En dag till utan familjen

Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

 

[Alexandra_W]

En grej är väl att jag ska sluta be om ursäkt för att jag finns till. Det fanns en tid då jag inte ens vågade ställa en fråga på ett onlineforum eftersom jag var rädd för att ses som en besvärlig typ. Jag tror att skon klämmer en del där, att jag inte vågar ta plats. Jag har heller aldrig känt att jag förtjänar att få hjälp. Det har liksom aldrig varit något som varit en del av mitt liv. Jag har bara utgått ifrån att jag måste kämpa med allting själv. Men för ett antal år sedan när jag bröt benet och samtidigt ägde typ 20 kaniner, så fick jag hjälp av 3 personer som kom och mockade till kaninerna, för det klarade jag inte själv med hela benet i gips. Det var ju tur för kaninerna att jag fick hjälp att göra rent till dem, men i rätt många år efteråt så kände jag skuld och skam över detta eftersom jag aldrig kunde betala tillbaka något på något sätt.


Jag är sjukskriven sedan igår. Läkaren ska jag träffa på tisdag nästa vecka.


Tack! Det här ser ut att vara vad jag kan behöva.


Jo, det är ju något som har blivit under senare år. En av dessa träffade jag förra veckan. Jag berättade för henne att jag liksom aldrig tidigare haft vänner efter grundskolan. Det hade hon lite svårt att förstå. Vi synkar bra ihop. Synd att vi bor så långt ifrån varandra bara. Men vi ses några gånger om året i alla fall när det råkar passa för oss båda.

Du ska absolut (försöka) sluta be om ursäkt för att du finns till. Du har absolut ingen anledning att be om ursäkt!

 

[Magiana]

Du ska absolut (försöka) sluta be om ursäkt för att du finns till. Du har absolut ingen anledning att be om ursäkt! ❤

Jag har inte valt att bli född även om jag kan tycka att det är onödigt att jag har blivit det.

 

[Shaggy]

En grej är väl att jag ska sluta be om ursäkt för att jag finns till. Det fanns en tid då jag inte ens vågade ställa en fråga på ett onlineforum eftersom jag var rädd för att ses som en besvärlig typ. Jag tror att skon klämmer en del där, att jag inte vågar ta plats. Jag har heller aldrig känt att jag förtjänar att få hjälp. Det har liksom aldrig varit något som varit en del av mitt liv. Jag har bara utgått ifrån att jag måste kämpa med allting själv. Men för ett antal år sedan när jag bröt benet och samtidigt ägde typ 20 kaniner, så fick jag hjälp av 3 personer som kom och mockade till kaninerna, för det klarade jag inte själv med hela benet i gips. Det var ju tur för kaninerna att jag fick hjälp att göra rent till dem, men i rätt många år efteråt så kände jag skuld och skam över detta eftersom jag aldrig kunde betala tillbaka något på något sätt.

Mycket viktig och bra insikt som kommer göra livet så mycket lättare för dig

 

[bettysmatte]

En grej är väl att jag ska sluta be om ursäkt för att jag finns till. Det fanns en tid då jag inte ens vågade ställa en fråga på ett onlineforum eftersom jag var rädd för att ses som en besvärlig typ. Jag tror att skon klämmer en del där, att jag inte vågar ta plats. Jag har heller aldrig känt att jag förtjänar att få hjälp. Det har liksom aldrig varit något som varit en del av mitt liv. Jag har bara utgått ifrån att jag måste kämpa med allting själv. Men för ett antal år sedan när jag bröt benet och samtidigt ägde typ 20 kaniner, så fick jag hjälp av 3 personer som kom och mockade till kaninerna, för det klarade jag inte själv med hela benet i gips. Det var ju tur för kaninerna att jag fick hjälp att göra rent till dem, men i rätt många år efteråt så kände jag skuld och skam över detta eftersom jag aldrig kunde betala tillbaka något på något sätt.

