Det står still

Allt inom vården står still p.g.a. semester. Så jag sitter här och tankarna snurrar. Enligt den information jag fått så ska jag göra en NP-utredning i höst. Jag känner på mig att det blir åtminstone en add-diagnos, även om det inte är klockrent. Men det är ju en hel del som stämmer med det ändå.

Jag kan ju inte låta bli att undra hur livet kommer att bli med en bekräftelse på att jag permanent "defekt", att jag liksom inte kan vissa saker och aldrig kommer att lära mig heller. Kommer jag alltid att sitta med en rastlös känsla i kroppen? Kommer jag alltid sitta med beslutsångest över vilken uppgift jag ska ta tag i och blir det alltid svårt att ta tag i tråkiga uppgifter och slutföra dessa? Kommer mitt liv alltid kännas kaotiskt?

Som vuxen så borde jag ju klara mig på egen hand och tanken att jag inte kan lösa saker själv känns jobbig.

Sen funderar jag på det här med mina föräldrar. Att farsan var knäpp insåg jag tidigt. Tyvärr verkar morsan också vara det. Vad är då sannolikheten att jag själv har klarat mig från att vara knäpp? Lika med noll skulle jag tro. Jag kan nog inte riktigt låta bli att vara lite bitter över mina gener, men tyvärr går det inte att göra något åt.

Och med de förutsättningarna så kan jag inte se särskilt positivt på framtiden.

 

[Hippocampus]

Hur fan är det möjligt att acceptera sig själv när man inte ens blivit accepterad av sina föräldrar? Och det tycks vara standard rent generellt. Min erfarenhet av livet är att jag blir konstant överkörd och utstött. Det är liksom min lott. Jag går dagligen och känner att jag inte vill ha mitt liv. Jag vet faktiskt inte varför jag är född för jag borde inte ha blivit det. Något gick bara väldigt, väldigt fel när jag blev till. Det kan kännas rätt skönt att tänka att jag kan göra slut på allt.

Min acceptans för mig själv har inget med min uppväxt att göra. Varför skulle den ha det? Min acceptans för mig själv är hur jag behandlar mig själv, hur jag agerar eller reagerar på situationer och hur jag väljer att leva - hur jag utmanar mig själv mina rädslor hela tiden. Acceptansen kommer på livsvägen.

 

[Hippocampus]

Min acceptans för mig själv har inget med min uppväxt att göra. Varför skulle den ha det? Min acceptans för mig själv är hur jag behandlar mig själv, hur jag agerar eller reagerar på situationer och hur jag väljer att leva - hur jag utmanar mig själv mina rädslor hela tiden. Acceptansen kommer på livsvägen.

OCH med acceptans menar jag inte att jag sätter mig ner o accepterar mitt skitliv, utan försöker bena varför jag inte gillar det och vad jag kan göra åt det. För jag är också för det mesta överkörd och ensam.

 

[Magiana]

Dina föräldrars åsikt om dig har inget din egen att göra. Det är många människor vars föräldrar anser dem vara mindre värda men de tycker om sig själva ändå. Självkänsla har med DIG att göra, inte vad andra tycker.

Jag är beroende av att andra människor hjälper mig när jag inte klarar av livet själv. I stället så går alla ifrån mig när jag behöver dem. Jag har nog tappat räkningen på hur många gånger det hänt nu. Jag är med andra ord beroende av andra människor. I ensamhet går jag under. (Och jag vet inte hur fan jag klarade mig när jag blev sjuk och inte hade någon hjälp alls och blev t.o.m. nekad att träffa läkare.)

 

[fijja]

Magiana, du måste verkligen fokusera/få hjälp med att acceptera dig som du är! En diagnos kan underlätta iom att en kan förstå sig själv bättre. Men det viktiga här är du!

Jag har vuxit upp med alkoholiserad förälder och mått så in i bängen dåligt av det. Mobbad i skolan, sviken av ’vänner’ retad för hur min förälder betedde sig.
Jag blev en annan person tack vare min uppväxt, självmordstankar och depressioner. Känslan att vara onormal o att inte passa in i normen.
År av behandlingar o medicinerande.

Jag ville bli frisk! Normal! Och hur jag än kämpade så blev jag inte normal. Stress, panik o ångest.

