Det går inte att göra rätt

En sak som jag inte fattar är varför det är så jävla mycket skillnad hur JAG ska tänka motför hur allaandra är OM MIG.
Som några exempel att om jag säger att jag känner mig o synlig och o viktig och inte lyssnad på så är det alltid endel som säger mot att det inte är så. Utan att jag visst blir lyssnad på och att jag visst räknas. Men det känns ju inte så bara för att dom INTE lyssnar på hur JAG känner och varför.
Och en annan sak om jag tillexempel försöker förklara som att jag kände mig jävligt miss lyckad med polis förhöret i måndags för att många hade framförallt skrivit innan Det kommer gå bra. Och det gjorde inte det och att det kändes FÖRMIG som att alla menade att det var sååå själv klart att jag skulle klara det skit bra och så gjorde jag inte det alltså måste jag vara EXTREMT dålig då kändes det. Alltså att det kändes så PÅGRUND AV hur andra hade sagt.
Men nej det får jag inte känna då utan då var det bara att dom som skrev så menade nåt helt annat som jag inte fattade för att jag inte är nån tanke läsare. Så då blev det typ som att JAG kände fel som blev ledsen och att jag kände mig miss lyckad PÅGRUND av andra. Utan då ungefär tvingade andra mig att det var JAG som tyckte så bara av migsjälv som jag INTE gjorde. Men allt bara är MITT fel som ANDRA får på peka. JAG var inte tanke läsare JAG blev ledsen i o nödan JAG borde inte känna som jag gör. Och JAG får absolut INTE tänka nåt neggativt om mig.
Samma sak om hur man tänker om saker. Om jag tillexempel ska städa mitt rum säger vi och så orkar jag halva. Så kan jag tänka: Jag orkade inte städa hela rummet. Eller: Jag gjorde mitt bästa med att städa.
Och att det första är neggativt och detandra är possitivt. Så det första är inte ett snällt sätt att tänka utan då ska jag ungefär säga till migsjälv att tänka snällt och tänka som detandra.
Men JAG TYCKER inte att nåt av det är possitivt eller neggativt utan det bara är fakta. Så om jag tillexempel säger Jag orkade bara städa halva rummet. Så är inte det att jag tänker neggativt om migsjälv FÖRMIG. Men då bestämmer personalen hur JAG tänker att det är att tänka neggativt. Så DOM säger åt mig att JAG tänker fel. Och det är helt okej. Men om jag skulle råka säga nånting att det känns som att jag tänker fel då säger dom att jag tänker fel?? Alltså fattar NÅN dethär? För jag gör det INTE!
Jag är för trött så jag kan inte förklara bättre nu. Men dethär är en sak som jag blir SKIT frusterad av att allaandra får klaga som fan på mig och kritisera och allting och jag ska bara ta mot allt och an passa mig efter hur ANDRA säger att jag känner och tänker.
Och att andra tycker att dom kan bestämma vad JAG känner hur JAG rea gerar på saker vad JAG mår sämre av. ANDRA vet det bättre motför mig ENLIGT DOM men om jag säger att jag inte känner mig lyssnad på så har JAG fel?
SNÄLLA kan nån förklara dethär???

 

[monster1]

Ja jag håller också med om det! Om nån frågar tillexempel Är du sur? Så svarar man Nej så fort sätter den att tjata eller fråga varför man är sur och bara Du kanske menar ja fast du sa nej. Men då skulle man väl säga ja eller?

Neurotypiska gör nog ofta inte det. Men även om man är sur och svara nej jag är inte sur, så betyder det ju oftast att man inte är intresserad av att prata om det utan vill bli lämnad ifred. Ofta kanske man får komma med en förklaring istället eller en utveckling av sitt svar. Tex "nej, jag är bara trött", "nej jag är lite nedstämd", "nej, jag har huvudvärk", "nej, jag ser bara ut så här" eller vad det nu kan tänkas vara som möjligen gör att personen tror att man är sur. Det blir ju lite av en självuppfyllande profetia med när personen tjatat tillräckligt mycket om att man är sur blir man ju sur, så då kan man svara ja, nu är jag sur för att du frågar och frågar och aldrig accepterar mitt nej. Jag har ett rätt bistert utseende så folk tror jag är sur/arg fastän jag bara är neutral, så då när någon frågar brukar jag svara som det är, nej jag är inte sur, jag ser ut så här.

