Det står still

Allt inom vården står still p.g.a. semester. Så jag sitter här och tankarna snurrar. Enligt den information jag fått så ska jag göra en NP-utredning i höst. Jag känner på mig att det blir åtminstone en add-diagnos, även om det inte är klockrent. Men det är ju en hel del som stämmer med det ändå.

Jag kan ju inte låta bli att undra hur livet kommer att bli med en bekräftelse på att jag permanent "defekt", att jag liksom inte kan vissa saker och aldrig kommer att lära mig heller. Kommer jag alltid att sitta med en rastlös känsla i kroppen? Kommer jag alltid sitta med beslutsångest över vilken uppgift jag ska ta tag i och blir det alltid svårt att ta tag i tråkiga uppgifter och slutföra dessa? Kommer mitt liv alltid kännas kaotiskt?

Som vuxen så borde jag ju klara mig på egen hand och tanken att jag inte kan lösa saker själv känns jobbig.

Sen funderar jag på det här med mina föräldrar. Att farsan var knäpp insåg jag tidigt. Tyvärr verkar morsan också vara det. Vad är då sannolikheten att jag själv har klarat mig från att vara knäpp? Lika med noll skulle jag tro. Jag kan nog inte riktigt låta bli att vara lite bitter över mina gener, men tyvärr går det inte att göra något åt.

Och med de förutsättningarna så kan jag inte se särskilt positivt på framtiden.

 

[mandalaki]

Nu kommer du ju själv med råd och förslag på hur Magiana ska göra, var det inte precis det du just ondgjorde dig över att andra gör?

Men tjafsa ... jag har inte ondgjort mig. Inte heller tipsat om spikar och skruvar och rabatter och golvlister. Det är såna tips som Magiana alltid får störtskurar av. Ett råd om att ringa en hjälplinje, ha gärna synpunkter på det om du kan med. Jag kommer dock inte att läsa dem.

 

[Mabuse]

Men tjafsa ... jag har inte ondgjort mig. Inte heller tipsat om spikar och skruvar och rabatter och golvlister. Det är såna tips som Magiana alltid får störtskurar av. Ett råd om att ringa en hjälplinje, ha gärna synpunkter på det om du kan med. Jag kommer dock inte att läsa dem.

Så otrevligt du skriver. Ja, jag tycker att du ondgör dig. Jag vet inte hur många gånger du skrivit i Magianas trådar att folk ska låta bli förslag och råd, för de har ingen bett om. Därför blir det ju lite snurrigt om du sedan gör exakt det själv.

 

[Hippocampus]

En anledning till att jag har svårt att be om hjälp är ju för att jag oftast inte kan betala tillbaka på något sätt.

Den enda jag kan tänka mig att fråga är väl stallkompisen. Jag har passat hennes hund en del, lånat ut min bil till henne och idag ska jag hjälpa henne att lassa hö eftersom hennes kille inte kan hjälpa till p.g.a. att han är nyopererad och har armen i gips. Men hon är alltid så upptagen med en massa. Jag vet inte ens om det skulle gå fortare att byta vindskivor. Möjligen vid uppsättningen då jag tror det kan vara bra att få hjälp att hålla i virket när man spikar.


Jag kände inte till Mind. Eventuellt kan jag ha sett det men den sajten verkar inte riktad till såna som mig. Jag tillhör ju inte någon av de tre grupper de vänder sig till.

Jag gör inget nu när det är så varmt. Igår var jag och badade. Annars sitter jag inne och glor på Buke och broderar. Idag kom jag på idén att slå på luftvärmepumpen och ställa in den på kylning. Så mitt nittonhundratalshus har AC. Men jag har varit ute och vattnat både bin och lite växter idag i alla fall. Sova är det inte bra att jag gör på dagen för då sover jag inte på natten och ligger bara och har ångest i stället. Egentligen bör jag göra något som är fysiskt mitt på dagen så jag blir trött. Men i den här värmen är det f-n inte lätt. Det enda jag kan komma på är väl en promenad på gåbandet precis under luftvärmepumpen/ACn.

Jag tror inte folk förväntar sig någon betalning? Generellt vill folk hjälpa till för att det är kul att göra det. O ibland blir det så att den andra behöver hjälp o då hjälper man när frågan kommer, om man kan då.
Du får öva på att fråga om hjälp. Jag är också extremt dålig på det, gör allt själv o till slut tröttnar folk o säger att jag ska fråga om hjälp. Men det sitter långt inne...men för några veckor sen gjorde jag det och det var inte så farligt faktiskt.

 

[Speedway]

Jag sitter av mina dagar. Jag uträttar ingenting som gör skillnad i den här världen. Om jag försvann skulle världen se exakt likadan ut som innan.

Så ser verkligheten ut för i princip alla oss andra också. Ytterst få av oss skrivs in i historieböckerna men vi kan ha meningsfulla liv ändå även fast vi inte förändrade värden.

 

[Sonic76]

Jag hade gärna hjälpt dig @Magiana men jag är dels höjdrädd, dels har jag inte kraften att lyfta så som man måste pga mina skador i nacke och axlar

 

[Magiana]

Så ser verkligheten ut för i princip alla oss andra också. Ytterst få av oss skrivs in i historieböckerna men vi kan ha meningsfulla liv ändå även fast vi inte förändrade värden.