Ett bra första steg är kanske att acceptera att ALLA behöver hjälp ibland, och att då vara den som hjälper (nu tänker jag på kattpassningen). Om man kan ställa upp och hjälpa andra utan att förvänta sig en stor belöning/betalning så är man nog på god väg att kunna ta emot hjälp på samma premisser.

 

[Magiana]

Ett bra första steg är kanske att acceptera att ALLA behöver hjälp ibland, och att då vara den som hjälper (nu tänker jag på kattpassningen). Om man kan ställa upp och hjälpa andra utan att förvänta sig en stor belöning/betalning så är man nog på god väg att kunna ta emot hjälp på samma premisser.

Jag har varit hundvakt idag. Det är en snäll och väluppfostrad jycke.

Besvärliga djur, eller djur jag inte känner vill jag inte ta hand om. En kanin eller något marsvin skulle kanske funka. Men jag har tyvärr råkat ut för att få ett marsvin dumpat på mig som ägaren inte kom och hämtade. Så vem som äger djuret har en viss betydelse för om jag vill ta mig an det.

 

[Inte_Ung]

Jag tror att skon klämmer en del där, att jag inte vågar ta plats.

Det skulle bli lättare för dig att ta plats om du kunde förstå hur andra tänker. Nu verkar du mest försöka att göra rätt utifrån någon odefinierad mall som i alla fall jag inte förstår.

Men för ett antal år sedan när jag bröt benet och samtidigt ägde typ 20 kaniner, så fick jag hjälp av 3 personer som kom och mockade till kaninerna, för det klarade jag inte själv med hela benet i gips.

Du får se det som ditt uttag från Karmakontot, din insättning på samma konto fick bli katten som du tog hand om. Det är ju inte alltid som man får hjälp av samma människor som man hjälper. Det går ju runt det där.

 

[Gnist]

Jag har inte valt att bli född

Det har ingen valt och alla får vi göra vårt bästa av det liv vi har, utifrån de förutsättningar som finns.

Jag vet att följande ord var något du reagerade starkt på tidigare, men du är väldigt rigid i hur du tänker kring vad du kan och inte kan i ditt liv och kanske ffa ifråga om vad du förväntar dig från andra människor och det skulle nog gagna dig själv oerhört mycket att vara mindre rigid i tänket, mer öppen mot omvärlden och kanske också mer öppen mot dig själv.

 

[Magiana]

Det skulle bli lättare för dig att ta plats om du kunde förstå hur andra tänker. Nu verkar du mest försöka att göra rätt utifrån någon odefinierad mall som i alla fall jag inte förstår.

Du får se det som ditt uttag från Karmakontot, din insättning på samma konto fick bli katten som du tog hand om. Det är ju inte alltid som man får hjälp av samma människor som man hjälper. Det går ju runt det där.

Det handlar inte om att förstå hur andra tänker utan att lära om det jag lärt mig. Jag var tvungen att klara mig själv som barn och det lever kvar. Det enda jag fick av mina föräldrar var mat för dagen, kläder på kroppen och tak över huvudet. Inget annat. Jag var inte garanterad trygghet på något sätt och att göra fel innebar att jag blev slagen. Det var upp till mig att förstå vad som var fel (vilket jag aldrig begrep, varken före eller efter).

Det har ingen valt och alla får vi göra vårt bästa av det liv vi har, utifrån de förutsättningar som finns.

Jag vet att följande ord var något du reagerade starkt på tidigare, men du är väldigt rigid i hur du tänker kring vad du kan och inte kan i ditt liv och kanske ffa ifråga om vad du förväntar dig från andra människor och det skulle nog gagna dig själv oerhört mycket att vara mindre rigid i tänket, mer öppen mot omvärlden och kanske också mer öppen mot dig själv.

Det handlar ju till stor del om att skydda mig själv. Att göra fel är förenat med risk.

