Det går inte att göra rätt

En sak som jag inte fattar är varför det är så jävla mycket skillnad hur JAG ska tänka motför hur allaandra är OM MIG.
Som några exempel att om jag säger att jag känner mig o synlig och o viktig och inte lyssnad på så är det alltid endel som säger mot att det inte är så. Utan att jag visst blir lyssnad på och att jag visst räknas. Men det känns ju inte så bara för att dom INTE lyssnar på hur JAG känner och varför.
Och en annan sak om jag tillexempel försöker förklara som att jag kände mig jävligt miss lyckad med polis förhöret i måndags för att många hade framförallt skrivit innan Det kommer gå bra. Och det gjorde inte det och att det kändes FÖRMIG som att alla menade att det var sååå själv klart att jag skulle klara det skit bra och så gjorde jag inte det alltså måste jag vara EXTREMT dålig då kändes det. Alltså att det kändes så PÅGRUND AV hur andra hade sagt.
Men nej det får jag inte känna då utan då var det bara att dom som skrev så menade nåt helt annat som jag inte fattade för att jag inte är nån tanke läsare. Så då blev det typ som att JAG kände fel som blev ledsen och att jag kände mig miss lyckad PÅGRUND av andra. Utan då ungefär tvingade andra mig att det var JAG som tyckte så bara av migsjälv som jag INTE gjorde. Men allt bara är MITT fel som ANDRA får på peka. JAG var inte tanke läsare JAG blev ledsen i o nödan JAG borde inte känna som jag gör. Och JAG får absolut INTE tänka nåt neggativt om mig.
Samma sak om hur man tänker om saker. Om jag tillexempel ska städa mitt rum säger vi och så orkar jag halva. Så kan jag tänka: Jag orkade inte städa hela rummet. Eller: Jag gjorde mitt bästa med att städa.
Och att det första är neggativt och detandra är possitivt. Så det första är inte ett snällt sätt att tänka utan då ska jag ungefär säga till migsjälv att tänka snällt och tänka som detandra.
Men JAG TYCKER inte att nåt av det är possitivt eller neggativt utan det bara är fakta. Så om jag tillexempel säger Jag orkade bara städa halva rummet. Så är inte det att jag tänker neggativt om migsjälv FÖRMIG. Men då bestämmer personalen hur JAG tänker att det är att tänka neggativt. Så DOM säger åt mig att JAG tänker fel. Och det är helt okej. Men om jag skulle råka säga nånting att det känns som att jag tänker fel då säger dom att jag tänker fel?? Alltså fattar NÅN dethär? För jag gör det INTE!
Jag är för trött så jag kan inte förklara bättre nu. Men dethär är en sak som jag blir SKIT frusterad av att allaandra får klaga som fan på mig och kritisera och allting och jag ska bara ta mot allt och an passa mig efter hur ANDRA säger att jag känner och tänker.
Och att andra tycker att dom kan bestämma vad JAG känner hur JAG rea gerar på saker vad JAG mår sämre av. ANDRA vet det bättre motför mig ENLIGT DOM men om jag säger att jag inte känner mig lyssnad på så har JAG fel?
SNÄLLA kan nån förklara dethär???

 

[JohannaB]

Jag vet inte om jag har någon vettig förklaring och tror att jag kanske redan skrivit den här grejen en gång? Kanske inte alls hjälper dig, men för mig var det en viktig grej jag lärde mig på en utbildning.

Den bygger på att man flyttar sig själv (Johanna) ur en situation och sätter en annan person som man gillar (Emma) i den. För dig är det kanske att flytta dig själv ur situationen och sätta in din pojkvän eller någon annan du känner.
Och när man har en annan person som städat halva rummet (eller inte hunnit göra klart grejer på jobbet, eller blivit sur och fräst åt någon eller vad man nu har gjort) vad skulle jag då tänka om DEN PERSONEN (eller säga/skriva till den).