 

[LiviaFilippa]

Nej jag fattar, den dåliga känslan kom av upplevda förväntningar utifrån, det blir ju dumt.

Jag tror andra tänker att man vill peppa och hjälpa till för man vill inte att någon man bryr sig om ska bli ledsen eller känna sig misslyckad, men det är en del av livet egentligen, saker går fel, man blir ledsen och besviken och så vidare ibland.

Min sambo har med sig ett uttryck från sin familj, att ”få vara ledsen färdigt”, sen när man fått vara det om man blev ledsen över något så kan man gå vidare. Men ibland måste man få tillåta sig att vara ledsen och det är inget fel i det. Man måste förresten få misslyckas också.

Ja men peppa och försöka hjälpa och sånt kan man ju göra om man vill. Bara att man kanske kan låta denandra vara ledsen också om den är det.
Men som det med förhöret så har jag fattat NU i efter hand att det var som två o lika saker.
För om andra kanske sa: Det kommer gå bra. Så tänkte dom det som peppande och att jag skulle li lugnare av det. Så dom kanske menade mera som Hoppas att det går bra. Eller nåt sånt.
Och som för mig så är Det kommer gå bra. En sak hur nånting SKA BLI som att man vet. Som Det kommer bli mörkt ikväll. Eller nånting som man VET. Så iprincip att andra sa till mig då att det var själv klart att jag skulle klara det.
För att jag tror tyvär ofta att andra menar som dom säger eller skriver. Fast dom kanske ofta menar nånting helt annat.

 

[LiviaFilippa]

Jo, att så som man tröstar sig själv kan man inte trösta andra.

Jag tror att många av oss försöker trösta/uppmuntra dig på samma sätt som vi tröstar oss själva. För det är det vi kan/känner till/har lärt oss.

Bara det att det blir fel. För mamman jag skrev om blev det fel. Hon fick höra att hon skulle glädja sig åt barnets fingrar och tår, när hon var orolig över skadan.

Det var ungefär som om hon skulle strunta i sin oro och tvinga sig att vara glad för att barnet hade tår och fingrar.

Hon behövde ju få vara orolig då, inte strunta i det. Hon blev ensam med sin oro. Och att vara ensam med en svår känsla är tungt. Man vill ju kunna dela det svåra med någon. Känna sig förstådd.

Gjorde jag det mer begripligt?

Ja nu tror jag att jag fattar! Och då kanske hon kände sig som o viktig och för minskad att nånannan tyckte att hon tänkte fel för att hon inte var glad för att barnet hade fingrar och tår.

 

[LiviaFilippa]

Neurotypiska gör nog ofta inte det. Men även om man är sur och svara nej jag är inte sur, så betyder det ju oftast att man inte är intresserad av att prata om det utan vill bli lämnad ifred. Ofta kanske man får komma med en förklaring istället eller en utveckling av sitt svar. Tex "nej, jag är bara trött", "nej jag är lite nedstämd", "nej, jag har huvudvärk", "nej, jag ser bara ut så här" eller vad det nu kan tänkas vara som möjligen gör att personen tror att man är sur. Det blir ju lite av en självuppfyllande profetia med när personen tjatat tillräckligt mycket om att man är sur blir man ju sur, så då kan man svara ja, nu är jag sur för att du frågar och frågar och aldrig accepterar mitt nej. Jag har ett rätt bistert utseende så folk tror jag är sur/arg fastän jag bara är neutral, så då när någon frågar brukar jag svara som det är, nej jag är inte sur, jag ser ut så här.

Ja och då måste man ändå vara tanke läsare. Alltså om jag svarar nej att jag inte är sur. Men jag måste förklara det och som bort förklara det som denandra tror att jag är sur för. Så då måste jag veta varför den tror att jag är sur fast jag inte är det så att jag kan komma på en annan förklaring till det. Istället för om den bara kunde lyssna på Nej.

 

[gammalek]

Ja nu tror jag att jag fattar! Och då kanske hon kände sig som o viktig och för minskad att nånannan tyckte att hon tänkte fel för att hon inte var glad för att barnet hade fingrar och tår.

Exakt!

 

[Thaliaste]

Jag tror jag fattar det där med att utrycka nåt på ett positivt eller negativt sätt, att personalen tycker att det är ett sätt att uttrycka sig som ger en negativ värdering av en sak, men för dig konstaterar du bara fakta.

