Loouiiisee
Trådstartare
Jag har alltid fastnat för ponnyn som är suriga i boxen, svåre att rida igenom att inte vilja samarbeta/blivit tjuriga under ridning, skrämt dom flesta människorna i övrigt i stallet och varit otroligt lata.
Jag har en förmåga att bygga upp ett självförtroende hos ponnyn och mig, att få dom att bjuda i ridningen och skärpa till sig. Jag fastnade jämt för ridskolans tjurigaste ponnyn. Ett exempel är den vita ponnyn jag har på min bild. Jag gav aldrig upp henne! Flera gånger fick jag hjälpa andra att leda henne ut ifrån stallet till ridhuset då hon kunde dra iväg med dom hängandes efter sig, även hämta in henne ifrån hagen då hon vänt bakdelen till och försökt sparkat.
Jag gör ingenting utöver det vanliga mer att inte ge mig, vara bestämd och ha den där viljan. Jag har aldrig varit för pigga, hästar som har lättare för sig osv. Är snarare rädd för dom än dom där surskallarna.
Jag fick ofta beröm att jag var duktig och såg hur folk tittade. Få beröm av ridläraren att hon bjuder bra. Få godkänt och lite mer på dressyrprogramen i lättare klasser. Få fina kommentarer ifrån folk jag inte kände.
Jag åkte av den där ponnyn x antal gånger men var lika snabbt uppe ändå. Jag gav mig inte. Jag minns så väl när jag åkte ut till sommarbetet en gång och jag ropade på henne så kom hon till mig, hon la upp sitt huvud på min axel och stog där lugnt och fint. Det var riktig kärlek!
Nu undrar jag varför jag dras till sånna här ponnyn. Någon mer här inne som gör det? Varför kunde jag få en sånn bra relation just den ponnyn? Jag var aldrig elak emot hästen utan behandla henne riktigt och tog hand om henne i stallet noga. Gav henne tid och omsrog.
Jag har en förmåga att bygga upp ett självförtroende hos ponnyn och mig, att få dom att bjuda i ridningen och skärpa till sig. Jag fastnade jämt för ridskolans tjurigaste ponnyn. Ett exempel är den vita ponnyn jag har på min bild. Jag gav aldrig upp henne! Flera gånger fick jag hjälpa andra att leda henne ut ifrån stallet till ridhuset då hon kunde dra iväg med dom hängandes efter sig, även hämta in henne ifrån hagen då hon vänt bakdelen till och försökt sparkat.
Jag gör ingenting utöver det vanliga mer att inte ge mig, vara bestämd och ha den där viljan. Jag har aldrig varit för pigga, hästar som har lättare för sig osv. Är snarare rädd för dom än dom där surskallarna.
Jag fick ofta beröm att jag var duktig och såg hur folk tittade. Få beröm av ridläraren att hon bjuder bra. Få godkänt och lite mer på dressyrprogramen i lättare klasser. Få fina kommentarer ifrån folk jag inte kände.
Jag åkte av den där ponnyn x antal gånger men var lika snabbt uppe ändå. Jag gav mig inte. Jag minns så väl när jag åkte ut till sommarbetet en gång och jag ropade på henne så kom hon till mig, hon la upp sitt huvud på min axel och stog där lugnt och fint. Det var riktig kärlek!
Nu undrar jag varför jag dras till sånna här ponnyn. Någon mer här inne som gör det? Varför kunde jag få en sånn bra relation just den ponnyn? Jag var aldrig elak emot hästen utan behandla henne riktigt och tog hand om henne i stallet noga. Gav henne tid och omsrog.