Jag vet inte alls om en sån tankelek är till nytta för dig men för mig vad den ett bra sätt att förstå vad andra tänkte om mig, och också att jag slutade vara elakare med mig själv än med andra.
För du har ju helt rätt, ”jag orkade bara städa halva rummet” är en helt rimlig kommentar om det var så det var. Den betyder ju inte något dåligt i sig själv.

 

[Piaff]

En sak som jag inte fattar är varför det är så jävla mycket skillnad hur JAG ska tänka motför hur allaandra är OM MIG.
Som några exempel att om jag säger att jag känner mig o synlig och o viktig och inte lyssnad på så är det alltid endel som säger mot att det inte är så. Utan att jag visst blir lyssnad på och att jag visst räknas. Men det känns ju inte så bara för att dom INTE lyssnar på hur JAG känner och varför.
Och en annan sak om jag tillexempel försöker förklara som att jag kände mig jävligt miss lyckad med polis förhöret i måndags för att många hade framförallt skrivit innan Det kommer gå bra. Och det gjorde inte det och att det kändes FÖRMIG som att alla menade att det var sååå själv klart att jag skulle klara det skit bra och så gjorde jag inte det alltså måste jag vara EXTREMT dålig då kändes det. Alltså att det kändes så PÅGRUND AV hur andra hade sagt.
Men nej det får jag inte känna då utan då var det bara att dom som skrev så menade nåt helt annat som jag inte fattade för att jag inte är nån tanke läsare. Så då blev det typ som att JAG kände fel som blev ledsen och att jag kände mig miss lyckad PÅGRUND av andra. Utan då ungefär tvingade andra mig att det var JAG som tyckte så bara av migsjälv som jag INTE gjorde. Men allt bara är MITT fel som ANDRA får på peka. JAG var inte tanke läsare JAG blev ledsen i o nödan JAG borde inte känna som jag gör. Och JAG får absolut INTE tänka nåt neggativt om mig.
Samma sak om hur man tänker om saker. Om jag tillexempel ska städa mitt rum säger vi och så orkar jag halva. Så kan jag tänka: Jag orkade inte städa hela rummet. Eller: Jag gjorde mitt bästa med att städa.
Och att det första är neggativt och detandra är possitivt. Så det första är inte ett snällt sätt att tänka utan då ska jag ungefär säga till migsjälv att tänka snällt och tänka som detandra.
Men JAG TYCKER inte att nåt av det är possitivt eller neggativt utan det bara är fakta. Så om jag tillexempel säger Jag orkade bara städa halva rummet. Så är inte det att jag tänker neggativt om migsjälv FÖRMIG. Men då bestämmer personalen hur JAG tänker att det är att tänka neggativt. Så DOM säger åt mig att JAG tänker fel. Och det är helt okej. Men om jag skulle råka säga nånting att det känns som att jag tänker fel då säger dom att jag tänker fel?? Alltså fattar NÅN dethär? För jag gör det INTE!
Jag är för trött så jag kan inte förklara bättre nu. Men dethär är en sak som jag blir SKIT frusterad av att allaandra får klaga som fan på mig och kritisera och allting och jag ska bara ta mot allt och an passa mig efter hur ANDRA säger att jag känner och tänker.
Och att andra tycker att dom kan bestämma vad JAG känner hur JAG rea gerar på saker vad JAG mår sämre av. ANDRA vet det bättre motför mig ENLIGT DOM men om jag säger att jag inte känner mig lyssnad på så har JAG fel?
SNÄLLA kan nån förklara dethär???

Jag tror jag fattar det där med att utrycka nåt på ett positivt eller negativt sätt, att personalen tycker att det är ett sätt att uttrycka sig som ger en negativ värdering av en sak, men för dig konstaterar du bara fakta.

Så när du nu upplever att det gick dåligt på förhöret så känns det värre för att andra försökt peppa genom att säga att det kommer gå bra.

