Det känns inte roligt...

[Aningsfull]

Just nu är jag inne i en så sjukt jobbig fas. Det känns inte kul att vara gravid. Jag känner mig ensam, på nåt vis. Jag kan inte riktigt förklara min känsla tror jag.
Men det känns inte kul att vara gravid och vänta barn. Jag börjar fundera på om det verkligen var rätt beslut, om jag är redo för det här. Om VI är redo för det här.
Kanske hade vi det bra nog som det var innan? Tänk om ett barn bara förstör allting?

Men samtidigt känns det så orättvist. För varje gång bebis sparkar i magen blir jag ändå glad, det känns mysigt, och jag älskar ju våran kommande lilla skitunge och får så dåligt samvete över mina känslor.

Men varför kan man inte bara få vara glad hela tiden?

Just nu är jag så desperat att jag idag bokat en resa ner till min syster bara för att jag känner att jag måste få komma bort från sambo, hundar och hela mitt liv här och bara göra nåt helt annat. Så redan imorgon åker jag, hoppas väl att det ska kännas bättre sen.

Men varför mår man såhär? Är jag ensam i världen om att känna såhär?

 

[KisseNova]

Sv: Det känns inte roligt...

Nej, jag tror inte att du är ensam om att tycka så. Det är tydligen mer vanligt att ha dom tankarna än att bara njuta och se det positiva. Tycker att du gör helt rätt som åker iväg en sväng, kan underlätta hur mycket som helst.

Har du långt kvar ?

 

[Tassetass]

Sv: Det känns inte roligt...

Jag tror det antal som inte får panik någon gång inför en så stor förändring är väldigt få.

Du vet var jag finns, gumman!!

 

[Mammadutt]

Sv: Det känns inte roligt...

Det där är en naturlig fas man genomgår.... sådär tror jag ALLA blivande mammor känner, goolga borde nästan va så att det kommer i en viss vecka t.o.m

Såhär... man är aldrig redo men man har inbygda instinkter och om man bara låter dom komma fram så löser det sig...

Att man är "fast" vid sin partner för alltid är ju sant men om man delar upp sitt liv i förälder, ego och sambo/fru tror jag det går lättare. Man måste få vara mamma, sig själv och såklart partner! I början tycker jag det är viktigt prioritera vuxentid (förrutom att SOVA! ) sen såsmåningom försöka få in en timme här och där, med egentid.... det är SVÅRT att hitta balans men man lär sig eftersom....

 

[Hera]

Sv: Det känns inte roligt...

Jag känner mig oxå ensammen ibland. En hel del kompisar har försvunnit och bara festat vidare och en del som vill hålla kontakten orkar inte jag själv umgås med. Jag orkar inte höra om deras fester, vem som strulat med vem o vem som va fullast.... *suck*

Jag tycker oxå att hästlivet är skit, ingen ridning och det börjar bli tungt att sköta dem, riktigt tungt. Har bestämt att lilla fölet måste bara säljas och likså han sällskapskompis. Det räcker gott och väl med en häst!

I 18 förbannade veckor mådde man konstant skit, sen mådde man bra i några veckor. Nu i vecka 30 börjar man bli otymplig och man behöver be om hjälp med massa grejjer, både på jobbet, i stallet och hemma. Ont lite här och där har man minsann oxå, foglossningar och annat jobbigt.

Meeeeeen på kvällen när man halvslappar framför Tvn och känner sparkar och rörelser, när man får höra hjärtljuden på MVC för att inte tala om Ultaljudet

Och sen allt pyssel och förberedande, små kläder och annat pluttigt gulligt som man bara måååste ha

 

[vansinnet]

Sv: Det känns inte roligt...

Du är inte ensam.
Ibland får jag också perioder då jag nästan ångrar att jag blev gravid. Man funderar om man kommer att bli en bra förälder, om man kommer att klara det ekonomiskt osv osv..

Och så tycker man att ingen fattar hur man känner det.

Men tackochlov så verkar det ju för de flesta bara vara en fas man går igenom. Inte för att det blir roligare för det, men man kan ju trösta sig med att det går över.

 

[Bellami4]

Sv: Det känns inte roligt...

Såhär... man är aldrig redo men man har inbygda instinkter och om man bara låter dom komma fram så löser det sig...

Klokast idag

Jag var ledsen och trött för det mesta när jag var gravid (4ggr) och avskydde alla med små nätta magar som strålade

 

[doglover]

Sv: Det känns inte roligt...

