Det är ok att vilja vara bättre

Jag tittade snabbt igår på ett program på tv med Caroline Klüft och fastnade vid ett uttalande som jag grunnar på idag.
Man är bra som man är. Jag är jag och jag är värdefull. Bara för den jag är helt enkelt.
Jag blir inte mer värdefull för att jag har en perfekt kropp, springer maraton eller är framgångsrik på tävlingsbanan.
Jag kan heller inte bli mindre värdefull om jag har putmage, dålig kondis och rider ruttet. Jag är jag i alla lägen och mitt värde har inget att göra med mina prestationer.

MEN- det är helt ok att tycka om att sträva mot mål och vilja göra sitt bästa! Om jag gör det för kicken som själva ansträngningen är. Om jag kämpar och når ett mål så vet jag att det känns bra- men jag vet också att det inte gör mig lyckligare.
Den vetskapen kan lätt göra att det känns lite meningslöst att kämpa och göra sitt bästa. Det kommer ju ändå inte göra mig lyckligare.
Men själva arbetet, när jag har siktet på något- det känns ju meningsfullt. Resultat är frukten av hur klokt och bra jag arbetat. Om resultatet inte blir som jag tänkt så är det egentligen inget misslyckande och jag är fortfarande lika värdefull.

Jag har nog ofta hamnat i ett limbo mellan känslan att det inte är lönt att vara "bäst " för man är inte lyckligare för det. Och det är så tufft mentalt att misslyckas.
Men samtidigt är man inte en sämre människa för att man försöker. Troligen är man lyckligare eftersom just den där känslan att jobba mot något är det som ger livet mening. Oavsett resultatet så mår man bra av att göra sitt bästa.

Tänker på detta nu som förälder. Jag vill ju att mitt barn ska veta att jag älskar det lika mycket oavsett prestationer. Men samtidigt vill jag ju att de ska våga sträva framåt och göra sitt bästa.
Det ger lite insikt mot en själv. Att jag är som ett av mina barn. Värd att älska oavsett. Men det är helt ok att vilja nå högre mål. Det gör varken till eller från för hur bra människa jag är. Men ger meningen i livet!

 

[kryddelydd]

Fast visst blir man väl lite lycklig när man lyckas uppnå ett mål?

 

[Ray]

Fast visst blir man väl lite lycklig när man lyckas uppnå ett mål?

Jo det blir man ju. Men forskning visar att man snabbt återgår till sin normala lyckonivå. Så det är ju en snabb lycka och ibland dessutom lite tomhet efteråt.

Beror kanske också lite på målet?

 

[Grazing]

Jag tittade snabbt igår på ett program på tv med Caroline Klüft och fastnade vid ett uttalande som jag grunnar på idag.
Man är bra som man är. Jag är jag och jag är värdefull. Bara för den jag är helt enkelt.
Jag blir inte mer värdefull för att jag har en perfekt kropp, springer maraton eller är framgångsrik på tävlingsbanan.
Jag kan heller inte bli mindre värdefull om jag har putmage, dålig kondis och rider ruttet. Jag är jag i alla lägen och mitt värde har inget att göra med mina prestationer.

MEN- det är helt ok att tycka om att sträva mot mål och vilja göra sitt bästa! Om jag gör det för kicken som själva ansträngningen är. Om jag kämpar och når ett mål så vet jag att det känns bra- men jag vet också att det inte gör mig lyckligare.
Den vetskapen kan lätt göra att det känns lite meningslöst att kämpa och göra sitt bästa. Det kommer ju ändå inte göra mig lyckligare.
Men själva arbetet, när jag har siktet på något- det känns ju meningsfullt. Resultat är frukten av hur klokt och bra jag arbetat. Om resultatet inte blir som jag tänkt så är det egentligen inget misslyckande och jag är fortfarande lika värdefull.

Jag har nog ofta hamnat i ett limbo mellan känslan att det inte är lönt att vara "bäst " för man är inte lyckligare för det. Och det är så tufft mentalt att misslyckas.
Men samtidigt är man inte en sämre människa för att man försöker. Troligen är man lyckligare eftersom just den där känslan att jobba mot något är det som ger livet mening. Oavsett resultatet så mår man bra av att göra sitt bästa.