Jag spekulerar vilt här nu men det är väldigt vanligt att uttrycka stöd och ”peppning” genom att säga ”det kommer gå bra”, men som du säger så kan det lägga på en extra stress och press istället.

 

[Luff]

Jag tror jag förstår vad du menar. Det finns som osynliga regler om vad som är ok att känna. Pigg är fint. Trött är dåligt. Fast trött bara är en känsla det också. Arg är fel. Glad är bra. Och så tror folk att om dom bara är positiva så blir allt bra.

Gå upp tidigt på morgonen till exempel. Jag har alltid mått illa dom första vakna timmarna om jag går upp före 06. Men nähärå. Det är fiiint och braaaa att vara morgonpigg. Men jag mår ju illa. Låt mig göra det. Jag går upp om jag måste.

Jag tycker också att komplimanger till mig om utseende är ovälkommet för jag bryr mig inte om om jag är snygg. Strävar efter att vara hel o ren bara. Jag har tvångslärt mig att le och säga tack när någon säger att jag ser pigg ut eller att mitt hår är snyggt för att det ibland är i ordning. Fast jag egentligen vill säga ett likgiltigt Jaha.

Är det ungefär så du menar? Att bli oombett bedömd utifrån någon annans standard och normer, vanor och smak?

Jag försöker vara ärlig när jag skriver till dig. Jag har undvikit att skriva att -Det här fixar du. För jag hoppas det men tror inte att det hjälper att jag skriver det. Jag skriver att du är värdefull och klok för det tycker jag.

 

[gammalek]

Jag kom att tänka på en sak jag hörde för några år sedan, @EmmaFilippa . Vet inte om det är så du menar, men jag skriver i alla fall.

Det var en mamma som hade fött ett barn med en skada. Någon försökte trösta henne genom att peka på "det positiva" :
-Barnet har i alla fall tio tår och tio fingrar.

Mamma sa då:
- Du kan inte trösta mig med sånt du tröstar dig själv med, sånt som du skulle tänka om det var ditt barn.

 

[Elementary]

Jag kan inte förklara för jag förstår inte heller allt det där. Men jag kan försöka bolla lite!

Det här med att du känner dig oviktig och att ingen lyssnar är absolut riktiga känslor som du måste få uttrycka utan att någon ska säga att det är FEL. Du känner ju så!

Men andra ser också sin egen bild av det hela, de ser och känner att de tycker att du är viktig och att de i alla fall försöker lyssna och förstå så gott de kan. Så när du säger att du känner att ingen lyssnar så blir det ju en "men jag lyssnar ju"-känsla hos de som läser och då vill de protestera mot detta "påstående" eftersom de tycker att det motsäger vad de sagt till dig.

Men att du inte känner dig lyssnad på och att de lyssnar så gott de kan är ju två sanningar som kan existera samtidigt. Uppenbarligen fungerar det ju inte för dig när du konstant känner dig missförstådd och att folk hela tiden ska rätta hur du pratar och tänker.
Samtidigt är vi ledsna och uppgivna över att det inte riktigt når fram hela vägen till dig att alla de här människorna bryr sig om dig på riktigt och önskar att de kunde göra mer för att du skulle må bättre. Om vi bara visste hur vi skulle nå fram genom allt det svarta för att krama den där ensamma EmmaFilippa som är så isolerad där inne så skulle alla göra det, men det är som att allt det jobbiga och äckliga ligger där som en barriär och förstör för alla. Det finns ju ingen lätt lösning på det problemet för då skulle ju ingen nånsin må dåligt.

Och visst är det SÅ jobbigt att hela tiden behöva vara en tankeläsare! Jag blir SÅ OTROLIGT TRÖTT på alla de här sakerna som sägs om autismspektrumet typ att "de kan ha svårt att läsa mellan raderna så då får de det svårt med kommunikation och sociala sammanhang". MEN SKRIV INTE MELLAN RADERNA DÅ! Säg allt som menas rakt ut så behöver man inte misstolka eller förstå något gömt språk och gömda regler. Varför kan man inte bara anpassa sig till en nivå som alla förstår? Samhället är så funkofobiskt och oanpassat på så många sätt.