Du, ja fick flashbacks av det du skrev. Alt det du skrev stämde precis in på mig!
Jag tänktw också så som du och jag mådde skit ibland. Grät och hade mig. Jag ville också bara bort. Mest var det för att sambon kunde t.ex dricka öl och röka cigg och det kunde inte jag. Att han kunde göra vissa saker. Att han drack framför mig även fastän han sagt att han inte skulle göra det osv. Att vi inte skulle behålla barnet, det skulle bara bli skit och en massa sånt.
Alla de känslorna gick över när min underbare ängel kom till. Man har så mkt kärlek till det lilla barnet. Den bästa känslan är det och man är så stolt och förundrad över hur man kan ha skapat något så vackert. Jag ångrar inte mitt beslut över att behålla han även fastän jag tänkte så och mådde piss utav det.

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Det känns inte roligt...

Jag känner mig ensam, på nåt vis. Jag kan inte riktigt förklara min känsla tror jag.
Men det känns inte kul att vara gravid och vänta barn.

Vet precis hur det är, med allt du skriver. Jag är trött på allt och vill bara ha det avklarat. Sen hur jag skall lösa resten vet jag inte. Men på något sätt skall det gå.

I början av min graviditet vågade jag och sambon inte prata om det, det var fortfarande för känsligt eftersom vi båda pratade om abort innan vi bestämde oss, när bebisen började röra på sig så tändes ett litet ljus och jag började förstå att det var PÅ RIKTIGT.. Men sambon var fortfarande ointresserad. "Har jag känt en spark så har jag väl känt alla".

Jag kände mig konstant liten och obetydlig, jag gick upp mer och mer i vikt (naturligt, mkt vatten i kroppen), drog mig undan från min sambo totalt och ja, jag stängde av det faktumet att jag var gravid. Jag kämpade och slet i hagarna med hästarna, red och tränade. Slog stolp, slog plankor, tog fighter med hästen som jag inte borde. Tills det slog tillbaka, efter det har både jag och sambon vaknat upp, det är en bebis därinne. Och den mår bra, tack och lov.

Även om min familj bor 40 mil bort så är de närvarande, fast på andra sätt. Sambon har skärpt till sig, nu är han väldigt mån om allt jag gör och ser till så att jag tar det lugnt.

Vi höll på att tappa varandra, men det har också gjort våra band starkare. Trots hans kommentarer om olika saker i graviditeten så är det min sambo, min lite smått korkade sambo, den fumliga drumliga karln som fick mig att må bra igen, han fick mig att se fram emot att bli mamma. Han behövde bara en knuff i rätt riktning för att se hur det verkligen är.

Jag tror att han är mer nervös än vad jag är.

Allt vänder!
Bara man ger det tid och inte håller allt inom sig!

 

[chrysler]

Sv: Det känns inte roligt...

Jag tycker mej höra att det du går igenom är väldigt vanligt, barn innebär en stor förändring i livet & det är det du inser & börjar tänka i de banor du gör.Det är egentligen sunt.

Visst finns det de som är superlyckliga genom hela graviditeten oxå, alla reagerar olika.
Du kommer dessutom aldrig ha så mkt hormoner som du har nu, så det hela är inte så konstigt men jag förstår att det är trist att må så.

Du kan kontakta mvc för att prata om det, eller så skickar de dig vidare till ngn du kan prata med, sånt är alltid bra.

& till sist så är man nog aldrig helt redo att bli förälder men man växer med uppgiften.
Du kommer komma in i rollen som mamma, om inte annat när bebisen är född.

 

[lillamyggan]

Sv: Det känns inte roligt...

Åh du är inte ensam om att känna så där det kan jag lova dig. När jag var gravid satt jag hemma i soffan ett antal ggr och stortjöt över att ingen förstod mig och jag var så ensam och ingen visste hur jobbigt det var att vara gravid fast samtidigt var både min kompis och min syster gravida men det hjälpte liksom inte. Jag var helt ensam och ingen visste hur jag hade det....

 

[Aningsfull]

Sv: Det känns inte roligt...


Förlåt att jag skrattar. Men det känns verkligen så. Som att ingen annan vet hur det är. Men ja.. det är ju inte så att jag är den första kvinnan på jorden att vara gravid även om det känns så ibland.

Idag känner jag mig gladare, sitter och väntar på taxin som ska ta mig till flygplatsen. Det ska bli såå skönt att åka bort. Bebis är nog också förväntansfull för hon sparkar som sjutton i magen. Har inte berättat för henne än att hon ska ut och flyga för första gången.

Och det här med sambon känner jag också igen. Antar att jag känner mig lite besviken där också. För vi sa att när jag blir gravid ska vi båda sluta röka. Jag la av samma dag som jag fick beskedet men han röker än. Och jag är så sjukt röksugen - VARJE dag. Drömmer om att röka - VARJE natt. Det blir liksom inte lättare av att han går ut på balkongen och röker. Så jag försökte prata med honom om det och han blev irriterad och tyckte att "Men herregud, du ska ju inte föda förrän i februari. Jag vill passa på att röka medan jag fortfarande kan."
Och då flög självaste fan i mig så jag följde med ut på balkongen och tände en cigg själv och när han ifrågasatte mig svarade jag bara att "Jag ska ju ändå inte föda förrän i februari, det är väl bäst att röka medan jag fortfarande kan."

