. Och jag har ingen möjlighet att rida privatlektion tyvärr... Hur i hela världen tar jag mig ur detta?

Får se om juluppehållet kan ge en nyttig distans till problemet.