Det ständigt dåliga samvetet menade jag egentligen inte bokstavligt, därav "-tecken, snarare är det en känsla av att aldrig hinna med allt jag vill företa mig och som jag anser att jag "borde" göra. Något jag upplever många fler än mig har problem med. Relationer tycker jag är viktiga att underhålla, jag vill gärna finnas till för mina vänner även i tider med lite mindre ork.
Angående partner som några reagerat på gäller det alltså frågan hur man förhåller sig om någon part i förhållandet inte tycker vissa saker är relevanta eller viktiga att göra i vardagen, t.ex. ha en ren bil. Då menar jag inte att planera sin partners liv som någon skrev.
Dina vänner borde ha förståelse för att du har mindre ork i perioder. Det är inte rimligt att du ska finnas för vänner om du inte orkar själv. Prio måste ligga på dig själv. Tänk på instruktionerna du får när du åker flygplan. Hjälp dig själv innan du hjälper den bredvid.
Jag pratade nyss med min partner om det med saker som man ser som olika viktiga. Hos oss skulle det kunna vara mängden dammråttor i hörnen t.ex
om jag vill ha färre dammråttor får man diskutera hur man vill lösa det. Vi provade ett tag att ta in städhjälp. Det var väl sådär. Sen köpte vi robotdammsugare. Det gick bättre. Om jag inte är bekväm med antalet dammråttor pratar vi om det och löser situationen.
Hade det gällt ren bil hade jag, om det var viktigt för mig, tittat ut var någonstans de har en sjysst biltvätt, gett adressen till maken och bett honom köra dit på vägen till affären t.ex. Blir insidan smutsig också hade jag satt en slags regel, det man drar in i bilen ska ut igen (t.ex godispåsar, flaskor etc samt eventuellt skaka av mattorna ibland) när man lämnar och vid behov tittat på vilka som städar bilen åt en och hur ofta jag kan förmå mig att betala för det och presenterat förslaget.
Vi försöker köra stenhårt på det som är tråkigt lejer vi bort, i den mån vi har råd. Har vi inte råd eller bra lösning på att leja bort får vi försöka hitta en medelväg. Kan vi hitta en nivå som båda är ok med? Att maken bara dumpar allt på mig är bannemig inte ok! Nu har vi väldigt få konflikter (har faktiskt mött minst en som blivit väldigt provocerad av att vi aldrig behöver "bråka"
) tack vare att vi hittat ett bättre sätt att kommunicera med varandra runt problemen. I stället för att gå in med inställningen "du gör ju aldrig ____" har det blivit "det är viktigt för mitt välmående att vi ____, kan vi hjälpas åt?" Eller något i den stilen.
För att svara på ursprungsfrågan: det ständiga dåliga samvetet finns nog inte riktigt här längre. Jag har backat lite. Iom att jag är sjuk f.n och har lite sämre ork med saker barnen vill göra mår jag lite dåligt över att inte vara den mamman jag vill vara men det är nog det närmaste jag kan komma.