Sen fimpade jag för det smakade skit och jag började gråta för att jag fick så dåligt samvete för bebis.

Men just i sånt kan jag bara känna mig så ensam. För jag är ju liksom mamma redan nu, men han tycker liksom att hans del som pappa börjar när barnet föds.

Fast det är inte heller rättvist egentligen. För när det gäller typ allt har han verkligen ställt upp massor för mig. Men äsch, man är så jävla känslig bara.

 

[chrysler]

Sv: Det känns inte roligt...

Usch vilken skit han är, sånt där är elakt att göra mot dig.

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Det känns inte roligt...

För vi sa att när jag blir gravid ska vi båda sluta röka. Jag la av samma dag som jag fick beskedet men han röker än. Och jag är så sjukt röksugen - VARJE dag. Drömmer om att röka - VARJE natt.

Jag blev också tvingad att sluta röka.
Men jag tänker INTE stoppa under stolen att jag rökt under min graviditet, inte dagligen, inte ens varje vecka. Det kunde gå lång tid innan jag tog en cigg.

Jag har haft ångest för det och inbillat mig att bebisen är jättesjuk osv. Men jag har gjort fyra UL, och alla säger att det är en frisk bebis så som den håller på, den har tio fingrar och tio tår.

Heja på mer!
Låt inte din sambo komma undan för lätt, ni är ändå två om bebisen!

 

[Aningsfull]

Sv: Det känns inte roligt...

Vi är ju det. Men samtidigt förstår jag honom för jag hade säkert också fortsatt röka. Har har försökt sluta flera gånger, håller upp ett tag men börjar om igen. Så det är ju inte så att han rakt igenom skiter i det.
Jag önskar väl bara att han kunde sluta rakt av som jag blev tvungen att göra.

Men någon skit tycker jag rakt inte att han är. Han är världens bästa. Han är ju pappa till bebis.

 

[chrysler]

Sv: Det känns inte roligt...

Sånt kan man aldrig veta,tyckte bara hans beteende var en bra ledtråd:smirk:

 

[doglover]

Sv: Det känns inte roligt...

Förlåt att jag skrattar. Men det känns verkligen så. Som att ingen annan vet hur det är. Men ja.. det är ju inte så att jag är den första kvinnan på jorden att vara gravid även om det känns så ibland.

Idag känner jag mig gladare, sitter och väntar på taxin som ska ta mig till flygplatsen. Det ska bli såå skönt att åka bort. Bebis är nog också förväntansfull för hon sparkar som sjutton i magen. Har inte berättat för henne än att hon ska ut och flyga för första gången.

Och det här med sambon känner jag också igen. Antar att jag känner mig lite besviken där också. För vi sa att när jag blir gravid ska vi båda sluta röka. Jag la av samma dag som jag fick beskedet men han röker än. Och jag är så sjukt röksugen - VARJE dag. Drömmer om att röka - VARJE natt. Det blir liksom inte lättare av att han går ut på balkongen och röker. Så jag försökte prata med honom om det och han blev irriterad och tyckte att "Men herregud, du ska ju inte föda förrän i februari. Jag vill passa på att röka medan jag fortfarande kan."
Och då flög självaste fan i mig så jag följde med ut på balkongen och tände en cigg själv och när han ifrågasatte mig svarade jag bara att "Jag ska ju ändå inte föda förrän i februari, det är väl bäst att röka medan jag fortfarande kan."

Sen fimpade jag för det smakade skit och jag började gråta för att jag fick så dåligt samvete för bebis.

Men just i sånt kan jag bara känna mig så ensam. För jag är ju liksom mamma redan nu, men han tycker liksom att hans del som pappa börjar när barnet föds.

Fast det är inte heller rättvist egentligen. För när det gäller typ allt har han verkligen ställt upp massor för mig. Men äsch, man är så jävla känslig bara.

när det gällde rökningen så var det samma sak med min sambo här. samma sak när det gällde öl också. antar att man är känslig bara

 

[Brandgul]

Sv: Det känns inte roligt...

Jag tycker att det verkar helt normalt att känna så! Tänk vilken stor sak du/ni står inför! Klart att man ifrågasätter det och känner sig helt desorienterad emellanåt

 

[Aningsfull]

Sv: Det känns inte roligt...

Fast alltså.. att inte sluta röka.. gör det en människa till en skit?
Då finns det många dåliga människor här i världen.

Ok att jag kan önska att han faktiskt slutade, men nog krävs det mer än att inte kunna sluta röka för att jag ska kalla min sambo en skit!

 

[Bellatrix]

Sv: Det känns inte roligt...

Jag hade också en period jag kände mig så enormt ensam.
Ju mer folk brydde sig ju ensamare kände jag mig nästan.
Men det gick över som tur var.