Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

[Lady_S]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Det kommer risker med att ha sex, en graviditet är en av dem (förutom de gånger då det räknas som en chans). Det vet både män och kvinnor, man vet vad man ger sig in på. Män vet också att det är kvinnans kropp som blir påverkad, vare sig det är genom en abort eller genom att bära fram ett barn. Därmed blir det också hennes val. Att skuldbelägga henne för det val hon gör, oavsett vilket val det är, är inte okej.

Sen fattar jag också att det kan vara jäkligt tufft att stå på sidan och se på.

/Lady_S

 

[Lillagoajag]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Du måste ha kommunikation med killen. Det här handlar faktiskt inte bara om dig hur gärna du än vill ha barn.
Bland det värsta jag vet är när kvinnor behåller barn som inte är önskvärda från mannens håll. Usch och fy kan ni tänka er vilken ångest man skulle ha om man var killen.

Och att göra abort trots att man själv vill ha barnet för att pappan inte vill veta av barnet, det är inte jobbigt alls? Eller behålla ett barn som mannen vill ha men inte kvinnan?

Nej, självklart ska man kommunicera med den andre parten men det slutgiltiga beslutet ligger alltid hos kvinnan. Förutsatt att han inte är mentalt handikappad så vet mannen (och kvinnan) om att graviditet är en risk med sex, speciellt om man väljer att inte använda kondom.

Sedan är det såklart en skit-jobbig situation när bara en av föräldrarna vill ha barnet (om det nu ska betraktas som ett barn i detta stadiet), men en man kan (och får) inte styra vad en kvinna väljer att göra mad sin kropp.

 

[Sonic76]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Har ts endometrios är chanserna att bli gravid och få behålla barnet mindre än normalt så risken för missfall är högre.
Jag vet inte om jag skulle välja abort i det läget även om det är så himla fel läge.
Jag har gjort en abort och ångrar den, men det var samma pappa som till det andra barnet så nja

 

[lil-sis]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Om det hade varit jag, så hade jag behållit.
Är allt annat utom förhållandet stabilt, man vill ha barn och kanske har svårt att bli gravid så skulle jag behålla.

Jag valde abort när jag var arton och just då var det rätt och ingenting jag ångrar, även om jag kan fundera på hur livet hade sett ut nu.

 

[DarkInNight]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Så det känns som att jag just vart hans värsta mardröm.

Som någon annan också kommenterade så tycker jag också att han borde vara sin egen mardröm om han har sex utan kondom om han nu tycker det skulle vara så hemskt att få ett till barn.

Om DU vill ha barn, behåll.

Jag personligen skulle inte välja abort om jag själv ville ha barn men inte mannen jag haft sex med.

 

[Ginne]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Det är en sak att prata om abort och inse att det är det mest logiska alternativet, det är en annan sak att verkligen göra det. Jag tror att om hjärtat säger att du vill behålla barnet så måste du följa det. Och som någon sa, visst är det tufft för pappan om han inte är med på det, men han har ju ett lika stort ansvar att se till att det inte blir barn om han inte vill ha det...

 

[Stallmannen]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Visst vore ett alternativ att bara göra abort och inte säga något till killen och skulle det vara så att jag bestämmer mig för abort så vore kanske det det bästa..att inte säga något.

Lite kommentarer från en kille som varit i din killes situation.. (Ja, jag vet hur dumt det var att inte ha hatten på, men jag skyller på att vi båda var unga och dumma)

Att inte berätta för killen är inte helt okej tycker jag. Det är hans "barn" också. Även om det självklart är din kropp, så har han väl i alla fall rätten att veta?

Sen så är vi killar lite "speciella".. Vi uttalar oss gärna om hypotetiska situationer ("Om du skulle bli gravid så skulle jag ....", osv), men när vi ställs inför den faktiska situationen så hanterar vi oftast den på ett helt annat sätt..