Jag trodde tidigare att jag kunde göra allt, bara jag kämpade tillräckligt mycket. Men det verkar ju som om jag är totalt misslyckad trots allt. Jag klarar ju inte ens av att hålla det städat hemma.

 

[Alexandra_W]

Det handlar inte om att förstå hur andra tänker utan att lära om det jag lärt mig. Jag var tvungen att klara mig själv som barn och det lever kvar. Det enda jag fick av mina föräldrar var mat för dagen, kläder på kroppen och tak över huvudet. Inget annat. Jag var inte garanterad trygghet på något sätt och att göra fel innebar att jag blev slagen. Det var upp till mig att förstå vad som var fel (vilket jag aldrig begrep, varken före eller efter).


Det handlar ju till stor del om att skydda mig själv. Att göra fel är förenat med risk.

Jag trodde tidigare att jag kunde göra allt, bara jag kämpade tillräckligt mycket. Men det verkar ju som om jag är totalt misslyckad trots allt. Jag klarar ju inte ens av att hålla det städat hemma.

Om man tänker idag Magiana. Vilken är risken med om du gör fel? Alltså vad är du rädd för ska hända idag?

 

[Inte_Ung]

Det var upp till mig att förstå vad som var fel (vilket jag aldrig begrep, varken före eller efter).

Jag tror att lösningen på det problemet ligger i att förstå sig på andra människor. Genom att kunna se saker ur andras perspektiv så kan man undvika att göra sådant som gör dem arga.

 

[Magiana]

Om man tänker idag Magiana. Vilken är risken med om du gör fel? Alltså vad är du rädd för ska hända idag?

Jag vet nog inte. Det sitter nog mest i ryggmärgen.

Jag tror att lösningen på det problemet ligger i att förstå sig på andra människor. Genom att kunna se saker ur andras perspektiv så kan man undvika att göra sådant som gör dem arga.

Så du menar att det är okej att misshandla någon för att denne har gjort ett fel? Ska ett litet barn ta det ansvaret? (Eller för all del kvinnor i misshandelsförhållanden.)

Fint med victim blaming .

Jag går ju för fasen och tassar på tå för att inte folk ska bli arga på mig. Det var det misshandeln lärde mig. Jag måste liksom vara vaksam precis hela tiden och kunna förutse precis allt så jag inte råkar göra fel. Det är jävligt jobbigt att leva med att hela tiden förvänta sig att andra inte har tolerans för vad jag gör eller inte gör. Det är krävande att göra rätt precis exakt hela tiden.

 

[Gnist]

Så du menar att det är okej att misshandla någon för att denne har gjort ett fel? Ska ett litet barn ta det ansvaret? (Eller för all del kvinnor i misshandelsförhållanden.)

Fint med victim blaming .

Jag går ju för fasen och tassar på tå för att inte folk ska bli arga på mig. Det var det misshandeln lärde mig. Jag måste liksom vara vaksam precis hela tiden och kunna förutse precis allt så jag inte råkar göra fel. Det är jävligt jobbigt att leva med att hela tiden förvänta sig att andra inte har tolerans för vad jag gör eller inte gör. Det är krävande att göra rätt precis exakt hela tiden.

Men det är väl ingen som pratar om misshandel och barn nu, eller är du på riktigt rädd för att människor ska misshandla dig i dagsläget om du säger/gör fel?

Ingen gör rätt hela tiden, alla gör misstag och dumheter lite nu och då utan att världen går under och det är där jag menar att du måste öppna upp inför dig själv och inte vara så extremt rigid i din tro (för en tro är det, inte en sanning) att andra människor ska balla ur totalt om du råkar göra ett misstag eller säga något helt galet.

 

[EmmaBovary]

@Magiana Jag tänker trots allt att det vore av värde för dig att ta del av andra människoöden (som i tex film, men fattar att det inte är din grej. Tar det bara som exempel) och olika perspektiv för att se att konsekvenserna du upplevt inte behöver vara givna när någon gjort "fel". Att det inte är så svart eller vitt. Det du upplevt med närstående som inte reagerat önskvärt när du mått dåligt betyder inte att det måste bli så med nya relationer.