Tänker på detta nu som förälder. Jag vill ju att mitt barn ska veta att jag älskar det lika mycket oavsett prestationer. Men samtidigt vill jag ju att de ska våga sträva framåt och göra sitt bästa.
Det ger lite insikt mot en själv. Att jag är som ett av mina barn. Värd att älska oavsett. Men det är helt ok att vilja nå högre mål. Det gör varken till eller från för hur bra människa jag är. Men ger meningen i livet!

Tror man får se skillnad på ens eget värde och på prestationer man gör, det är väl lite olika saker. Självklart så är det ett typ av misslyckande om man inte når dit man försökte, men det sänker ju inte värdet på en som person men man misslyckades med målet man hade.

Att söka efter lyckorus är ju bara sunt till en viss gräns, det är ju det som ger en motivation och driv. Lycka är ju ingen konstant känsla någon har antar jag, man kan vara tillfreds i livet och med sig själv, vara nöjd. Lycka är väl dock någonting som är högst tillfälligt och är en väldigt känsla som för stunden gör att man mår riktigt bra.

Jo det blir man ju. Men forskning visar att man snabbt återgår till sin normala lyckonivå. Så det är ju en snabb lycka och ibland dessutom lite tomhet efteråt.

Beror kanske också lite på målet?

Jag tror man måste lära sig hantera känslorna och lära sig att kanske bara känna sig nöjd också. Det är dock inget konstigt att livet blir tomt om man tränat och kämpat mot någonting och sen är det över.

Att vara rädd för att känslan ska försvinna och rädd för tomheten som kan kännas efteråt tror jag kan göra att kampen om lyckoruset kan bli smått destruktivt tillslut. Man måste inte känna känslan lycka hela tiden.

 

[Ray]

Tror man får se skillnad på ens eget värde och på prestationer man gör, det är väl lite olika saker. Självklart så är det ett typ av misslyckande om man inte når dit man försökte, men det sänker ju inte värdet på en som person men man misslyckades med målet man hade.

Att söka efter lyckorus är ju bara sunt till en viss gräns, det är ju det som ger en motivation och driv. Lycka är ju ingen konstant känsla någon har antar jag, man kan vara tillfreds i livet och med sig själv, vara nöjd. Lycka är väl dock någonting som är högst tillfälligt och är en väldigt känsla som för stunden gör att man mår riktigt bra.

Jag tror man måste lära sig hantera känslorna och lära sig att kanske bara känna sig nöjd också. Det är dock inget konstigt att livet blir tomt om man tränat och kämpat mot någonting och sen är det över.

Att vara rädd för att känslan ska försvinna och rädd för tomheten som kan kännas efteråt tror jag kan göra att kampen om lyckoruset kan bli smått destruktivt tillslut. Man måste inte känna känslan lycka hela tiden.

Intressant det med lycka. För mig är lycka en bra nöjdhetskänsla. Lyckoruset efter framgång är liksom något helt annat.
Om jag ser tillbaka i livet är jag tillfreds och stolt över vissa framgångar och de har kanske banat vägen för att jag är nöjd nu? Men det är nog jobbet som gör mig stolt. Inte att jag hade turen att lyckas dessutom.

Ibland känner jag mig extra lycklig och det är sällan över prestation utan mer när jag är ett med situationen på något vis?

 

[kryddelydd]

Intressant det med lycka. För mig är lycka en bra nöjdhetskänsla. Lyckoruset efter framgång är liksom något helt annat.
Om jag ser tillbaka i livet är jag tillfreds och stolt över vissa framgångar och de har kanske banat vägen för att jag är nöjd nu? Men det är nog jobbet som gör mig stolt. Inte att jag hade turen att lyckas dessutom.

Ibland känner jag mig extra lycklig och det är sällan över prestation utan mer när jag är ett med situationen på något vis?

Jo, lycka är ju en lite extra stor nöjdhetskänsla, kanske.

Fast jag kan ju vara extra nöjd när jag uppnått ett mål - och sedan hittar jag snart nästa mål.
Och det finns ju mål som (i det ganska lilla) är till viss del prestationsbaserade.
Det är rätt skönt att känna sig lite duktig ibland.
Även om det handlar om något så banalt som att ha klippt gräsmattan (men den lyckan går över VÄLDIGT fort...)