Så när du nu upplever att det gick dåligt på förhöret så känns det värre för att andra försökt peppa genom att säga att det kommer gå bra.

Jag spekulerar vilt här nu men det är väldigt vanligt att uttrycka stöd och ”peppning” genom att säga ”det kommer gå bra”, men som du säger så kan det lägga på en extra stress och press istället.

Ja, det där håller jag helt med om. Kan bli jätteirriterad på en massa glatt pepp när det skulle kännas bättre om någon istället sa "jag förstår att du är nervös och jag ska tänka på dig på fredag". Att få höra en massa "det kommer att gå jättebra" när jag själv känner nervositet, gör mer att jag känner att jag är töntig som faktiskt känner mig nervös.

 

[monster1]

Ja och då måste man ändå vara tanke läsare. Alltså om jag svarar nej att jag inte är sur. Men jag måste förklara det och som bort förklara det som denandra tror att jag är sur för. Så då måste jag veta varför den tror att jag är sur fast jag inte är det så att jag kan komma på en annan förklaring till det. Istället för om den bara kunde lyssna på Nej.

Så är det, mycket av det sociala mellan människor består av att man säger en sak men menar en annan. Som tillexempel när man träffar någon på stan och den frågar hur man mår, så undrar den ju oftast inte hur man mår utan det är oftast mer av en artighetsfras där man förväntas säga bra och sen artigt fråga hur den andra mår, så den kan säga -bra!.

 

[LiviaFilippa]

Ja, det där håller jag helt med om. Kan bli jätteirriterad på en massa glatt pepp när det skulle kännas bättre om någon istället sa "jag förstår att du är nervös och jag ska tänka på dig på fredag". Att få höra en massa "det kommer att gå jättebra" när jag själv känner nervositet, gör mer att jag känner att jag är töntig som faktiskt känner mig nervös.

Plus så hur kan nånannan VETA hur det kommer gå? Är dom spå damer då eller för annars så är ju det bara på hitt iallafall? Och jag fattar inte hur jag skulle kunna bli lugn bara för nån hittar på nåt?

 

[monster1]

Ja och då måste man ändå vara tanke läsare. Alltså om jag svarar nej att jag inte är sur. Men jag måste förklara det och som bort förklara det som denandra tror att jag är sur för. Så då måste jag veta varför den tror att jag är sur fast jag inte är det så att jag kan komma på en annan förklaring till det. Istället för om den bara kunde lyssna på Nej.

Ett "trick" som jag ibland använder mig av är att bemöta deras fråga med en fråga. Så här "-Är du sur?" "-Varför tror du det?". Eller så frågar man "hur menar du" så får de själva förklara sig.

 

[LiviaFilippa]

Så är det, mycket av det sociala mellan människor består av att man säger en sak men menar en annan. Som tillexempel när man träffar någon på stan och den frågar hur man mår, så undrar den ju oftast inte hur man mår utan det är oftast mer av en artighetsfras där man förväntas säga bra och sen artigt fråga hur den andra mår, så den kan säga -bra!.

Ja exakt. Och det är så JÄVLA dumt! För hur ska man veta om den menar det den säger eller ifall den menar nåt helt annat?
Utan man måste nästan ALLTID först veta om den menar det den säger eller skriver eller nåtannat. Och om den menar nåtannat måste man komma på VAD. Och sen hur man ska svara liksom ska man svara riktigt eller nåt annat som man inte menar?
Så bara att prata med nån i nån minut måste man vara tanke läsare och alltmöjligt för. För att för nån konstig andledning så kan inte alla bara säga det dom menar frånbörjan så borde det ju vara lättare för ALLA.

 

[Thaliaste]

Plus så hur kan nånannan VETA hur det kommer gå? Är dom spå damer då eller för annars så är ju det bara på hitt iallafall? Och jag fattar inte hur jag skulle kunna bli lugn bara för nån hittar på nåt?

Just så. Oftast är det nog menat att de HOPPAS att det ska gå bra för en, och det får de gärna säga bara det inte samtidigt förminskar ens egen känsla.

 

[LiviaFilippa]

Ett "trick" som jag ibland använder mig av är att bemöta deras fråga med en fråga. Så här "-Är du sur?" "-Varför tror du det?". Eller så frågar man "hur menar du" så får de själva förklara sig.