Jag vet och jag antar att de flesta bara nöjer sig.

Jag är nog för rastlös för det.

 

[Magiana]

Jag tror inte folk förväntar sig någon betalning? Generellt vill folk hjälpa till för att det är kul att göra det. O ibland blir det så att den andra behöver hjälp o då hjälper man när frågan kommer, om man kan då.
Du får öva på att fråga om hjälp. Jag är också extremt dålig på det, gör allt själv o till slut tröttnar folk o säger att jag ska fråga om hjälp. Men det sitter långt inne...men för några veckor sen gjorde jag det och det var inte så farligt faktiskt.

Jag kan göra det ibland (mest småsaker) men det är lika svårt varje gång.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag vet och jag antar att de flesta bara nöjer sig.

Det handlar inte om att folk nöjer sig. Det handlar om att andra värderar andra saker än du gör.

 

[Sleepy]

Jag sitter av mina dagar. Jag uträttar ingenting som gör skillnad i den här världen. Om jag försvann skulle världen se exakt likadan ut som innan.

Jag tolkar det här som låg självkänsla/behov av bekräftelse och känsla av meningslöshet; sånt som du behöver få hjälp med av vården. Det blir bättre.

 

[vemsomhelst123]

Jag vet och jag antar att de flesta bara nöjer sig.

Jag är nog för rastlös för det.

Och jag känner människor som gör eller har gjort stora avtryck (kanske inte världsomvälvande, men på gränsen) som också mår eller har mått kasst, känt sig värdelösa, oälskade och hamnat i lägen där de inte klarar att fungera under längre perioder. Gemensamt för dessa, till viss del mig själv och vad det låter som även för dig är att vi värderar oss själva genom andra och genom våra prestationer. Det spelar ingen roll hur bra vi presterar, vi kommer känns oss värdelösa och odugliga ändå så länge vi inte jobbar med att värdera oss på andra sätt.
Det är inte lätt, men det går.

 

[Alexandra_W]

Något som hjälpt mig, som du kanske om du vill kan plocka delar du tror fungerar för dig ur, med det här med rastlöshet kombinerat med ork och förmåga som inte räcker till är att dela upp.

Tidigare kunde jag ha enorm stress och må dåligt över allt jag borde göra, samtidigt som det inte blev gjort för jag inte kunde/orkade ta tag i det. Idag är det bättre eftersom jag brutit ner det. T ex nu när det är så himla varmt så är det ens för superwoman själv möjligt att få en massa gjort. Tidigare hade det lett till att allt varit kaos både i hemmet och i mitt huvud. Nu är det inte kaos någonstans. För jag bröt ner saker. T ex att "idag ska jag ta hand om disken. För jag det så är det okej om jag inte gör mer". Om jag då diskar på fm kan jag sen slöa hela dagen. Om disken tar hela dagen för jag orkar diska en grej i timmen gör det inget.

I början så var det ofta inget var annorlunda. Varken disken eller annat gjordes och kaoset var konstant. Sen en period så diskade jag men la omedelbart på en till sak. Nu skulle jag bara Dammsuga med, sen var det bra.

Men över tid förändrades det. Jag hade (med ansträngning) tränat om mig själv att godkänna att det var okej när disken var gjord, punkt. Då hände oftast inte mer. Så marginellt mindre kaos hemma men mycket mindre kaos i huvudet.

Idag så kombinationen av ovan och rastlösheten gör att det är noll kaos varken I huvud eller hem. Jag diskar, dammsuger (jag har köpt en sjukt effektiv skaftdammsugare som står framme, bara starta och dra av lite), plockar osv. Mer eller mindre automatiskt då jag fått bort pressen på mig själv och samtidigt har rastlösheten vilket gör att jag då drar ett varv med dammsugaren, plockar undan, torkar av eller vad det är. Och då det sker kontinuerligt blir det aldrig stora projekt. Och känns därmed inte jobbigt.

Men det tog många år träna om mig själv. Men kanske kan du hitta något i det att applicera hos dig som skulle hjälpa när det känns som/är långt mer på "måstelistan" än orken räcker till och saker inte ens blir startade för det är för mycket ens att överblicka och tänka på.

 

[Alexandra_W]

Och som tillägg till ovan så det finns en hel del kvar Jag har i flera månader haft en matta på balkongen som ska kastas. Samt åkt omkring med en gammal trasig dammsugare i bilen. Den ska till återvinningen. Jag åkte förbi återvinningen senast igår. Bokstavligen åkte förbi. För att minnas att svänga in och kasta dammsugaren är tydligen mycket svårt.

Så jag utlovar inte perfektion Men förhoppningsvis en förbättring.

 

[Magiana]

Jag tolkar det här som låg självkänsla/behov av bekräftelse och känsla av meningslöshet; sånt som du behöver få hjälp med av vården. Det blir bättre.

Sen är det en rädsla över utvecklingen i världen.