Men även om prestation inte har med människovärdet att göra, så kan ju prestation helt klart göra att man känner sig mer nöjd med sig själv.

Och prestation hänger inte självklart ihop med viss nivå - det som är en prestation för den ene kan vara något självklart för den andre (som med mig och gräsklippningen).

 

[Ray]

Jo, lycka är ju en lite extra stor nöjdhetskänsla, kanske.

Fast jag kan ju vara extra nöjd när jag uppnått ett mål - och sedan hittar jag snart nästa mål.
Och det finns ju mål som (i det ganska lilla) är till viss del prestationsbaserade.
Det är rätt skönt att känna sig lite duktig ibland.
Även om det handlar om något så banalt som att ha klippt gräsmattan (men den lyckan går över VÄLDIGT fort...)

Men även om prestation inte har med människovärdet att göra, så kan ju prestation helt klart göra att man känner sig mer nöjd med sig själv.

Och prestation hänger inte självklart ihop med viss nivå - det som är en prestation för den ene kan vara något självklart för den andre (som med mig och gräsklippningen).

Prestation är ju definitivt individuellt.
Jag är absolut lite extra nöjd om jag klipper gräsmattan. För att det är tråkigt men jag gjorde det ändå.
Tänker på prestationen Klüft gjorde på OS. Prestationen i sig är ju en sak och att sen vinna guldet en annan. Hon lyckades göra sitt absolut bästa. Men att det var bättre än alla andra är ju lite tur också. Ett brons eller en 4 e plats är ju ett misslyckat guld fast än prestationen i sig borde kunna göra en stolt!

Tänker att det är sunt att se den skillnaden oxå. Peder vann EM och Rolf-Göran kom "bara" 4 a i VM. Prestationen i sig är.oavsett något att vara stolt över. Men Peder går ju inte runt och är lycklig över sitt guld. Han.är säkert stolt men lyckan sitter nog i det dagliga arbetet mot framgång tänker jag...

 

[Ray]

Tänker lite på att man ofta hämmas för att man inte vill misslyckas. Så grunnar lite på hur man avdramatiserar just att misslyckas. Och att det ju är ett tillfälligt läge det där med att missa något. Man har ju chans igen. Om inte med den saken så med något annat.

Och man är precis lika mycket värd oavsett.

 

[Ray]

Spånar oxå på det här med bra nog. Jag är en bra nog person i mycket. Det duger liksom. Har inte så höga krav.
Men känner mig ändå väldigt liten när jag hamnar ihop med människor med krav. Jag kan tycka jag är bra nog men för någon med högre krav är jag ju inte det. Det är en jobbig situation.
Är det för att jag egentligen vet att jag kan bättre. Att jag underpresterat? Och är mitt bra nog egentligen en rädsla för att inte nå mina egna mål om jag sätter dom högre?

Jag ställer inte så mycket krav på folk omkring mig heller. Ibland tycker jag det är ett av mina bästa personlighetsdrag. Jag är lättsam liksom!
Å andra sidan bottnar det nog i konflikt rädsla och känslan att om jag ställer högre krav på andra så ställs det högre krav på mig. Och risk att misslyckas...

 

[kryddelydd]

Spånar oxå på det här med bra nog. Jag är en bra nog person i mycket. Det duger liksom. Har inte så höga krav.
Men känner mig ändå väldigt liten när jag hamnar ihop med människor med krav. Jag kan tycka jag är bra nog men för någon med högre krav är jag ju inte det. Det är en jobbig situation.
Är det för att jag egentligen vet att jag kan bättre. Att jag underpresterat? Och är mitt bra nog egentligen en rädsla för att inte nå mina egna mål om jag sätter dom högre?

Jag ställer inte så mycket krav på folk omkring mig heller. Ibland tycker jag det är ett av mina bästa personlighetsdrag. Jag är lättsam liksom!
Å andra sidan bottnar det nog i konflikt rädsla och känslan att om jag ställer högre krav på andra så ställs det högre krav på mig. Och risk att misslyckas...

Bra nog är väldigt bra.
Särskilt, tänker jag, förmågan att se att man är tillräckligt bra.
Att lägga rimliga mål eller krav på sig själv och hitta "nöjd" är nog bland det viktigaste vi har i livet tänker jag.