Ja men det blir också krångligt för man inte bara kan få svara på frågan och att den acsepterar det. För även ifall jag skulle fråga varför nån tror det och den skulle förklara varför den trodde att jag var sur. Så skulle ju det vara att den som på pekade att jag var fel då om jag INTE var sur men enligt den så VERKADE jag sur.

 

[monster1]

Ja exakt. Och det är så JÄVLA dumt! För hur ska man veta om den menar det den säger eller ifall den menar nåt helt annat?
Utan man måste nästan ALLTID först veta om den menar det den säger eller skriver eller nåtannat. Och om den menar nåtannat måste man komma på VAD. Och sen hur man ska svara liksom ska man svara riktigt eller nåt annat som man inte menar?
Så bara att prata med nån i nån minut måste man vara tanke läsare och alltmöjligt för. För att för nån konstig andledning så kan inte alla bara säga det dom menar frånbörjan så borde det ju vara lättare för ALLA.

Jag tror ibland att det handlar om att vi människor är rädda för att visa vårt innersta jag eller vad man ska kalla det. Den här artigheten är ett sätt att hålla andra på avstånd men att ändå kunna ha någon form av utbyte med varandra.

 

[LiviaFilippa]

Just så. Oftast är det nog menat att de HOPPAS att det ska gå bra för en, och det får de gärna säga bara det inte samtidigt förminskar ens egen känsla.

Ja exakt. Då kan dom ju säga det isåfall att dom HOPPAS att det kommer gå bra. För då fattar man iallafall vad dom menar.
Och om bara andra hade sagt innan förhöret att dom hoppades att det skulle gå bra så kanske det skulle kännts lite jobbigt att det inte blev som dom hoppades men det skulle nog inte kännas som att jag var helt miss lyckad och värde lös iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Jag tror ibland att det handlar om att vi människor är rädda för att visa vårt innersta jag eller vad man ska kalla det. Den här artigheten är ett sätt att hålla andra på avstånd men att ändå kunna ha någon form av utbyte med varandra.

Men man får ju inget ut byte om man ändå bara ljuger och inte menar det man säger?

 

[monster1]

Men man får ju inget ut byte om man ändå bara ljuger och inte menar det man säger?

Ibland räcker det med att någon sett en och sagt hej och några ord och så känner man sig sedd ändå. Även om man inte visar hela sitt riktiga jag så har någon sett en lite grann.

 

[LiviaFilippa]

Ibland räcker det med att någon sett en och sagt hej och några ord och så känner man sig sedd ändå. Även om man inte visar hela sitt riktiga jag så har någon sett en lite grann.

Okej. Jag tycker inte att själva JAG blir som sedd då ifall jag bara säger nåt på hittar för att det är som en mall hur man SKA säga. Utan förmig så är det nog tvärt om att jag skulle känna mig mera o viktig och o sedd ifall jag skulle fejka migsjälv bara för att man SKA det. För då skulle ju inte själva JAG räknas ändå utan bara nån fejk jag.

 

[gammalek]

Men man får ju inget ut byte om man ändå bara ljuger och inte menar det man säger?

Jag tror att det är vanligt att man inte vill vara ärlig mot alla. Man vill ha avstånd. Det får man om man bara pratar artigheter. Känsliga saker berättar man bara för de personer man är nära.

 

[Luff]

Min man har vuxit upp med en mamma som var expert på att säga saker som: -Nu skulle det vara gott med lite kaffe.
Det betydde att hennes man skulle göra kaffe.
Så min man tror/trodde att om jag säger att jag är sugen på glass så ska han fixa glass till mig. Även om det innebär att åka till affären. Och jag har ju inte sagt något om vad han ska göra. Jag bara uttryckte att jag var glassugen.
Han letar hela tiden efter dolda budskap för att inte göra fel. Och jag ger inga dolda budskap så det blir märkligt ibland.

 

[LiviaFilippa]

Jag tror att det är vanligt att man inte vill vara ärlig mot alla. Man vill ha avstånd. Det får man om man bara pratar artigheter. Känsliga saker berättar man bara för de personer man är nära.

Men varför frågar man då ifall man inte vill ha nåt svar på det? Om man ändå inte vill prata om hur man mår så är det väl bara att inte fråga?