 

[Rosett]

Och visst är det SÅ jobbigt att hela tiden behöva vara en tankeläsare! Jag blir SÅ OTROLIGT TRÖTT på alla de här sakerna som sägs om autismspektrumet typ att "de kan ha svårt att läsa mellan raderna så då får de det svårt med kommunikation och sociala sammanhang". MEN SKRIV INTE MELLAN RADERNA DÅ! Säg allt som menas rakt ut så behöver man inte misstolka eller förstå något gömt språk och gömda regler. Varför kan man inte bara anpassa sig till en nivå som alla förstår? Samhället är så funkofobiskt och oanpassat på så många sätt.

Håller med.
Vänder på det: Hatar när folk läser mellan raderna på sånt jag skrivit/sagt. Det jag skrivit/sagt är det jag menar. Jag menar inte det jag inte skrivit/sagt men som de som "läst mellan raderna" menar att jag menar.

 

[Blyger]

Men JAG TYCKER inte att nåt av det är possitivt eller neggativt utan det bara är fakta.

Jag har också det här problemet ibland, att andra lägger värderingar i något som jag tycker bara är.


En av mina vänner är väldigt bokstavlig (hon har någon form av autism) och jag kan tycka det är så skönt med att hon liksom menar det hon säger. Fattar hon inte något jag säger så frågar hon alltid "vad menar du" och så får jag förklara vad det var. Hon gissar inte själv liksom.

Vi kan också ha väldigt "hårda" diskussioner (tycker utomstående) men blir aldrig ovänner eftersom hon inte lägger in massa extra känslor i diskussionen.

(Säger inte att alla med autism är som min vän)

 

[Elementary]

Håller med.
Vänder på det: Hatar när folk läser mellan raderna på sånt jag skrivit/sagt. Det jag skrivit/sagt är det jag menar. Jag menar inte det jag inte skrivit/sagt men som de som "läst mellan raderna" menar att jag menar.

Åh gud ja! Min mamma hade en relation med en man som var den mest kryptiske och irriterande person jag nånsin pratat med. Han sa aldrig vad han egentligen menade utan kom hela tiden med nån sorts hintar, gliringar eller bara förväntade sig att man "utifrån kontexten skulle förstå vad som sades mellan raderna" trots att det senare framkom att det var helt orimliga saker. Mamma är en mycket rak och tydlig person och säger alltid precis vad hon menar, men han lade ju in lika mycket saker "mellan raderna" som han själv menar och vred konstant mammas (och andra) meningar till något helt annat, i princip alltid nåt negativt (precis som hans egna gömda ord).

 

[LiviaFilippa]

Jag vet inte om jag har någon vettig förklaring och tror att jag kanske redan skrivit den här grejen en gång? Kanske inte alls hjälper dig, men för mig var det en viktig grej jag lärde mig på en utbildning.

Den bygger på att man flyttar sig själv (Johanna) ur en situation och sätter en annan person som man gillar (Emma) i den. För dig är det kanske att flytta dig själv ur situationen och sätta in din pojkvän eller någon annan du känner.
Och när man har en annan person som städat halva rummet (eller inte hunnit göra klart grejer på jobbet, eller blivit sur och fräst åt någon eller vad man nu har gjort) vad skulle jag då tänka om DEN PERSONEN (eller säga/skriva till den).

Jag vet inte alls om en sån tankelek är till nytta för dig men för mig vad den ett bra sätt att förstå vad andra tänkte om mig, och också att jag slutade vara elakare med mig själv än med andra.
För du har ju helt rätt, ”jag orkade bara städa halva rummet” är en helt rimlig kommentar om det var så det var. Den betyder ju inte något dåligt i sig själv.

