Depression och hund... när ska jag våga igen?

[Tate]

Hej!
Jag har skrivit två trådar här på Bukefalos tidigare och känner att jag måste få skriva av mig. Ni har varit så hjälpsamma i mitt val av hundras å så (dock inte köpt hund än), så jag kände att det är här som jag vill be om tips och råd.
Iallafall, Jag är 22år och hundar har alltid varit mitt största intresse men ingenting här i livet har blivit som jag tänkt. Jag sökte ju in till en hundskötarutbildning för ett tag sedan men kom inte in, vilket förstörde mig ganska mycket. Men jag har hittat en ny utbildning nu... i Finland, som jag ska söka till nästa år så jag hoppas verkligen att jag kommer in där.
Jag har ägt 3 hundar i mitt liv, eller 4 om man räknar med familjens hund men 3 har varit helt mina, det har dock inte funkat pga. mina depressioner, ångest och min diagnos inom autismgrejset. Jag blir väldigt nervös av att skriva det här... men jag måste komma vidare, jag har så dåligt samvete. Alla 3 hundar har jag fått omplacera eftersom att det har blivit för mycket med hund och depression. Jag ångrar alla tre omplaceringarna otroligt mycket och jag saknar dem varje dag. Jag skäms, om jag ska vara ärlig, jag skäms så fruktansvärt mycket över att jag omplacerade mina fina, men det stod mellan att fortsätta leva eller ha kvar hundarna och dö.
Jag har drömmar. Jag vill bo i ett hus uppe i fjällen med mina djur och jobba med hundar. Jag vill så gärna ha hund, nu nu nu men jag vågar inte igen. Tänk om jag aldrig vågar skaffa hund igen? Det är ju allt jag vill, att ha en bästa vän. Jag har haft ett väldigt svårt liv men att sitta och läsa om hundar dag in och dag ut har hjälpt mycket.
Jag är dagmatte på lördagar just nu iallafall och det funkar jätte bra. Innan jag söker till skolan i Finland så kommer jag att ta tag i mitt liv, jag ska börja träna och så har jag bestämt mig för att jag vill bli volontär innan jag börjar plugga. Jag tänkte fråga er om ni vet något ställe här i Sverige som man kan volontär arbeta med hundar nu? Hittar inte så mycket.
Jag har inte accepterat min diagnos än så det krävs väldigt mycket av mig att skriva ut det här, jag har funderat både en och två gånger på om jag ska skriva det men som sagt så vill jag komma vidare och då måste jag acceptera min diagnos.
Så... hur ska jag göra? När ska jag våga? Det gör så ont i mig att jag inte klarar av att ha en hund... egentligen så vet jag inte riktigt varför jag skriver detta inlägg, jag är väl less antar jag och jag tror att jag behöver lite positiva ord.
Och snälla, inga elaka kommentarer, jag straffar mig själv nog varje dag pga. att jag omplacerade mina älsklingar.
Tack till er som har läst mitt långa och inte så bra skrivna inlägg.

Mvh Tate

 

[Araminta]

Det jag tänker när jag läser ditt inlägg är att du behöver bena ut för dig själv varför de tidigare försöken misslyckades. Du behöver inte redogöra för anledningarna här men du behöver reda ut dem för dig själv för att kunna hitta lösningar på det som blir problem. Det är plågsamt att gräva i sina tillkortakommanden men försök att se det som steg i din utveckling. Vad behöver ändras för att du inte ska hamna i samma situation igen? Skriv ner (återigen, för din skull, inte för oss på Buke) vad som inte fungerade och hitta realistiska lösningar. Försök att se det utifrån, om du fick rådjur någon annan i din situation, vad hade du sagt till denne?

Lycka till!

 

[BornAgain]

1) För att komma vidare tror jag att du måste acceptera din diagnos och träna på att vara snäll mot dig själv (vilket är jättesvårt - vi är nog många på Buke med samma hemläxa). Kolla med vården om det finns stöd att lära sig leva med diagnos. I min närhet finns det en person som går och får samtal både enskilt och i grupp. Det hjälper jättemycket. Hen får också hjälp av kurator att sköta kontakter med myndigheter etc.

2) Det är aldrig en skam att placera om djur man själv inte orkar med! Hade du kört slut på dig själv hade du inte haft något att erbjuda dina hundar.