Något som hjälpt mig, som du kanske om du vill kan plocka delar du tror fungerar för dig ur, med det här med rastlöshet kombinerat med ork och förmåga som inte räcker till är att dela upp.

Tidigare kunde jag ha enorm stress och må dåligt över allt jag borde göra, samtidigt som det inte blev gjort för jag inte kunde/orkade ta tag i det. Idag är det bättre eftersom jag brutit ner det. T ex nu när det är så himla varmt så är det ens för superwoman själv möjligt att få en massa gjort. Tidigare hade det lett till att allt varit kaos både i hemmet och i mitt huvud. Nu är det inte kaos någonstans. För jag bröt ner saker. T ex att "idag ska jag ta hand om disken. För jag det så är det okej om jag inte gör mer". Om jag då diskar på fm kan jag sen slöa hela dagen. Om disken tar hela dagen för jag orkar diska en grej i timmen gör det inget.

I början så var det ofta inget var annorlunda. Varken disken eller annat gjordes och kaoset var konstant. Sen en period så diskade jag men la omedelbart på en till sak. Nu skulle jag bara Dammsuga med, sen var det bra.

Men över tid förändrades det. Jag hade (med ansträngning) tränat om mig själv att godkänna att det var okej när disken var gjord, punkt. Då hände oftast inte mer. Så marginellt mindre kaos hemma men mycket mindre kaos i huvudet.

Idag så kombinationen av ovan och rastlösheten gör att det är noll kaos varken I huvud eller hem. Jag diskar, dammsuger (jag har köpt en sjukt effektiv skaftdammsugare som står framme, bara starta och dra av lite), plockar osv. Mer eller mindre automatiskt då jag fått bort pressen på mig själv och samtidigt har rastlösheten vilket gör att jag då drar ett varv med dammsugaren, plockar undan, torkar av eller vad det är. Och då det sker kontinuerligt blir det aldrig stora projekt. Och känns därmed inte jobbigt.

Men det tog många år träna om mig själv. Men kanske kan du hitta något i det att applicera hos dig som skulle hjälpa när det känns som/är långt mer på "måstelistan" än orken räcker till och saker inte ens blir startade för det är för mycket ens att överblicka och tänka på.

Till viss del har jag redan använt mig av att ta små bitar i taget. Haken är att jag rör till det i en snabbare takt än de där små punktinsatserna motverkar det och missar jag att plocka efter mig så bildas det kaos.

 

[Urigurien]

Det där med rädslan över världens utveckling förstår jag helt och fullt. Jag har legat sömnlös många nätter. Det som oftast fungerar för mig är faktiskt att sysselsätta mig med något konkret, planera något eller greja med nåt. När hjärnan är sysslolös finns tid att oroa sig, och då kan jag bli passiv av att allt känns så meningslöst om ändå allt ska gå åt skogen.

Så det blir nog ett moment 22 av det hela. Man gör inget, och får därmed tid att tänka (på världen) och orkar då inte göra nåt - osv. Problemet med en typen av oro är ju att det är närmast omöjligt att göra något åt situationen som enskild individ. Egna projekt däremot kan man ju i någon mån själv styra över, även om det är svårt. Det är lättare för hjärnan att hantera.

Jag vet att du har svårt att ta dig för saker, men om du kan komma igång med något litet är det nog ändå bra för att möta dem där ohanterliga oron över hur det ska gå...

 

[Korven]

Och som tillägg till ovan så det finns en hel del kvar Jag har i flera månader haft en matta på balkongen som ska kastas. Samt åkt omkring med en gammal trasig dammsugare i bilen. Den ska till återvinningen. Jag åkte förbi återvinningen senast igår. Bokstavligen åkte förbi. För att minnas att svänga in och kasta dammsugaren är tydligen mycket svårt.

Så jag utlovar inte perfektion Men förhoppningsvis en förbättring.

Åh vad jag känner igen mig , min dammsugare står framme. Inte ens i städskåpet för där står den andra

 

[Magiana]

Jag vet att du har svårt att ta dig för saker, men om du kan komma igång med något litet är det nog ändå bra för att möta dem där ohanterliga oron över hur det ska gå...

Jag gör alltid lite saker men det är ju det där med "litet". Det blir inte mer än så.

Åh vad jag känner igen mig , min dammsugare står framme. Inte ens i städskåpet för där står den andra

Min dammsugare står också framme.

 

[Sel]

Klart dammsugaren ska stå framme! Min står dessutom parkerad i mitten av lägenheten och inpluggad där. (sladden räcker runt i "alla två" rummen.)
Annars skulle här tamefan aldrig bli något gjort utan jag skulle plumsa fram i en ryamatta av shibahår, ormspån och jord.

 

[Kilauea]

Åh vad jag känner igen mig , min dammsugare står framme. Inte ens i städskåpet för där står den andra

Jag har inget städskåp så dammsugaren står alltid framme här, mer eller mindre synlig.

 

[vallhund]

Jag har inget städskåp så dammsugaren står alltid framme här, mer eller mindre synlig.

Jag har robotdammsugare, står på första parkett.

 

[Vallmo]

Jag har robotdammsugare, står på första parkett.

Min med!