Tillslut så bestämde jag mig för att släppa ilskan mot min förälder, och även att försöka arbeta bort ilskan över mobbingen. Det var/är en lång process såklart, men det har läkt min sårade själ.
Jag har accepterat att jag aldrig kommer vara ’normal’ (vem som nu är det?) och jag har accepterat och fått lära mig vad jag klarar av och hur jag fungerar.
Jag är 39 år nu och mår bra! Ilskan och sorgen har jag lagt bakom mig och jag har omfamnat mina diagnoser och accepterat hur jag fungerar, och jag är lycklig och känner mig faktiskt oövervinnerlig.

Nyckeln här är du. Du måste acceptera dig, det börjar med dig. Inte din familj.
Stor kram Magiana.

 

[Korven]

Jag tror inte att jag kan lära mig. Att improvisera med mat involverar för mycket vånda och huvudbry.

Jag kan inte heller laga mat och improvisera, jag kan ju för tusan inte göra goda hamburgare ens så nu kastar jag två frusna.

Jag har inger bra städsinne heller , har aldrig haft och min syster o svåger är tvärtom. Tänk att jag inte tycker det är kul att bjuda hem dom. Men defekt känner jag mig inte .

 

[Magiana]

Magiana, du måste verkligen fokusera/få hjälp med att acceptera dig som du är! En diagnos kan underlätta iom att en kan förstå sig själv bättre. Men det viktiga här är du!

Jag har vuxit upp med alkoholiserad förälder och mått så in i bängen dåligt av det. Mobbad i skolan, sviken av ’vänner’ retad för hur min förälder betedde sig.
Jag blev en annan person tack vare min uppväxt, självmordstankar och depressioner. Känslan att vara onormal o att inte passa in i normen.
År av behandlingar o medicinerande.

Jag ville bli frisk! Normal! Och hur jag än kämpade så blev jag inte normal. Stress, panik o ångest.

Tillslut så bestämde jag mig för att släppa ilskan mot min förälder, och även att försöka arbeta bort ilskan över mobbingen. Det var/är en lång process såklart, men det har läkt min sårade själ.
Jag har accepterat att jag aldrig kommer vara ’normal’ (vem som nu är det?) och jag har accepterat och fått lära mig vad jag klarar av och hur jag fungerar.
Jag är 39 år nu och mår bra! Ilskan och sorgen har jag lagt bakom mig och jag har omfamnat mina diagnoser och accepterat hur jag fungerar, och jag är lycklig och känner mig faktiskt oövervinnerlig.

Nyckeln här är du. Du måste acceptera dig, det börjar med dig. Inte din familj.
Stor kram Magiana.

Jag var också frisk i din ålder och trodde att jag kunde klara av allt. Det fanns inget hinder som var för svårt. Allt gick att lösa. Trodde jag.

Sen gick jag in i väggen. Sen lämnade min familj mig. Sen blev jag superstressad och deprimerad. Hela mitt bagage kom ikapp mig. Det var sånt som jag sedan länge trott att jag lagt bakom mig.

Det tog mig 27 år att bli kvitt min panikångest. Så jag vet verkligen vad det innebär att jobba med sig själv. Men trots att jag numera vet hur man hanterar panikångest så har jag sedan i höstas åter fått problem med ångest. Jag får panikattacker som är riktigt överjävliga. De håller i sig i flera timmar. Jag har Theralen som behovsmedicin men ibland hjälper den inte riktigt trots att jag tagit maxdosen och i övrigt vet hur jag ska hantera attacken.

Och mitt min sjukdom så har jag inget stöd. Jag blev så dålig att jag åkte in till psykakuten i våras för att jag inte orkade. Sen har jag fått mer hjälp av psyk med mediciner och samtalskontakt, men inget boendestöd än för det behövs ett intyg som inte har kunna skrivas. Tyvärr funkade inte medicineringen som den skulle men jag har inte orkat ta tag i det. Och som vanligt så måste jag ta tag i det själv. Ingen hjälper mig med det. Och jag har svårt att ta tag i saker. Det finns inte riktigt ork och initiativförmåga.

 

[Magiana]

Jag kan inte heller laga mat och improvisera, jag kan ju för tusan inte göra goda hamburgare ens så nu kastar jag två frusna.

Jag har inger bra städsinne heller , har aldrig haft och min syster o svåger är tvärtom. Tänk att jag inte tycker det är kul att bjuda hem dom. Men defekt känner jag mig inte .