När min dåvarande tjej berättade för mig att hon var gravid efter att vi känt varandra 4-5 veckor, så fick jag (senare) höra att hon blev lite nervös när jag bara stirrade på henne i fem sekunder utan att säga ett knyst. Jag blev överraskad över att det bara var fem sekunder, för under den tiden hade jag hunnit gå igenom rätt många scenarios, varav ett inkluderade (och jag skojar inte), hoppa ut genom fönstret, hämta passet, och fly utomlands... (Wow, vilken standup guy jag låter som)
Scenariot jag bestämde mig för efter 5 sekunder var i alla fall inte att fly.

Blev visst lite svagt OT, men men.

Jag tycker du ska snacka med honom om det, men innan dess bör du fundera ut om du verkligen vill behålla, och i så fall, kan du göra det ensam?
Om killen inte är ett rövhål av episka proportioner, så kommer han att ställa upp, och om du erbjuder honom en väg ut ("Du behöver inte vara del av barnets liv, som pappa eller ekonomiskt") så uppskattas det, och tar mycket av udden av nyheterna. Men, högst troligen kommer han att ställa upp ändå.

Vi är lite som hästar, vi män. Du bör inte tvinga oss att göra något vi är rädda för, men om du lite slugt lurar oss till att göra det ändå, så blir vi bägge gladare.

 

[Skogstrollet]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Sen så är vi killar lite "speciella".. Vi uttalar oss gärna om hypotetiska situationer ("Om du skulle bli gravid så skulle jag ....", osv), men när vi ställs inför den faktiska situationen så hanterar vi oftast den på ett helt annat sätt..

Skulle nog vilja påstå att flertalet kvinnor funkar likadant. Just en sån "stor" grej som att vänta barn är så innerligt svår att sätta sig in i innan det händer på riktigt så att med säkerhet kunna säga innan hur man reagerar OM det händer... Nja, det bör man nog ta med en nypa salt.

TS, jag skulle inte basera ett så stort beslut på vad han sagt om en hypotetisk situation utan att prata med honom om det. Om hans åsikt betyder något så ta reda på den i den aktuella situationen, utgå inte ifrån att du vet hur han skulle reagera.

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Samma sak hände oss.. Vi hade dejtat i tre månader när jag blev gravid. Killen hade barn sen innan, såg det som ett stort misslyckande att bli singelpappa och ville absolut vara så säker det går innan han gav sig på barnalstrande igen.

Först blev det totalt kaos. Grät, grät, skrattade och grät. Första tanken var abort, men ju mer jag tänkte på det desto mer kände jag att jag inte skulle fixa en abort. Var närmare 30, singel länge, fast jobb, bil och boende. Tänk om jag gjorde abort och aldrig mer fick chansen att bli gravid. Om jag skulle bli singel eller om det inte tog sig. Då hade man ju ångrat ihjäl sig.

Efter att vi haft ett långt snack om våra känslor så bestämde vi oss för att köra på. Blev sambos sex månader senare.

Nu är vår lille snart 2 år och min största kärlek i livet. Tillsammans med sin far..

Nä, men har man en barnlängtan så hade jag kört på. Om blivande pappa känner samma såklart och man har ett stabilt läge i livet. Man vet aldrig vad som händer, det kan lika gärna skita sig om man varit ihop i tio år.

Läsa sånt här gör att allting känns lite mindre jobbigt. Det kan funka oavsett och som många säger, man kan ALDRIG veta helt säkert att det kommer att funka oavsett om man känt varandra i 2 veckor eller 20 år.

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Det kommer risker med att ha sex, en graviditet är en av dem (förutom de gånger då det räknas som en chans). Det vet både män och kvinnor, man vet vad man ger sig in på. Män vet också att det är kvinnans kropp som blir påverkad, vare sig det är genom en abort eller genom att bära fram ett barn. Därmed blir det också hennes val. Att skuldbelägga henne för det val hon gör, oavsett vilket val det är, är inte okej.