Att visserligen tycka att det är roligt att sträva efter något "mer" men att ändå vara nöjd där man är.

Jag tror att en del av det som kallas psykisk ohälsa har sin grund i människors misslyckande med att känna sig nöjda, att man inte inser att det som man är och har är tillräckligt bra. Man har kanske lagt förväntningarna orimligt högt och lyckas inte nå upp till dem, och känner sig då "dålig" eller "misslyckad".
Medan om man lagt förväntningarna och målen på "tillräckligt bra" nivå hade det varit mycket lättare att bli nöjd och därmed känna sig (må) bättre.

 

[Ray]

Bra nog är väldigt bra.
Särskilt, tänker jag, förmågan att se att man är tillräckligt bra.
Att lägga rimliga mål eller krav på sig själv och hitta "nöjd" är nog bland det viktigaste vi har i livet tänker jag.

Att visserligen tycka att det är roligt att sträva efter något "mer" men att ändå vara nöjd där man är.

Jag tror att en del av det som kallas psykisk ohälsa har sin grund i människors misslyckande med att känna sig nöjda, att man inte inser att det som man är och har är tillräckligt bra. Man har kanske lagt förväntningarna orimligt högt och lyckas inte nå upp till dem, och känner sig då "dålig" eller "misslyckad".
Medan om man lagt förväntningarna och målen på "tillräckligt bra" nivå hade det varit mycket lättare att bli nöjd och därmed känna sig (må) bättre.

Jo med den bakgrunden kan jag tänka att jag blir lite kluven mellan mitt eget bra nog och samhällets alltid bättre.
Det ÄR ju så att vi får högre och högre krav på hur "bra" allt ska vara. Och det är jobbigt att sätta sin egen ribba.

Men om man tänker att det positiva är att man gör sitt bästa- utifrån en realistisk syn på var man är och vad man har såklart... Så kan man vara bra nog men ändå se mening i att försöka vara ännu bättre?

 

[kryddelydd]

Jo med den bakgrunden kan jag tänka att jag blir lite kluven mellan mitt eget bra nog och samhällets alltid bättre.
Det ÄR ju så att vi får högre och högre krav på hur "bra" allt ska vara. Och det är jobbigt att sätta sin egen ribba.

Men om man tänker att det positiva är att man gör sitt bästa- utifrån en realistisk syn på var man är och vad man har såklart... Så kan man vara bra nog men ändå se mening i att försöka vara ännu bättre?

Jag tänker egentligen att "samhällets" krav är de krav vi själva väljer att sätta på oss och acceptera.
Det är ju ingen annan än vi själva som väljer vad vi vill ha.
Hur mycket prylar, hur många aktiviteter/hobbyer.

Som jag ser det är det ett bekymmer att så många ser "samhället" som en koloss som ställer krav på oss, och inte lyckas se att "jag har makt att välja över mitt eget liv" i väldigt stor utsträckning.

De "krav" vi de facto har är ju att i största möjliga mån försörja oss själva. Så långt.
Men sedan?
Jag väljer själv vilken storlek på boende jag anser mig behöva (och det beror ju på familjesituation förstås).
Jag väljer själv om jag vill bo nära eller långt från jobbet, jag väljer om jag vill bo i staden eller på landet.
Jag väljer själv hur pass modernt och renoverat mitt boende "behöver" vara (eftersom jag äger mitt eget boende; bor man i hyresrätt blir ju bilden delvis en annan).
Jag väljer själv om jag ska köpa nya, moderna kläder av dyra fabrikat, eller om jag hellre väljer att köpa på rea och använda kläderna tills de faktiskt är utslitna.
Jag väljer hobbyer, jag väljer om jag ska träna på gym.
Jag väljer om jag ska laga mat själv och ha med lunchlådor, eller om jag ska gå ut och äta lunch (och om jag väljer matlådor så får jag mer pengar över till annat).

Och så vidare i all oändlighet.

Vi har en fantastisk ekonomisk standard i Sverige, där även låginkomsttagare har eller tar sig råd till utlandsresor, elektronik och så vidare.
Men vi är bland världens mest missnöjda folk, för vi har inte vett att förstå hur bra vi faktiskt har det i många aspekter.

De som har barn blir ju lite mer "intvingade" i vissa val av prylar och kläder åt barnen, eftersom man är rädd för att barnen ska bli retade/mobbade om de inte har "samma saker som alla andra har".