Jag har också tusen projekt på gång samtidigt. En del påbörjas inte. En del avslutas inte. Och allt detta blir ett ständigt kaos.

Och jag kämpar verkligen med att försöka ha det något så när rent och städat ibland i alla fall, men det är extremt sällsynt att jag lyckas. Jag skulle ha grillat i helgen med en kompis och det tog mig en vecka att få det hyfsat ok i alla fall. Tyvärr regnade det så vi flyttade på grillningen till nästa helg.

 

[fijja]

Jag var också frisk i din ålder och trodde att jag kunde klara av allt. Det fanns inget hinder som var för svårt. Allt gick att lösa. Trodde jag.

Sen gick jag in i väggen. Sen lämnade min familj mig. Sen blev jag superstressad och deprimerad. Hela mitt bagage kom ikapp mig. Det var sånt som jag sedan länge trott att jag lagt bakom mig.

Det tog mig 27 år att bli kvitt min panikångest. Så jag vet verkligen vad det innebär att jobba med sig själv. Men trots att jag numera vet hur man hanterar panikångest så har jag sedan i höstas åter fått problem med ångest. Jag får panikattacker som är riktigt överjävliga. De håller i sig i flera timmar. Jag har Theralen som behovsmedicin men ibland hjälper den inte riktigt trots att jag tagit maxdosen och i övrigt vet hur jag ska hantera attacken.

Och mitt min sjukdom så har jag inget stöd. Jag blev så dålig att jag åkte in till psykakuten i våras för att jag inte orkade. Sen har jag fått mer hjälp av psyk med mediciner och samtalskontakt, men inget boendestöd än för det behövs ett intyg som inte har kunna skrivas. Tyvärr funkade inte medicineringen som den skulle men jag har inte orkat ta tag i det. Och som vanligt så måste jag ta tag i det själv. Ingen hjälper mig med det. Och jag har svårt att ta tag i saker. Det finns inte riktigt ork och initiativförmåga.

Det är fortfarande dig det handlar om. Jag har kämpat hela livet, det som var nyckeln var att acceptera att den enda man kan ändra på är sig själv, inte familj eller vänner.
Det är tungt att få hjälp, den får man tyvärr oftast slåss för. Jag har tom googlat o bett om särskilda mediciner och då har läkaren slött skrivit ut det
Kändes som ingen bryr sig öht. Det är tungt!
Men du måste acceptera dig själv. Acceptera dina brister, först då är det möjligt att hjälpa sig själv.
Allt för mig har varit kaos. Ekonomin har varit kaos med skulder för att jag hade en ångest över att öppna kuvert, rörig och stökigt som fan hemma trots en önskan att ha rent.
Någonstans började det med att acceptera vad jag är. Därifrån kunde jag börja jobba.
Det var inte lätt men som sagt, jag mår bra nu, och har en ordnad ekonomi och ett hem som iaf inte drunknar i prylar.

Det gäller att börja i rätt ände. Och den änden är du själv.

 

[Magiana]

Det är fortfarande dig det handlar om. Jag har kämpat hela livet, det som var nyckeln var att acceptera att den enda man kan ändra på är sig själv, inte familj eller vänner.
Det är tungt att få hjälp, den får man tyvärr oftast slåss för. Jag har tom googlat o bett om särskilda mediciner och då har läkaren slött skrivit ut det
Kändes som ingen bryr sig öht. Det är tungt!
Men du måste acceptera dig själv. Acceptera dina brister, först då är det möjligt att hjälpa sig själv.
Allt för mig har varit kaos. Ekonomin har varit kaos med skulder för att jag hade en ångest över att öppna kuvert, rörig och stökigt som fan hemma trots en önskan att ha rent.
Någonstans började det med att acceptera vad jag är. Därifrån kunde jag börja jobba.
Det var inte lätt men som sagt, jag mår bra nu, och har en ordnad ekonomi och ett hem som iaf inte drunknar i prylar.

Det gäller att börja i rätt ände. Och den änden är du själv.

Psykologen har semester.

Hade jag kunnat lös det här själv hade jag inte behövt någon psykolog. Men som rubriken säger så står allt still just nu.

 

[Ninnurur]

Jag har också tusen projekt på gång samtidigt. En del påbörjas inte. En del avslutas inte. Och allt detta blir ett ständigt kaos.

