deprimerad tonåring..

[surprice1985]

Hej. Vet inte om jag lägger denna tråden rätt nu, får flytta den annars.
Detta gäller min lille bror på 18år. Vi vet inte hur vi ska tackla detta inom familjen och behöver råd.. Kanske andra här som har erfarenhet av detta..
Min lillebror då, som sagt. Han har alltid varit lite "känligare" än vi andra syskon. Hade ett himla humör som liten, svårt att kontrollera hur arg han blev.
När han började gymnasiet trivdes han inte i sin klass, va hemma mycket från skolan och verkade vara väldigt deprimerad. Vår mamma gick till psykolog med honom eller liknande genom skolan och de beslutade att han kunde hoppa av ettan för att börja om till nästa år. Han satt det halvåret som va kvar mest framför datorn. Tappade kontakt med nästan alla vänner.
Började träffa en tjej och efter det sken han upp igen. Kom in på musik linjen, något som han är GRYM på! Gjorde som 16åring musik till band utomlands!

Det har gått bra ett halvår typ sen gjorde tjejen slut med honom nyligen och han slutade äta och gå till skolan igen...
Tog runt 2 veckor innan han verkade orka med att gå dit igen sen visade det sig att de blivit ihop igen. Han har varit lite hängig men gått i skolan o skött sig.
Nu är det slut igen "på riktigt" denna gången.
Han är deprimerad, pratar inte direkt med oss utan när han måste.
Gör ingenting hemma, sitter o ritar och är vid datorn.
Mamma försöker engagera honom i något men han går bara o stänger inne sig på sitt rum m,m..

Nu har mina föräldrar upptäckt att det försvunnit sprit hemma och lillebror har börjat ta mopeden och är borta ett tag..
Igår hade mamma koll på hur mycket det fanns i flaskorna och när han kört iväg så såg hon att det saknades mycket i en gin flaska...
Hon har inte känt att han luktar något. Igår va han borta länge..
Säger att han sitter vid ett utsikt berg vi har en bit från föräldrarna.
Tänk om han får för sig att hoppa ner?!

Bor på landet men har föräldrar som alltid ställt upp o kört oss överallt.
Han har även några vänner kvar som han växt upp ihop med men eftersom han bara vill sitta framför datorn och knappt har något liv utanför detta så kan jag tänka mig att han inte är så rolig att komma hem till då de andra nu kommer in på puben och är ute o har roligt ihop så har de ju lixom "gått om honom".

Vi vet inte alls hur vi ska göra med honom..
Han vill inte prata med oss och nämner vi något blir han bara arg och stänger inne sig på rummet eller går ut.. Har alltid varit svår att prata med när det gäller känslor o liknande...

Någon som har något förslag på vad vi kan göra för att hjälpa honom?? Orolig för min lillebror

 

[havreflinga]

Sv: deprimerad tonåring..

Här är en länk som kanske kan ge något nytt tips:
http://ki.se/content/1/c6/05/11/92/Sjalvmordsprevention%20hos%20tonaringar%20-%20kap%2051.pdf

 

[monki65]

Sv: deprimerad tonåring..

Usch, vet precis hur ni har det. Hoppas ni orkar stötta honom för det tar på hela familjen när en person mår dåligt. Min mellanson fick en ungdomsdeppression när han var 16 år, han är den av barnen (vi har 3) som varit känsligast, precis som din lillebror. Han kom till en klass i gymnasiet där han trivdes med klassen men inte med utbildningen, nu var det ingen utbildning han valde själv, utan han fick ta det som blev. Han hade godkänt i alla ämnen när han slutade nian, så han litade kallt på att han skulle komma in på det han sökte, men tyvärr så var det många som sökte den utbildningen o då kom han inte in. Vi försökte få honom att byta linje efter ett år, men han ville gå kvar med klassen. Han skötte skolan fast han mådde skit, men han slutade med sitt stora intresse, fotbollen, satt hemma framför datorn eller TV:n på sitt rum. Vi försökte få med honom ut på olika saker, men han var tvär o vägrade. Han blev ihop med en tjej, men hon orkade inte med honom så hon gjorde slut efter ett halvår, o då blev han verkligen deppad, vägrade äta o ville bara sova på fritiden. Vi försökte prata med honom, men han ville inte, men vi gav oss inte. Han fick till slut kontakt med en kurator genom gymnasiet o hon kunde komma igenom lite hans tillslutna skal. Vi fick höra att det var jättevanligt idag med ungdomsdepression. Så höll det på i ett par år. Som tur var hade han ett fåtal kompisar som inte gav upp om honom utan de kom o hälsade på o försökte i sin tur att få med honom ut. Efter ett par års uppehåll kom han igång med fotbollen o nu när han är 21 så är han tillbaka till sitt gamla goa jag igen. Det har tagit tid. Dessutom tror jag att han fick hjälp av att vi skaffade Juzzy, han fick nån att ta ansvar för när vi jobbade. Vi, kompisarna o hundarna har fått kämpa för att få tillbaka honom o jag hoppas innerligt att din lillebror ska bli bättre o att ni får bra hjälp.

 

[break_a_leg]

Sv: deprimerad tonåring..

Din lillebror är ju myndig (18 år) och då är jag rädd för att man inte kan göra vad som helst som anhörig om inte lillebror är med på det hela själv.

 

[surprice1985]

Sv: deprimerad tonåring..

Så bara för att han är myndig så ska vi skita i det då eller?? Klart vi inte kan tvinga honom till något, hade vi inte gjort även om han va omyndig! Bara för att han fyllt 18 så betyder inte det att vi inte kan ge honom hjälp och stöd. Vad jag ville ha va råd på hur vi kan tackla det och försöka hjälpa honom på bästa sätt.

 

[break_a_leg]

Sv: deprimerad tonåring..

Nej, jag menar inte att ni ska strunta i honom. Men när man väl har fyllt 18 så måste man försöka övertala personen ifråga att söka hjälpen själv. Iofs finns det tvångsvård, men det ska mycket till innan det beslutas om sådant.

Ni får helt enkelt försöka få honom att förstå att han behöver hjälp av någon utomstående.

 

[havreflinga]

Sv: deprimerad tonåring..

Vad jag ville ha va råd på hur vi kan tackla det och försöka hjälpa honom på bästa sätt.

När ni försöker prata med honom - är ni samlade allihop då? Jag tycker att ni ska försöka nå honom och en och en. Var och en på sitt sätt. Ni är ju tre stycken, så förhoppningsvis finns det någon av er som han vågar/kan/vill öppna sig för.

Du nämnde att han brukar sitta vid ett berg. Gå/cykla dit! Att han överhuvudtaget avslöjar var han håller till, tolkar jag som att han vill att någon ska komma efter. Om ingen kommer, finns det risk för att han tolkar det som att ingen bryr sig. Men var beredd på att han fräser att du ska gå. Ignorera det.