Sen fattar jag också att det kan vara jäkligt tufft att stå på sidan och se på.

/Lady_S

Hur krasst/elakt det än kan låta så är det ju faktiskt som du säger. I slutändan så är det ju kvinnornas beslut, det är vi som bär på barnet/det som kan bli ett barn, det är våran kropp.

Och som någon annan skrev, att göra abort bara för att pappan vill det är ju inte heller rätt.

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag ska självklart prata med honom, jag har egentligen aldrig(senaste dygnet) tänkt tanken att inte berätta för honom. Mer än att jag tänkte att "tänk om jag berättar det imorgon och får missfall dagen efter, då skulle det nog kännas som att jag rev upp hela världen i onödan". Men jag vet att det enda rätta är att berätta det, speciellt eftersom jag tycker om honom och verkligen tror att vi kan ha en framtid.

Och jag är väldigt övertygad om att han inte är en idiot, min spontana känsla är att oavsett vad som händer mellan oss så skulle han ta sitt ansvar även om han inte är enig med mitt beslut, vilket känns väldigt skönt. Är även helt inställd på att inte bry mig så mycket om första reaktionen, utan ge honom tid att smälta det och sen utgå från andra reaktionen. Ge honom samma chans att smälta och fundera som jag har just nu och fram tills jag berättar för honom, vilket jag både hoppas och inte hoppas blir snart.
Kommer heller inte tvinga honom att ta ansvar om han inte vill, utan bestämmer jag mig för att behålla så kommer han att få välja själv och jag kan inte klandra honom oavsett vad han väljer.

Tror också att situationen hade varit lite annorlunda om han inte hade haft ett barn sen tidigare.

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Det är en sak att prata om abort och inse att det är det mest logiska alternativet, det är en annan sak att verkligen göra det. Jag tror att om hjärtat säger att du vill behålla barnet så måste du följa det. Och som någon sa, visst är det tufft för pappan om han inte är med på det, men han har ju ett lika stort ansvar att se till att det inte blir barn om han inte vill ha det...

Det är väl så jag känner just nu. Om jag gör abort, kommer jag ångra mig resten av livet? Tänk om jag faktiskt inte får barn, jag skulle ju förevigt vara arg på mig själv för att denna aborten. Och det kan ju faktiskt hända vad som helst, jag kan vara med i en bilolycka som gör att jag inte kan få barn senare, jag kan få cancer.. visst det är verkligen att tänka ut värsta tänkbara scenarion, men det KAN hända och skulle jag då nånsin förlåta mig själv? Eftersom jag nu innerst inne känner att jag verkligen inte vill göra abort. Och jag har dessutom sagt dom senaste åren att skulle jag bli gravid nu så skulle jag inte kunna göra abort.. ingenting är dock lika självklart när jag väl sitter här.

 

[Bulldoozer]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Känn efter och gör det som känns rätt för dig.. Min dotter var inte planerad och nyheten togs inte allt för väl av min dåvarande kille (som fick valet att lämna mig men stannade kvar dock så höll det bara två år och många gånger har jag tänkt själviskt att det hade varit bra mycket lättare om han bara lämnat mig där och då), större delen av grav. var kaos men jag har aldrig aldrig ångrat det. I mitt fall så var abort aldrig på kartan, har uppfostrat tre småsyskon så jag visste att jag hade vad som krävdes även om boende, jobb och annat inte var ordnat. Det har löst sig allt eftersom.

En kompis var i samma situation, träffade kille och blev gravid nästan på en gång. Gjorde abort och sen två år senare kom de på att de skulle fixa barn men då kom det inga.. Tror hon försökt få barn i åtta år och hon har flera gånger sagt till mig att hon såå ångrade den där aborten. Dock så har det ju håll med killen hon träffade.

Men känner du att abort är rätt för dig så är det ditt beslut, bara det inget du kommer ångra framöver.