Jag skruvade isr en piedestal för slipning och målning för typ fem år sen, den ligger fortfarande i delar i garderoben jag tycker mest det är ett komiskt fall av adhd-ryck, det gör mig iaf inte till en sämre människa.

 

[Magiana]

Jag skruvade isr en piedestal för slipning och målning för typ fem år sen, den ligger fortfarande i delar i garderoben jag tycker mest det är ett komiskt fall av adhd-ryck, det gör mig iaf inte till en sämre människa.

Jag vill ju komma någonstans med mitt liv. Förverkliga drömmar. Jag vill göra saker som gör att jag känner att jag har levt, inte bara existerat.

 

[bettysmatte]

Jag vill ju komma någonstans med mitt liv. Förverkliga drömmar. Jag vill göra saker som gör att jag känner att jag har levt, inte bara existerat.

Fast det gör du väl? Du skaffade ju precis bin. Det var väl en av dina drömmar? Du måste räkna det du gör också - inte bara det som fortfarande finns kvar att göra.

 

[mandalaki]

@fijja Dina inlägg

 

[Magiana]

Fast det gör du väl? Du skaffade ju precis bin. Det var väl en av dina drömmar? Du måste räkna det du gör också - inte bara det som fortfarande finns kvar att göra.

Det är svårt att räkna sånt som bara är någon procent av livet. Det mesta är trots allt kaos eller så sitter jag och gör ingenting. Idag har jag t.ex. mest suttit framför datorn. Så ser väldigt många av mina dagar ut. Jag sitter av tiden, d.v.s. jag existerar bara.

 

[Raderad medlem 6459]

Psykologen har semester.

Hade jag kunnat lös det här själv hade jag inte behövt någon psykolog. Men som rubriken säger så står allt still just nu.

Men Magiana, @fijja säger ju inte att du ska lösa det här på egen hand eller precis exakt nu. Har du läst hens inlägg ordentligt? Som jag förstår det handlar det ju om att arbeta med sin syn på sig själv, att acceptera sig själv för den man är. Att möta sin ilska mot föräldrarna, att göra upp med dem och gå vidare. Dvs mer inlägg om mind set än "gör så här nu".

@fijja Dina inlägg är otroligt värdefulla! Tack för att du delade med dig.

 

[Sleepy]

Allt inom vården står still p.g.a. semester. Så jag sitter här och tankarna snurrar.

När har du någon tid inbokad härnäst? Försök hålla dig lite sysselsatt fram till dess, så att du inte gräver ner dig. Ut och gå, rid, gräv i trädgården.

 

[Magiana]

När har du någon tid inbokad härnäst? Försök hålla dig lite sysselsatt fram till dess, så att du inte gräver ner dig. Ut och gå, rid, gräv i trädgården.

Nästa tid är 16 augusti så det är ju några veckor dit.

Ridning är väl nästan det enda jag orkar med. Jag har försökt gå några gånger på sistone, men det kan sätta igång destruktiva tankar, så jag är inte alltför pepp på det. Jag har också en del växter att plantera men det har jag svårigheter att komma igång med. En del växter har jag lyckats få ner i backen i alla fall. Trädgården känns tungrodd. Det är de stora förfallna delarna entrén och uteplatsen som gör det tungrott. Jag skulle vilja ta något radikalgrepp med dessa områden men har inte resurser till det.

 

[vallhund]

Jag var också frisk i din ålder och trodde att jag kunde klara av allt. Det fanns inget hinder som var för svårt. Allt gick att lösa. Trodde jag.

Sen gick jag in i väggen. Sen lämnade min familj mig. Sen blev jag superstressad och deprimerad. Hela mitt bagage kom ikapp mig. Det var sånt som jag sedan länge trott att jag lagt bakom mig.

Det tog mig 27 år att bli kvitt min panikångest. Så jag vet verkligen vad det innebär att jobba med sig själv. Men trots att jag numera vet hur man hanterar panikångest så har jag sedan i höstas åter fått problem med ångest. Jag får panikattacker som är riktigt överjävliga. De håller i sig i flera timmar. Jag har Theralen som behovsmedicin men ibland hjälper den inte riktigt trots att jag tagit maxdosen och i övrigt vet hur jag ska hantera attacken.