 

[Kilauea]

Jo såna finns, men det låter inte helt sunt eller önskvärt när jag pratar med de inblandade.

Jag har daglig kontakt med min mamma och nästintill daglig med min bror. Förstår inte varför det inte skulle vara sunt? Vi har den relationen och trivs med det.
Men det är ot, sorry @Magiana .

 

[Lillgrådis]

Jag går ju för fasen och tassar på tå för att inte folk ska bli arga på mig. Det var det misshandeln lärde mig. Jag måste liksom vara vaksam precis hela tiden och kunna förutse precis allt så jag inte råkar göra fel. Det är jävligt jobbigt att leva med att hela tiden förvänta sig att andra inte har tolerans för vad jag gör eller inte gör. Det är krävande att göra rätt precis exakt hela tiden.

Ok nu talar jag för mig själv, men jag har verkligen inte och skulle inte ha några problem med att ha riktigt nära vänner som "gör fel", vad som nu innefattas i ett så vagt begrepp. (Jag förutsätter att "göra fel" inte innefattar någon form av grövre brott eller uppenbart medveten, större elakhet/sadism.)

Jag skulle verkligen inte rygga för en vänskap för att den andre har det jobbigt eller mår dåligt. Och jag känner inte många som skulle det.

Vad jag däremot skulle rygga - rejält - för, är en "vänskap" där den andre har noll förståelse/förmåga eller ännu värre noll vilja till att försöka att se någonting ur mitt eller andras perspektiv. Är det något som skulle kännas kvävande och begränsande i ett umgänge, så är det en sådan känsla.

Förståelsen måste gå två vägar, inte bara en. Även om också förståelsen kan misslyckas någon gång ibland, så behöver åtminstone jag känna att det finns en sådan ambition från båda håll för att investera känslomässigt. För mig så är det något nödvändigt för att det ska bli en nära och stabil vänskap, att den andre är intresserad av försöka förstå och vilja sätta sig in i också hur jag resonerar. Och därför kunna acceptera och hantera det på ett schysst sätt. På samma sätt som jag förväntas göra på andra hållet.

Först då kan det bli en sådan vänskap som finns kvar, alldeles oavsett om den andre misslyckas på något sätt eller "gör fel".

Att den andre skulle bli kränkt och förbannad om jag inte hade möjlighet att ställa upp när den andre behövde det, oavsett mina skäl för det. Att den andre skulle tycka jag var helt dum i huvudet om jag råkat ge bort något som hen inte ville ha. Att den andre skulle döma ut mig för att jag någon gång föreslog "fel" saker för att lösa ett problem. Allt det är saker som i alla fall inte visar någon ambition att vilja försöka se saker från fler sidor än sin egen orubbliga fixpunkt. Det är mer "bend the knee" än en ömsesidig vänskap för mig. Och det är svårt att bygga något stabilt på en sådan grund.

Det som har varit i ditt liv har varit, och hur hemskt det än var så kommer ingenting av det att ändras om det så sätts på pränt tusen gånger till.

Men är du orolig för hur dina sociala kontakter framåt i tiden ska kunna utvecklas till något hållbart? Är du rädd att framöver förlora människor som du vill vara nära och känna dig trygg med? Då måste jag hålla med alla som redan sagt att det skulle behövas ett större fokus på att försöka ta in och hantera andra personers perspektiv på saker, mer och oftare än vad som framgår i dessa trådar. Och att det skulle lägga en stabilare grund på många plan.

Det är sin sak att inte kunna det, och det är helt okej att försöka och misslyckas. Där kan säkert terapi ge värdefulla eller nödvändiga nycklar och verktyg.