 

[Ray]

Ja vi har lite för mycket val. Det skapar lätt en osäkerhet. Valde jag rätt? Vad vill jag egentligen?
Och visst bestämmer man själv nivån. Men tvivlar inte alla ibland på sina beslut?

Och egentligen- det finns inget fel att se en mening i att vilja vara bättre. Om jag ser meningen i just att göra det så bra jag kan och inte själva slutresultatet.

Men det är en balansgång det där med att vara nöjd men.ändå vilja utvecklas.

 

[kryddelydd]

Ja vi har lite för mycket val. Det skapar lätt en osäkerhet. Valde jag rätt? Vad vill jag egentligen?
Och visst bestämmer man själv nivån. Men tvivlar inte alla ibland på sina beslut?

Och egentligen- det finns inget fel att se en mening i att vilja vara bättre. Om jag ser meningen i just att göra det så bra jag kan och inte själva slutresultatet.

Men det är en balansgång det där med att vara nöjd men.ändå vilja utvecklas.

Det som är så härligt, faktiskt, är att man kan göra om val och man kan göra nya val.

Jag var en gång - för ungefär 20 år sedan - på en föreläsning där föreläsaren (en psykiater) konstaterade att vi faktiskt bara har två "måsten".
Det ena är att dö.
Lever vi så måste vi dö. Förr eller senare.'
Det andra är att välja.
Intressant när man tänker på saken.

Att inte välja, är ju också ett val. Då låter man andra göra valet åt sig.

Jag tycker att det är spännande hur mycket vi faktiskt kan påverka vårt välbefinnande genom att förändra sätt att tänka, och genom att reflektera.
Visst är det svårt att välja, för det finns så många val.
Men man kan ju försöka identifiera vilka val som är viktiga i just mitt liv.
Och om det är något jag inte gillar i mitt liv, så får jag fundera på alternativen.
För det finns alltid olika alternativ och val - även om det kan vara så att alternativen är sämre än det jag har, av olika skäl. Och då kan man ju eventuellt bli lite mer nöjd med att välja att stanna kvar i det man har (eller så blir man bara missmodig...).

Jag tror att det är väldigt viktigt för de flestas välbefinnande att så att säga ta makten över sitt eget liv.
Vissa saker kanske inte går att välja: har jag barn, så har jag barn. Dem går det inte att välja bort. Valet att skaffa barn går ju inte att göra ogjort.

Men även personer med barn kan ju välja hur man använder sin fritid: till vad och i hur stor utsträckning.

Välja vad i mitt liv som är viktigast just nu: är det att barnen ska få spela fotboll eller är det att jag ska få rida? (dåligt exempel, kanske, men ändå)

Är det viktigast för mig att få gå på konsert (min farmor, då 84 år, ville gå på konsert med Rod Stewart; hon har dålig pension och sade när jag skulle beställa biljetten att "det var dyrt, men jag ska gå om jag så ska leva på gröt resten av året"; hon valde att konserten var viktig och rolig och valde att prioritera ner annat), så får jag kanske välja att köpa billigare mat eller avstå från att köpa nya kläder under en period.
eller något annat val.

Japp, jag reflekterar mest utifrån vår möjlighet till val och att ta makt över livet, men det handlar ju också om att var och en av oss faktiskt har makten att välja vad som är tillräckligt bra, vilka mål vi har.
Jag har inte samma mål som min kompis. Eller min syster eller mina föräldrar eller mina arbetskamrater.
Jag prioriterar inte samma saker på samma sätt.

Jag väljer bort en hel del saker som andra människor tycker är självklara basic-saker som TV, "padda", byta mobiltelefon (OK, nu har jag faktiskt skaffat en relativt ny smartphone, men första smartphonen som jag köpte var nu i januari så man får väl anse att jag var väldigt sent ute, och den köptes enbart pga att den gamla knapptelefonen inte fungerade längre) och andra teknik-grejer.
Jag väljer bort utlandssemstrar och andra resor.
Jag väljer bort att köpa nya möbler; handlar begagnat eller får mycket till skänks.
Jag behöver inte samma materiella standard i de frågorna, som många andra anser sig behöva.
Men jag är väldigt nöjd med mitt liv.
Och jag vill utvecklas, för närvarande huvudsakligen inom hästsporten. När jag lär mig något nytt eller märker en förbättring - ja, då blir jag nöjd.
en stund.
för sedan vill jag utvecklas mer och hittar nya utmaningar.
Det är väldigt roligt!

