Sv: En chans till...
Studerar till sjukskötare och detta är alltså vad vi fått lära oss på anatomi-fysiologi-föreläsningarna om smärta och smärtlindring och hur kroppen... borde fungera. Säkert en sak som är mycket individuell för oss alla. Man lär sig ju med tiden hur man ska hantera det.
Jätteintressant, då alla jag vet med kronisk smärta reagerat såsom jag beskrev, och som jag själv reagerat. Dvs med tiden, så sålänge det håller sig på en jämn, konstant nivå, så lär man sig 'leva med det utan att tänka på det'. Och inet för man anstränger sig för att ignorera det, utan det är där hela, hela tiden så hjärnan registrerar det inte som viktigt förrän det ändras och ngt blir 'nytt'.
Lite på samma sätt som jag INTE reagerar ett dugg på pelletspannan i köket varken när det knäpper i den, den susar från fläkten och alla andra ljus den pysslar med. Om den blir TYST däremot reagerar jag direkt på att något är 'fel'.
Nu är ljud och smärta olika saker, men för mig hanterar min kropp kontinuerliga ljudkulisser på samma sätt som kontinuerlig smärta. Dvs de placeras bak i medvetandet och hjärnan 'påminner' inte om dem hela tiden, men så snart något förändras - oavsett om det är till det bättre eller till det sämre - så märker man det och reagerar på det omedelbart.
Jag har svårt att se hur någon skulle kunna leva med konstant, kronisk smärta utan den mekanismen. Jag skulle ju ligga och grina 24 h per dygn om min hjärna hela tiden påtalade hur ont jag hade.
Just nu däremot sticker det i mitt vänstra skulderblad. Inte farlig smärta alls eg, men hjärnan har enorma problem att rensa bort det, och jag kan inte ignorera det alls. Så jag känner extremt tydligt och är extremt medveten om att det sticker i mitt vänstra skulderblad, men om jag inte sätter mig och 'aktivt känner efter' är jag inte medveten om att min rygg gör ont. Och ungefär 50 ggr så ont som skulderbladet.
Dessutom så sjukvården har ju en syn på smärtlindring som går mer ut på 'stör smärtan dig' än 'gör det ont'. Min rygg t ex får jag ingen smärtlindring för i normalläget, men 'om det gör ont så det påverkar möjligheten att sova' så både får jag och vill de att jag ska ta tabletter mot smärtan. Men de har inte som mål att peta i mig tabletter så jag prompt ska vara smärtfri, däremot ska smärtan inte besvära mitt dagliga liv. Och redan i samband med att jag skrevs ut från sjukhuset (och hade hysteriskt ont) konstaterade de ju att jag nogf år räkna med ett liv med ont, men att man tillslut inte 'tänker på det'.
Så superintressant det ni lär er. För det är ju alltid detaljen med vad smärtan gör som man inte MÄRKER. Om jag fick bli smärtfri, kanske jag skulle vara mer utvilad, jag kanske skulle vara en gladare person som hade mycket längre stubin osv. Dvs jag kan ju påverkas av smärtan på sätt jag inte märker.
Fast nu håller vi på och kidnappar tråden ALLDELES, men lite on topic är det då vi idag t ex hagpensionerar hästar med låggradig smärta, med ledning på hur de reagerar på den. Och enligt min mening 'vänjer' sig hästar ofta på samma vis. För att de måste eller för de fungerar som människan låter jag vara osagt.