 

[cirkus]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tycker inte att det är okej att erbjuda den sortens väg ut. Verkligen inte.
Jag tycker att det är självklart att killen som ett minimum ska ta sitt ekonomiska ansvar. Vem ska annars ta det ?

 

[Ramona]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Fast det ekonomiska ansvaret kommer en pappa inte ifrån oavsett vad mamman tycker och tänker, i alla fall inte så långt det kommer till underhåll. Då måste man verkligen ljuga och säga att man inte har någon aning om vem pappan är och att det kanske är 100 st som kan vara papporna. Eller att man hade sex med någon kille på semestern man inte har någon aning om vem det är, inte ens vet hans förnamn. Och det är ju enormt elakt mot barnet att göra så ifall man faktiskt vet vem pappan är.

Jag tycker att det är så konstigt tänkesätt att skaffa barn med någon som uppenbarligen inte vill. Det är inte bara elakt mot honom, utan enormt elakt mot barnet.

 

[lady_mike]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tycker inte att det är okej att erbjuda den sortens väg ut. Verkligen inte.
Jag tycker att det är självklart att killen som ett minimum ska ta sitt ekonomiska ansvar. Vem ska annars ta det ?

+ en på den!


*kl

TS

Du får en massa olika råd och berättelser. Abort, ångrat abort, glad över abort osv. Du måste känna efter ordentligt själv vad du vill. Lyssna på vad han vill och känner. Blir han arg så låt han va det och se om han smälter det när chocken lagt sej.
Vet många som blivit gravida inom några veckor och behållit barnen. För vissa har det funkat kanon och för andra inte.
Vet många och då även jag som väntat mååånga år innan steget till barn är taget.(9 år väntade vi). För vissa har det funkar och vissa har separerat inom nåt år eller två.

Klart att det inte är optimalt att bli gravid så tidigt i ett förhållande. Men livet är inte optimalt alla gånger utan man får göra det bästa av det!

 

[Stallmannen]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tycker inte att det är okej att erbjuda den sortens väg ut. Verkligen inte.
Jag tycker att det är självklart att killen som ett minimum ska ta sitt ekonomiska ansvar. Vem ska annars ta det ?

Klart att det är hans ansvar, och som jag skrev, så kommer han troligen att ta sitt ansvar också, vilket TS verkar vara övertygad om också.
Det jag menade med det jag skrev var att om TS har ekonomin för att göra det här själv, så kan det vara lite mjukare att säga det. Sen att det inte går att avsäga sig sitt ansvar som förälder genom något slags muntligt kontrakt är något helt annorlunda.
Jag vet som sagt från personlig erfarenhet vilken chock ett sådant meddelande kan vara, så jag tipsade om ett sätt att lindra den lite.
Nu är det inte första gången killen i fråga får detta meddelande, så det kanske är enklare då? Jag vet faktiskt inte..

 

[susanne]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Du vet väl att det finns samtalshjälp att få i sjukvården, kontakta dem och sen kan du och killen gå dit tillsammans.
Jag har kompisar som använt den hjälpen och de sa att det var mycket bra att få prata med en utomstående om saken.
Ring kliniken där man gör aborter och berätta läget så får du snabbt en tid.


En fördel som jag tror med att få barn tidigt i ett förhållande är att den förälske som man känner i början av ett förhållande gör det lättare under en eventuellt jobbig graviditet och första bebistiden. För mig är förälskelse rena enegikicken, jag behöver mindre sömn och hjärnan fungerar bättre, allt känns lättare.

 

[cirkus]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Det vet jag mycket väl. Så det är verkligen ingen option överhuvudtaget och därför tyckte jag att förslaget från Stallmannen inte var så listigt. Det är som om både endel tjejer och killar tror att man kan göra så; "det är bara att uppge okänd fader" Nej, så enkelt är det inte. Alls.

 

[cirkus]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Lindra genom att ljuga ? Verkligen inte någon bra grogrund för att det eventuellt ska kunna funka även om han är motvillig