 

[Ray]

Det som är så härligt, faktiskt, är att man kan göra om val och man kan göra nya val.

Jag var en gång - för ungefär 20 år sedan - på en föreläsning där föreläsaren (en psykiater) konstaterade att vi faktiskt bara har två "måsten".
Det ena är att dö.
Lever vi så måste vi dö. Förr eller senare.'
Det andra är att välja.
Intressant när man tänker på saken.

Att inte välja, är ju också ett val. Då låter man andra göra valet åt sig.

Jag tycker att det är spännande hur mycket vi faktiskt kan påverka vårt välbefinnande genom att förändra sätt att tänka, och genom att reflektera.
Visst är det svårt att välja, för det finns så många val.
Men man kan ju försöka identifiera vilka val som är viktiga i just mitt liv.
Och om det är något jag inte gillar i mitt liv, så får jag fundera på alternativen.
För det finns alltid olika alternativ och val - även om det kan vara så att alternativen är sämre än det jag har, av olika skäl. Och då kan man ju eventuellt bli lite mer nöjd med att välja att stanna kvar i det man har (eller så blir man bara missmodig...).

Jag tror att det är väldigt viktigt för de flestas välbefinnande att så att säga ta makten över sitt eget liv.
Vissa saker kanske inte går att välja: har jag barn, så har jag barn. Dem går det inte att välja bort. Valet att skaffa barn går ju inte att göra ogjort.

Men även personer med barn kan ju välja hur man använder sin fritid: till vad och i hur stor utsträckning.

Välja vad i mitt liv som är viktigast just nu: är det att barnen ska få spela fotboll eller är det att jag ska få rida? (dåligt exempel, kanske, men ändå)

Är det viktigast för mig att få gå på konsert (min farmor, då 84 år, ville gå på konsert med Rod Stewart; hon har dålig pension och sade när jag skulle beställa biljetten att "det var dyrt, men jag ska gå om jag så ska leva på gröt resten av året"; hon valde att konserten var viktig och rolig och valde att prioritera ner annat), så får jag kanske välja att köpa billigare mat eller avstå från att köpa nya kläder under en period.
eller något annat val.

Japp, jag reflekterar mest utifrån vår möjlighet till val och att ta makt över livet, men det handlar ju också om att var och en av oss faktiskt har makten att välja vad som är tillräckligt bra, vilka mål vi har.
Jag har inte samma mål som min kompis. Eller min syster eller mina föräldrar eller mina arbetskamrater.
Jag prioriterar inte samma saker på samma sätt.

Jag väljer bort en hel del saker som andra människor tycker är självklara basic-saker som TV, "padda", byta mobiltelefon (OK, nu har jag faktiskt skaffat en relativt ny smartphone, men första smartphonen som jag köpte var nu i januari så man får väl anse att jag var väldigt sent ute, och den köptes enbart pga att den gamla knapptelefonen inte fungerade längre) och andra teknik-grejer.
Jag väljer bort utlandssemstrar och andra resor.
Jag väljer bort att köpa nya möbler; handlar begagnat eller får mycket till skänks.
Jag behöver inte samma materiella standard i de frågorna, som många andra anser sig behöva.
Men jag är väldigt nöjd med mitt liv.
Och jag vill utvecklas, för närvarande huvudsakligen inom hästsporten. När jag lär mig något nytt eller märker en förbättring - ja, då blir jag nöjd.
en stund.
för sedand vill jag utvecklas mer och hittar nya utmaningar.
Det är väldigt roligt!

Det är definitivt så att det är lättare att vara lycklig om man är en förnöjsamhet person! Och just hur man ser på livet gör mycket.

Men om man vänder blicken mot prestation. Eller ambition kanske?
Man kan anstränga sig väldigt lite i livet och ändå vara nöjd. Vara lite för förnöjsam och bli oambitiös....
Jag är omgiven av människor som har en högre ambition än jag. Att motivation som kommer inifrån är bäst det vet jag. Och för att lägga manken till mer än jag gör för mitt bra nog krävs mer motivation. Krävs att det känns viktigt. Om det inte känns viktigt...
Hur vet man att det är för att man är bra nog och inte bara lat och oambitiös?

