Hej kloka buke!
Jag vänder mig till er för tankar och funderingar. Ber om ursäkt i förväg för långt inlägg.
Det är så att vi köpte vår första renrasiga hund förra året. För mig har hundägandet ofta "bara blivit". Jag var volontär på hundstallet en period och därmed var det två hundar som "bara råkade hamna här" haha. Nu hade vi bara vår amstaff-mix från hundstallet kvar och tänkte därför skaffa en ny hund. Denna gång en renrasig valp då vi har barn nu och kände inte att vi kan erbjuda det liv en som farit illa tidigare behöver.
Lite knepigt var det såklart att researcha en ras under pågående pandemi, att möta upp folk var inte lätt. Men jag var hos ett par uppfödare av rasen och vi kände att rasen passar oss bra. Vi valde Cane Corso. Vi har länge spanat på mastiff, och försökte matcha hur aktiv hunden skulle vilja vara (då vi är rätt aktiva) samtidigt som den gärna fick vara reserverad och med en tydlig avknapp då vi har en hel del hundrädda runt oss och tänkte att det är ju perfekt om hunden inte har så stort intresse av att umgås med främmande. Vi bor stort och hunden kan lätt ha sitt egna space. Vi blev varnade för att CC kanske inte alls gillar främmande hemma och det var helt okej för oss att i så fall avgränsa hunden de få gånger vi har folk hemma. Passande också eftersom att vi bor där det rör sig lite folk (förort utanför Stockholm) och praktiskt om hunden inte vill hälsa på allt och alla liksom.
Problemet nu då:
Hunden är inte alls som rasen ska vara
Hon beter sig mer som en labrador än en CC. Hon är som en virvelvind, vill helst hälsa på alla både hundar och människor och blir fruktansvärt frustrerad när hon inte får sitta PÅ sällskapet och bli klappad (givetvis har vi inte låtit henne hälsa på varken människor eller hundar ute, men det är något som sitter i henne och har gjort sen första stund, det har dock blivit mycket bättre). Hon är förvisso bara 10 månader än, och inte könsmogen, så visst kan hon lugna sig något med tiden? Det jag funderar på är bara om vi verkligen är det bästa hemmet för henne. Om hon inte skulle ha det bättre hos någon där hon alltid kan vara den mittpunkt i livet som hon vill vara? Hon har även svårt att slappna av i all liv och rörelse som det innebär i ett hem med ett litet barn, vilket gör att vi har ett hörn till henne hemma där hon sover och slappnar av, och verkar nöjd, men jag tycker att det känns tråkigt att hon ska behöva spendera hela dagarna i sitt hörn bakom galler... Det är ingen liten yta, men ändå. Jag är van vid att hundarna är med mig jämt. Har dock inte haft valp/unghund och barn innan, det kanske bara är så man får lösa det för att alla ska vara nöjda och glada?
Vi kommer självklart inte ta något beslut just nu, och jag vill förtydliga att det som skaver hos mig är om HON har det bra eller inte. Hon är givetvis inne i en "jobbigare" fas just nu med tanke på åldern. Men jag har dåligt samvete dygnet runt typ för att jag inte är trygg med att hon lever sitt bästa liv.
Hur tänker ni?
Jag vänder mig till er för tankar och funderingar. Ber om ursäkt i förväg för långt inlägg.
Det är så att vi köpte vår första renrasiga hund förra året. För mig har hundägandet ofta "bara blivit". Jag var volontär på hundstallet en period och därmed var det två hundar som "bara råkade hamna här" haha. Nu hade vi bara vår amstaff-mix från hundstallet kvar och tänkte därför skaffa en ny hund. Denna gång en renrasig valp då vi har barn nu och kände inte att vi kan erbjuda det liv en som farit illa tidigare behöver.
Lite knepigt var det såklart att researcha en ras under pågående pandemi, att möta upp folk var inte lätt. Men jag var hos ett par uppfödare av rasen och vi kände att rasen passar oss bra. Vi valde Cane Corso. Vi har länge spanat på mastiff, och försökte matcha hur aktiv hunden skulle vilja vara (då vi är rätt aktiva) samtidigt som den gärna fick vara reserverad och med en tydlig avknapp då vi har en hel del hundrädda runt oss och tänkte att det är ju perfekt om hunden inte har så stort intresse av att umgås med främmande. Vi bor stort och hunden kan lätt ha sitt egna space. Vi blev varnade för att CC kanske inte alls gillar främmande hemma och det var helt okej för oss att i så fall avgränsa hunden de få gånger vi har folk hemma. Passande också eftersom att vi bor där det rör sig lite folk (förort utanför Stockholm) och praktiskt om hunden inte vill hälsa på allt och alla liksom.
Problemet nu då:
Hunden är inte alls som rasen ska vara
Hon beter sig mer som en labrador än en CC. Hon är som en virvelvind, vill helst hälsa på alla både hundar och människor och blir fruktansvärt frustrerad när hon inte får sitta PÅ sällskapet och bli klappad (givetvis har vi inte låtit henne hälsa på varken människor eller hundar ute, men det är något som sitter i henne och har gjort sen första stund, det har dock blivit mycket bättre). Hon är förvisso bara 10 månader än, och inte könsmogen, så visst kan hon lugna sig något med tiden? Det jag funderar på är bara om vi verkligen är det bästa hemmet för henne. Om hon inte skulle ha det bättre hos någon där hon alltid kan vara den mittpunkt i livet som hon vill vara? Hon har även svårt att slappna av i all liv och rörelse som det innebär i ett hem med ett litet barn, vilket gör att vi har ett hörn till henne hemma där hon sover och slappnar av, och verkar nöjd, men jag tycker att det känns tråkigt att hon ska behöva spendera hela dagarna i sitt hörn bakom galler... Det är ingen liten yta, men ändå. Jag är van vid att hundarna är med mig jämt. Har dock inte haft valp/unghund och barn innan, det kanske bara är så man får lösa det för att alla ska vara nöjda och glada?Vi kommer självklart inte ta något beslut just nu, och jag vill förtydliga att det som skaver hos mig är om HON har det bra eller inte. Hon är givetvis inne i en "jobbigare" fas just nu med tanke på åldern. Men jag har dåligt samvete dygnet runt typ för att jag inte är trygg med att hon lever sitt bästa liv.
Hur tänker ni?
) Min amstaff var enormt aktiv som unghund men lugnade sig med åldern, kanske främst efter 3-4 års ålder. 
