Det du gör är ju högst berömvärt. Klimartsmart om något
men grundfrågan - för mycket prylar - är för mig en smula fascinerande. Det jag funderat över är de som har skaffat sådant de inte behöver, bara för att de i köpögonblicket kände att de ville ha det. Skillnaden mellan "ha-begär" och verkliga behov.
Slut OT.
Eftersom jag startade den tråden..
Mina samlartendenser kom från min uppväxt. Vi hade dåligt med pengar, vi barn gick aldrig hungriga men ibland var det inte mer än så. Mina föräldrar sparade på allt, kunde ju vara bra att ha ifall något gick att laga med prylen och man skulle inte öska.
Mina föräldrar har till exempel alla sina barns kläder sparade sen vi var små.
Så jag fick med mig det tänket när jag flyttade. Man gör sig helt enkelt inte av med saker. Och absolut inte saker man fått av någon.
Sen skaffade jag mig hästar, utrustning böts ut, det mesta behölls ändå. Bra att ha..
Jag såg till att ha allt jag behövde i min lägenhet.
Sen flyttade jag ihop med min man, vi slängde inget utan hade dubbelt av mycket.
Släktingar dog, arveprylar. Etc
Sen har jag även tröstshoppat pga sjukdom, och det tog tid med KBT att inse det.
Det blev alltså mycket prylar tillslut när allt spars och inget försvinner.
Det fungerade bra i ett stort hus men sen flyttade vi till ett betydligt mindre och här märks varenda pryl. Jag mådde inte bra av att ha det så.
Jag har börjat bryta mig loss från mitt prylbehov/beroende. Mycket tack vare just den tråden!
Det tar lång tid att ändra på invanda mönster som präglat ens uppväxt. Men jag börjar få ordning på det.
I år får mina barn varsin julklapp av mig, inget mer.
Det jag vill säga är att allting är inte svart /vitt.