Ja men då skulle jag tänka samma sak. Så tillexempel att den personen orkade bara städa halva rummet. Så om den tillexempel hade tänkt att den skulle städa hela rummet så klarade den ju inte det. OCH den gjorde sitt bästa. Och båda är bara som fakta.

 

[LiviaFilippa]

Jag tror jag fattar det där med att utrycka nåt på ett positivt eller negativt sätt, att personalen tycker att det är ett sätt att uttrycka sig som ger en negativ värdering av en sak, men för dig konstaterar du bara fakta.

Så när du nu upplever att det gick dåligt på förhöret så känns det värre för att andra försökt peppa genom att säga att det kommer gå bra.

Jag spekulerar vilt här nu men det är väldigt vanligt att uttrycka stöd och ”peppning” genom att säga ”det kommer gå bra”, men som du säger så kan det lägga på en extra stress och press istället.

Ja och att andra som tvingar mig att ha DERAS värdering. Men om förhöret så det var inte att jag upp levde att det gick dåligt utan det GICK dåligt för jag kunde inte ens försöka att klara det. Så DET GICK DÅLIGT punkt.
Och då efter som många skrev som att det var helt säkert att Det kommer gå bra så kändes det ju som att jag miss lyckades då för att det INTE gick bra.
Så min känsla att jag miss lyckades och att jag kände mig värde lös för det blev mycket mera pågrund av hur andra hade skrivit liksom. Annars så kanske jag hade tänkt mera att jag miss lyckades och inget mera med det. Så inget neggativt eller possitivt liksom.

 

[LiviaFilippa]

Jag tror jag förstår vad du menar. Det finns som osynliga regler om vad som är ok att känna. Pigg är fint. Trött är dåligt. Fast trött bara är en känsla det också. Arg är fel. Glad är bra. Och så tror folk att om dom bara är positiva så blir allt bra.

Gå upp tidigt på morgonen till exempel. Jag har alltid mått illa dom första vakna timmarna om jag går upp före 06. Men nähärå. Det är fiiint och braaaa att vara morgonpigg. Men jag mår ju illa. Låt mig göra det. Jag går upp om jag måste.

Jag tycker också att komplimanger till mig om utseende är ovälkommet för jag bryr mig inte om om jag är snygg. Strävar efter att vara hel o ren bara. Jag har tvångslärt mig att le och säga tack när någon säger att jag ser pigg ut eller att mitt hår är snyggt för att det ibland är i ordning. Fast jag egentligen vill säga ett likgiltigt Jaha.

Är det ungefär så du menar? Att bli oombett bedömd utifrån någon annans standard och normer, vanor och smak?

Jag försöker vara ärlig när jag skriver till dig. Jag har undvikit att skriva att -Det här fixar du. För jag hoppas det men tror inte att det hjälper att jag skriver det. Jag skriver att du är värdefull och klok för det tycker jag.

Det är inte bara sånt jag menar men ja det är en sån sak iallafall! Och liksom att andra tycker att dom ska bestämma vad som är bra eller dåligt FÖRMIG.
Som du skrev om nån säger Du ser pigg ut. Så det är ju bara fakta att den tycker att du ser pigg ut. Men enligt den så ska du säga tack då? Men det är ju varesig bra eller dåligt liksom utan det bara är som den tycker. Men egentligen så är Jaha ett mera som rimligt svar då tycker jag.

 

[LiviaFilippa]

Jag kom att tänka på en sak jag hörde för några år sedan, @EmmaFilippa . Vet inte om det är så du menar, men jag skriver i alla fall.

Det var en mamma som hade fött ett barn med en skada. Någon försökte trösta henne genom att peka på "det positiva" :
-Barnet har i alla fall tio tår och tio fingrar.