Och mitt min sjukdom så har jag inget stöd. Jag blev så dålig att jag åkte in till psykakuten i våras för att jag inte orkade. Sen har jag fått mer hjälp av psyk med mediciner och samtalskontakt, men inget boendestöd än för det behövs ett intyg som inte har kunna skrivas. Tyvärr funkade inte medicineringen som den skulle men jag har inte orkat ta tag i det. Och som vanligt så måste jag ta tag i det själv. Ingen hjälper mig med det. Och jag har svårt att ta tag i saker. Det finns inte riktigt ork och initiativförmåga.

Varför idiotförklarar du @fijja ?

 

[Monkie]

Nästa tid är 16 augusti så det är ju några veckor dit.

Ridning är väl nästan det enda jag orkar med. Jag har försökt gå några gånger på sistone, men det kan sätta igång destruktiva tankar, så jag är inte alltför pepp på det. Jag har också en del växter att plantera men det har jag svårigheter att komma igång med. En del växter har jag lyckats få ner i backen i alla fall. Trädgården känns tungrodd. Det är de stora förfallna delarna entrén och uteplatsen som gör det tungrott. Jag skulle vilja ta något radikalgrepp med dessa områden men har inte resurser till det.

Kan du testa, när du mår bättre, att skriva upp tiden det tar för ina projekt och sedan föra in i en kalender, för att få överblick på vad som faktiskt är möjligt att orka med? Stapla upp alla projekt och dela in dem i timmar och planera in. Då blir det kanske mer översiktligt för dig? Lite som i arga snickaren om du har sett det? Hur många timmar tar det för dig att...... Tar det tex 50 arbetstimmar och du jobbar 15 minuter per dag fyra dagar i veckan är det klart om 50 veckor. Då är det ingen mening att må dåligt över att det inte är klart utan det finns en plan.

Tänkte för övrigt på dig häromdagen när jag satt och tittade på städhacks på Youtube. Finns mycket som är intressant, och sen kan man handplocka det som känns rätt för en själv. För min egen del har jag rensat, plockar undan efter varje moment, slutför allt jag börjar med (försöker!!) ffa när det gäller tvätt, disk osv. Hörde inte till denna trådstart iofs .

Hoppas du får må bättre snart!

 

[MiaMia]

Jag kan ju inte låta bli att undra hur livet kommer att bli med en bekräftelse på att jag permanent "defekt", att jag liksom inte kan vissa saker och aldrig kommer att lära mig heller.

--- Det är jättestor skillnad på när någonting är annorlunda och när det är defekt. ---

Du har så inte fattat NP-diagnoserna fungerar.
Det är i princip aldrig kan-kan inte det handlar om.
I synnerhet inte för normalintelligenta/högfungerande som har mer resurser för att arbeta med kompensationsstrategier och självinsikt om ens funktionsförmåga.

Man har en annan profil på sina kognitiva funktioner, var styrkor och svagheter ligger osv. Det är inte ett rakt och automatiskt samband mellan kognitiva funktioner och prestation i enskilda aktiviteter. Det beror så mycket på hur man använder de resurserna man har att arbeta med.
Sedan är sårbarheten för att stress, affekt etc. större vilket påverkar så man har lättare för att tillfälligt tappa i kapacitet. Det finns olika åtgärder för att styra både hur mycket man utsätts för stress och hur påverkad man blir av den.
Just därför är det i högsta grad påverkbart vad man i praktiken kan genomföra för aktiviteter, t.o.m. mer än vid de flesta andra funktionsnedsättningar.

Ditt största problem är att du ser till vad som är "bra" (eller perfekt) i en norm-jämförelse. Istället för att fokusera på vad som är fungerande för dig med dina förutsättningar, och hur du hanterar mål och resurser utifrån det.

Min bil har ett mystiskt elfel som gör att den totalurladdar batteriet 5% av gångerna som den står stilla i 12+ timmar. Det är verkligen en permanent defekt. Ändå är det inget problem, för bilen fyller utmärkt bra de behov jag har ändå. Bara att koppla loss batteripolen när jag parkerar, vilken är en väldigt enkel åtgärd.
Men om jag inte visste vad det var som hände och varför bilen inte startade vissa morgnar skulle jag var hopplöst strandsatt. För då har jag ingen chans att hantera det hela så att det fungerar för mig.

Att veta vad som händer, och varför, är den mest grundläggande byggstenen för att hitta lösningar och metoder.
Diagnos är den viktigaste milstolpen på vägen mot att fungera bättre.