Men det allra första steget måste ju vara att VILJA. Att se förändringar hos sig själv som något att sträva efter, och en målbild hur man skulle vilja fungera i stället för hur det är nu. Har du en sådan vilja, och är du beredd att försöka ändra på någonting hos dig själv, när det gäller att ta in andra människors perspektiv på saker och händelser? Eller ser du själv den biten som ett icke-problem?

 

[Inte_Ung]

Så du menar att det är okej att misshandla någon för att denne har gjort ett fel? Ska ett litet barn ta det ansvaret? (Eller för all del kvinnor i misshandelsförhållanden.)

Nu så missade du totalt vad jag syftade på.
Jag syftade på att du skulle kunna lösa problemet med din rädsla att göra fel genom att förstå andra människor.
Om du förstår hur de tänker så kan du slippa den rädslan i dag som vuxen.
För att slippa det här.

Jag går ju för fasen och tassar på tå för att inte folk ska bli arga på mig. Det var det misshandeln lärde mig. Jag måste liksom vara vaksam precis hela tiden och kunna förutse precis allt så jag inte råkar göra fel. Det är jävligt jobbigt att leva med att hela tiden förvänta sig att andra inte har tolerans för vad jag gör eller inte gör. Det är krävande att göra rätt precis exakt hela tiden.

Med en förståelse så slipper man att tassa.
Som det är nu har du ju ingen susning om vad som förväntas av dig från omgivningen. Då så måste ju allt bli svårbegripligt och skrämmande. Det gör ju också att socialt umgänge blir oerhört tröttande. Att förstå ger också trygghet vilket du verkligen verkar att behöva.

 

[kolblakkur]

https://www.oru.se/institutioner/ju.../amnenenheter/psykologi/psykologmottagningen/

Kan detta vara något för dig?

 

[Sleepy]

@Magiana Tre saker att säga om din barndom:

Jag önskar att inget barn behövde uppleva något liknande.
Det var inte ditt fel.
Det är över nu.

Tre historier om individer (fyrbeningar) jag haft hos mig som visar att tragiska erfarenheter med påföljande strykräddhet går att ta sig förbi:

Katten. Attackerade i förebyggande syfte när en kom nära. Allmänt ilsk och osäker.
Hunden. Rymde till grannen om en gick över gården med en hammare i handen. Gick och gömde sig vid åsynen av flugsmäcken. Otrygg, vilsen.
Hästen. Livrädd för män. Kastade sig undan om en kom för snabbt emot honom. Högg i förebyggande syfte vid borstning och verkning. Mycket bakrädd.

Alla bemöttes med kärlek, trygghet, närhet, tålamod, förståelse och överseende med tidigare inlärda reaktioner. Katten blev fullständigt trygg och en underbar, kelig kisse. Hunden blev glad, trygg och tillgiven och en fantastisk familjemedlem. Hästen blev lycklig, tillitsfull, lugn och älskade att dra sin vagn.

Det kommer att bli bra.

 

[Alexandra_W]

Jag vet nog inte. Det sitter nog mest i ryggmärgen

Så egentligen kan man säga att du är rädd av gammal vana utan att ens veta vad du är rädd för. Vilket inte är konstigt. Men att ta till sig det och just se att jag är rädd men det finns inget att vara rädd för egentligen, är första steget att kunna gå vidare.

Alla hamnar lätt i invanda mönster. Det är mänskligt. Men när man låter ett mönster styra när faran är borta så låter man samtidigt det som hände och sen som behandlade en illa att fortsätta ha kontroll. Dvs en nu oviktig person styr ditt liv. Det är det jag tjatat om du måste börja frigöra dig från.

Dina föräldrar gjorde fel. Barnet hade anledning vara rädd. Men vill du verkligen föräldrarna ska fortsätta styra dig som vuxen bara för att du tillåter det? Och svara inte att du inte kan göra något åt det, för frågan är steget innan. VILL du att dina barndomsupplevelser faktiskt slutar styra ditt liv?

 

[Sleepy]

att lära om det jag lärt mig.

Precis så.