Man hade kunnat göra mer av vad jag har känner jag. Det gnager mig lite märket jag. Jag är inte helt nöjd- jo med livet som så är jag nöjd- men med min ambition.
Jag bygger upp känslan att jag kan och vill mer men har svårt att få motivationen till att göra jobbet. Och vet inte om jag bromsar mig själv eller om jag är klok.
Svårt det där

 

[kryddelydd]

Det är definitivt så att det är lättare att vara lycklig om man är en förnöjsamhet person! Och just hur man ser på livet gör mycket.

Men om man vänder blicken mot prestation. Eller ambition kanske?
Man kan anstränga sig väldigt lite i livet och ändå vara nöjd. Vara lite för förnöjsam och bli oambitiös....
Jag är omgiven av människor som har en högre ambition än jag. Att motivation som kommer inifrån är bäst det vet jag. Och för att lägga manken till mer än jag gör för mitt bra nog krävs mer motivation. Krävs att det känns viktigt. Om det inte känns viktigt...
Hur vet man att det är för att man är bra nog och inte bara lat och oambitiös?

Man hade kunnat göra mer av vad jag har känner jag. Det gnager mig lite märket jag. Jag är inte helt nöjd- jo med livet som så är jag nöjd- men med min ambition.
Jag bygger upp känslan att jag kan och vill mer men har svårt att få motivationen till att göra jobbet. Och vet inte om jag bromsar mig själv eller om jag är klok.
Svårt det där

Intressant!
Ja, motivation som kommer från individen själv är väl den enda motivation som egentligen fungerar.
Att "låna" någon annans motivation gör ju sällan att man anstränger sig med glädje.
Dock kan man förstås anstränga sig med glädje för någon annans skull, den gången man vill göra något för någon annan. Men då kommer ju liksom motivationen ändå från en själv.

Intressant att fundera i termer om "jag är nöjd men är det tillräckligt bra?".
Ambitiös... tja, gällande vad då?

Jag tänker att så länge man försörjer sig själv och tar ansvar för sig och sitt, så är det tillräckligt bra (självklart undantar jag dem som saknar förmåga att försörja sig och ta ansvar för sig själva från det här resonemanget).

För några år sedan hörde jag en radio-intervju som fastnade. Man intervjuade en ung tjej som fick sin försörjning via soc. Hon hade ingen önskan att söka jobb, eftersom de pengar hon fick räckte till att surfa på nätet, få mat och husrum och någon kaffe på stan ibland. Hon hade därför inte ambitioner till ytterligare ansträngningar.
Den individen, anser jag, hade för lite motivation och för lite drivkraft. Hon var lat. För hon hade förmåga men inte vilja att försörja sig själv utan tyckte att det var fullt rimligt att de som jobbar och sliter, skulle försörja även henne så hon kunde sitta och surfa på internet.

Där någonstans har gränsen för "oambitiös och lat" passerats i mina ögon.

I övrigt tycker jag att man får välja själv.

Jag har valt att jobba deltid (nåja, 90% är inte jättelite ändå) eftersom jag hellre vill ha tiden till att leka med hästar.
Gör det mig till lat och oambitiös?

 

[Ray]

@kryddelydd
Nej jag tycker inte det är oambitiöst att inte jobba heltid.
Men om jag utifrån min sits så kan jag absolut försörja mig. Men jag har ett rätt dåligt betalt jobb med små utsikter att få mer betalt. Jobbet är dessutom på en rätt låg nivå. Grundnivå liksom.
Jag är kvar för att jag trivs. Jag trivs för att jag har frihet och kan påverka. Vilket ju gör att jag kan jobba för att höja nivån. Men det är tungrott. Jag tycker i land att det är mer jobb än det är värt med tanke på att det ändå inte syns i något lönekuvert.
Samtidigt så när jag gör något bra, när jag får uppskattning för något, så känns det väldigt bra och jag GILLAR att jag an känna mig stolt. Och tänker att jag borde göra mer för att utveckla mig inom jobbet. För att det är ok att vilja vara bättre.