Mamma sa då:
- Du kan inte trösta mig med sånt du tröstar dig själv med, sånt som du skulle tänka om det var ditt barn.

Jag fattar nog inte riktigt hur du menar.

 

[Piaff]

Ja och att andra som tvingar mig att ha DERAS värdering. Men om förhöret så det var inte att jag upp levde att det gick dåligt utan det GICK dåligt för jag kunde inte ens försöka att klara det. Så DET GICK DÅLIGT punkt.
Och då efter som många skrev som att det var helt säkert att Det kommer gå bra så kändes det ju som att jag miss lyckades då för att det INTE gick bra.
Så min känsla att jag miss lyckades och att jag kände mig värde lös för det blev mycket mera pågrund av hur andra hade skrivit liksom. Annars så kanske jag hade tänkt mera att jag miss lyckades och inget mera med det. Så inget neggativt eller possitivt liksom.

Nej jag fattar, den dåliga känslan kom av upplevda förväntningar utifrån, det blir ju dumt.

Jag tror andra tänker att man vill peppa och hjälpa till för man vill inte att någon man bryr sig om ska bli ledsen eller känna sig misslyckad, men det är en del av livet egentligen, saker går fel, man blir ledsen och besviken och så vidare ibland.

Min sambo har med sig ett uttryck från sin familj, att ”få vara ledsen färdigt”, sen när man fått vara det om man blev ledsen över något så kan man gå vidare. Men ibland måste man få tillåta sig att vara ledsen och det är inget fel i det. Man måste förresten få misslyckas också.

 

[Piaff]

Jag fattar nog inte riktigt hur du menar.

Kanske att om det var personen som sa så som hade fått ett barn med en skada hade den personen också varit ledsen precis som mamman och inte känt tröst av att barnet hade tio tår och fingrar, tror jag.

 

[LiviaFilippa]

Jag kan inte förklara för jag förstår inte heller allt det där. Men jag kan försöka bolla lite!

Det här med att du känner dig oviktig och att ingen lyssnar är absolut riktiga känslor som du måste få uttrycka utan att någon ska säga att det är FEL. Du känner ju så!

Men andra ser också sin egen bild av det hela, de ser och känner att de tycker att du är viktig och att de i alla fall försöker lyssna och förstå så gott de kan. Så när du säger att du känner att ingen lyssnar så blir det ju en "men jag lyssnar ju"-känsla hos de som läser och då vill de protestera mot detta "påstående" eftersom de tycker att det motsäger vad de sagt till dig.

Men att du inte känner dig lyssnad på och att de lyssnar så gott de kan är ju två sanningar som kan existera samtidigt. Uppenbarligen fungerar det ju inte för dig när du konstant känner dig missförstådd och att folk hela tiden ska rätta hur du pratar och tänker.
Samtidigt är vi ledsna och uppgivna över att det inte riktigt når fram hela vägen till dig att alla de här människorna bryr sig om dig på riktigt och önskar att de kunde göra mer för att du skulle må bättre. Om vi bara visste hur vi skulle nå fram genom allt det svarta för att krama den där ensamma EmmaFilippa som är så isolerad där inne så skulle alla göra det, men det är som att allt det jobbiga och äckliga ligger där som en barriär och förstör för alla. Det finns ju ingen lätt lösning på det problemet för då skulle ju ingen nånsin må dåligt.

Och visst är det SÅ jobbigt att hela tiden behöva vara en tankeläsare! Jag blir SÅ OTROLIGT TRÖTT på alla de här sakerna som sägs om autismspektrumet typ att "de kan ha svårt att läsa mellan raderna så då får de det svårt med kommunikation och sociala sammanhang". MEN SKRIV INTE MELLAN RADERNA DÅ! Säg allt som menas rakt ut så behöver man inte misstolka eller förstå något gömt språk och gömda regler. Varför kan man inte bara anpassa sig till en nivå som alla förstår? Samhället är så funkofobiskt och oanpassat på så många sätt.

