Nu är det dags för min umgängeskrets att livskrisa igen, inkl mig själv. Vi tycker att vi inte är lyckliga och att vi vill få ut så mycket mer i livet än vad vi får.
Och än en gång kommer diskussionerna om partners upp. Folk är missnöjda, tvivlar, vet inte om det är rätt, tänker kanske lite för mycket osv. Sen är det någon som ser någon perfekt romantisk film med någon dundervacker kvinna såsom Jennifer Aniston och så är ju självklart deras eget förhållande så enormt tråkigt i jämförelse, tillika de själva.
Men finns de där roliga, stabila och underbart kära förhållandena i verkliga livet? Är det någon som faktiskt har upplevt att allting är sådär perfekt efter 10-20 år tillsammans? Inga fel, bara perfekthet? Är folk kära så det pirrar efter 10 år? Ingen av oss i min umgängeskrets har fått uppleva det i alla fall. Finns det sådana förhållanden som är perfekta livet igenom?
Det är underbart att vi kommit så långt i vår utveckling som människor att vi inte godtar och stannar i förhållanden som inte ger det vi vill att de ska ge. Min farmor är ju ett skräckexempel på en människa som gifte sig för att hon var gravid, levde med samma man resten av livet och bet ihop för barnens och normernas skull. Idag har vi ju det mycket lättare att gå ifrån sådana situationer. Men har vi istället orimliga krav på hur livet och hur förhållanden ska se ut och fungera?