Jag s kulle kunna göra mer och vara mer stolt liksom.
Samtidigt är det som du säger mitt val. Jag har valt och ÄR nöjd för det passar mig.

Men du är läkare va? Tänker att jag är allmänläkare på litet sjukhus men skulle ju kunna jobba någonstans där jag utmanas mer. Eller bli specialist.
Eller bara bli den trevligaste läkaren på jobbet...?

 

[kryddelydd]

@kryddelydd
Nej jag tycker inte det är oambitiöst att inte jobba heltid.
Men om jag utifrån min sits så kan jag absolut försörja mig. Men jag har ett rätt dåligt betalt jobb med små utsikter att få mer betalt. Jobbet är dessutom på en rätt låg nivå. Grundnivå liksom.
Jag är kvar för att jag trivs. Jag trivs för att jag har frihet och kan påverka. Vilket ju gör att jag kan jobba för att höja nivån. Men det är tungrott. Jag tycker i land att det är mer jobb än det är värt med tanke på att det ändå inte syns i något lönekuvert.
Samtidigt så när jag gör något bra, när jag får uppskattning för något, så känns det väldigt bra och jag GILLAR att jag an känna mig stolt. Och tänker att jag borde göra mer för att utveckla mig inom jobbet. För att det är ok att vilja vara bättre.

Jag s kulle kunna göra mer och vara mer stolt liksom.
Samtidigt är det som du säger mitt val. Jag har valt och ÄR nöjd för det passar mig.

Men du är läkare va? Tänker att jag är allmänläkare på litet sjukhus men skulle ju kunna jobba någonstans där jag utmanas mer. Eller bli specialist.
Eller bara bli den trevligaste läkaren på jobbet...?

hehe.
du, som så många andra, verkar tro att allmänläkare INTE är specialister....
En specialist i allmänmedicin har lika lång specialistutbildning som en ögonspecialist...

Jag tänker att det viktigaste i livet antagligen är att kunna vara nöjd. För då mår man bra.
Och att må bra är ett ganska bra mål i livet!

 

[Snubbelfot]

Jag tänker att det viktigaste i livet antagligen är att kunna vara nöjd. För då mår man bra.
Och att må bra är ett ganska bra mål i livet!

Att vara nöjd... jag håller med i stort, men i någon mån är det väl motsatsen till drivkraft och strävan, rent generellt?
Jag ser det liknande men aningen annorlunda, och önskar att jag är nöjd när det är över. När det börjar bli dags att lämna tillvaron, om det nu sker i en mer eller mindre utdragen process, skulle jag vilja kunna säga från hjärtat att "Ja, nu är jag nöjd. Nu räcker det. Jag har upplevt mycket och haft roligt, men nu är jag trött och är redo att lämna det här."
Den känslan vore något att sträva efter tycker jag, litet grann som jag uppfattar Nirvana - att kunna/vilja släppa begär, driv och önskningar när det är dags. Min farmor uttryckte sig ungefär så, eller hade egentligen gjort det under många år, när hon lämnade jordelivet runt 85 års ålder. "Nu räcker det, jag är nöjd." Själv tror jag dock på goda grunder att jag inte kommer att nå det stadiet - min nyfikenhet på livet, på upplevelser, på människor, visar inga tecken på att mattas och kommer antagligen att fortsätta in i kaklet.

 

[Ray]

Tihi- dåligt exempel då

Kan inte annat än hålla med i sak. Jag vet ju också att de som är mer ambitiösa ofta är mer missnöjda när jag jämför...

Det är ju så att för att nå framgång i vad det nu än är kräver hårt jobb och det är alltid något man inte hinner med.
Jag imponeras alltid av människor som jobbar hårt. Men samtidigt- hade jag varit lycklig?
Är det ok att åka med motivationsvågen när den kommer och i övrigt vara bra nog och nöjd med det....

Ett hypotetiskt exempel. Jag får i uppdrag att ordna ett kalas. Jag fixar lokal; musik och mat och tårta. Good enough.
En annan person hade ordnat liveband, snittar, fantastiska dekorationer. Lagt ner dubbelt så mycket jobb. I jämförelse känner jag mig oambitiös. Men visst- det är fullt möjligt att jag är en nöjdare människa. Men jag känner ändå att jag kunde lagt manken till och gjort det bättre.