Ja EXAKT det att det kan vara två o lika saker men båda är sant! Men då om jag tillexempel säger att det känns som ingen lyssnar. Och då svarar andra att många lyssnar visst på mig. Så ja den kanske tycker det! Men det ändrar ju inte på MIN känsla utan nästan mera att min känsla blir MERA att ingen lyssnar då för att jag försöker förklara hur det KÄNNS och nånannan svarar hur den tycker att det ÄR. Som att hur jag känner inte räknas då och då känner jag ju ännu mindre att den lyssnar. Om nån fattar hur jag menar!
Och ja detdär med mellan raderna håller jag också med om sååå mycket!

 

[LiviaFilippa]

Håller med.
Vänder på det: Hatar när folk läser mellan raderna på sånt jag skrivit/sagt. Det jag skrivit/sagt är det jag menar. Jag menar inte det jag inte skrivit/sagt men som de som "läst mellan raderna" menar att jag menar.

Ja jag håller också med om det! Om nån frågar tillexempel Är du sur? Så svarar man Nej så fort sätter den att tjata eller fråga varför man är sur och bara Du kanske menar ja fast du sa nej. Men då skulle man väl säga ja eller?

 

[LiviaFilippa]

Jag har också det här problemet ibland, att andra lägger värderingar i något som jag tycker bara är.


En av mina vänner är väldigt bokstavlig (hon har någon form av autism) och jag kan tycka det är så skönt med att hon liksom menar det hon säger. Fattar hon inte något jag säger så frågar hon alltid "vad menar du" och så får jag förklara vad det var. Hon gissar inte själv liksom.

Vi kan också ha väldigt "hårda" diskussioner (tycker utomstående) men blir aldrig ovänner eftersom hon inte lägger in massa extra känslor i diskussionen.

(Säger inte att alla med autism är som min vän)

Ja och liksom tvingar en att man ska tycka lika som dom? Det fattar jag inte!
Så blir det att JAG får som skäll för att jag tänker neggativt och tänker fel ENLIGT DOM. Fast det inte ens ÄR neggativt förmig?

 

[LiviaFilippa]

Åh gud ja! Min mamma hade en relation med en man som var den mest kryptiske och irriterande person jag nånsin pratat med. Han sa aldrig vad han egentligen menade utan kom hela tiden med nån sorts hintar, gliringar eller bara förväntade sig att man "utifrån kontexten skulle förstå vad som sades mellan raderna" trots att det senare framkom att det var helt orimliga saker. Mamma är en mycket rak och tydlig person och säger alltid precis vad hon menar, men han lade ju in lika mycket saker "mellan raderna" som han själv menar och vred konstant mammas (och andra) meningar till något helt annat, i princip alltid nåt negativt (precis som hans egna gömda ord).

Ja sånt är SKIT jobbigt! Och att man bara ska fatta saker som dom inte säger och att dom INTE menar som dom säger. Fast det borde ju vara enklare för ALLA att bara säga som man menar?

 

[gammalek]

Jag fattar nog inte riktigt hur du menar.

Jo, att så som man tröstar sig själv kan man inte trösta andra.

Jag tror att många av oss försöker trösta/uppmuntra dig på samma sätt som vi tröstar oss själva. För det är det vi kan/känner till/har lärt oss.

Bara det att det blir fel. För mamman jag skrev om blev det fel. Hon fick höra att hon skulle glädja sig åt barnets fingrar och tår, när hon var orolig över skadan.

Det var ungefär som om hon skulle strunta i sin oro och tvinga sig att vara glad för att barnet hade tår och fingrar.

Hon behövde ju få vara orolig då, inte strunta i det. Hon blev ensam med sin oro. Och att vara ensam med en svår känsla är tungt. Man vill ju kunna dela det svåra med någon. Känna sig förstådd.

Gjorde jag det mer begripligt?