Samtidigt ger djur så mycket att det mycket väl kan vara värt att försöka igen. Min avatar köptes som sällskap åt en dement släkting - nu är han pensionär hos mig. Han har min eviga tacksamhet, men det var inte ett 100% liv för en liten hund (De känner fortfarande igen varandra och han går på visit till min Släkting så ofta som möjligt. En liten bit fast, gul mark i kaos).

3) När du skaffar hund igen - kan du förbereda för bästa möjliga chans? Demente släkting hade hund tillsammans med mig - har du någon som kan stötta dig och vid behov vara extra matte/husse? Och kanske välja en vuxen stabil individ ur en ras som accepterar att aktivitetsnivån blir ojämn? Om du har någon inom vården att prata med - har denne förslag på strategier?

 

[MiaMia]

Tänker att det till att börja med är bra att fortsätta med att passa andras hundar så du kan känna dig för utan att bli bunden av krav. Perfekt sätt att få nyttan att vara med hundarna, men inte risken att hamna i ett misslyckande.

Vad har du för sysselsättning nu? Om du är arbetslös eller sjukskriven kan det då gå att få någon praktik/rehab-åtgärd där du kan vara på något ställe där de sysslar med hundar, t.ex. något hunddagis? Den vägen kan det gå att komma in på andra ställen som inte tar emot volontärer.

Angående diagnosen så undrar jag om du har fått någon ordentlig habilitering? Att lära sig mer om hur en själv fungerar, vad som ställer till det i olika sammanhang, vad man kan ha för strategier för att hantera det osv. kan hjälpa både för att acceptera, gå framåt och koppla ihop hur det ev. samverkar med dina andra sjukdomar. Det är inte helt lätt att förstå det som handlar om olika funktioner i hjärnan och kan behövas både tid och någon som förklarar och som man kan bolla olika tankar med. (du behöver inte svara här, men ev. är det något du kan fråga efter - som sedan leder vidare till att du lättare löser det andra och kommer till ditt mål)

 

[Raderad medlem 120709]

Autist med diagnos sedan 2003 här, så jag tror att jag kanske har lite kött på benen i det här ämnet. Jag ser inte diagnos som ett hinder i sig, men man får av förklarliga skäl tackla saker annorlunda än om man hade varit neurotypisk. Med reservation för att jag skriver osammanhängande pga hjärntrött idag...

Först och främst - och detta har du redan insett själv - så måste du komma tillrätta med din diagnos och nå acceptans, och som en del av den processen behöver du lära dig strategier för att hantera den problematik diagnosen medför. Jag har gått hos både kurator och arbetsterapeut under flera års tid och det har lärt mig mycket om hur jag ska få vardagen att gå ihop trots min stökiga hjärna. Habiliteringen har hjälpt mig väldigt mycket, så jag skulle börja där.

Och sedan, när du väl känner som att du kommit en bit på vägen, krävs det att du är riktigt ärlig med dig själv om dina begränsningar innan du skaffar hund igen. Jag är t ex väldigt förtjust i flera brukshundar men med min ojämna dagsform så skulle det aldrig fungera att ha en. Jag får alltså hålla mig till sällskapsraserna som klarar att det i perioder inte blir så mycket mer än rastningsrundor. Jag är helt ärligt inte supernöjd med det men vill jag ha de positiva effekterna med att ha hund så är det anpassning som gäller. Maximera chanserna för att det ska gå bra, liksom.

Att ha en backup är såklart bra men det tycker jag att man ska ha oavsett om man har något funktionshinder eller inte. Sen är det klart att det är olika hur beroende man kommer vara av den backupen. Vet man med sig att man förmodligen inte kommer orka ha hund på heltid t ex, så kanske det är lämpligare att titta på andra lösningar - hundvakt, hjälpa till på kennel, bli delägare med någon anhörig, eller liknande.

 

[Grazing]

Hej!
Jag har skrivit två trådar här på Bukefalos tidigare och känner att jag måste få skriva av mig. Ni har varit så hjälpsamma i mitt val av hundras å så (dock inte köpt hund än), så jag kände att det är här som jag vill be om tips och råd.
Iallafall, Jag är 22år och hundar har alltid varit mitt största intresse men ingenting här i livet har blivit som jag tänkt. Jag sökte ju in till en hundskötarutbildning för ett tag sedan men kom inte in, vilket förstörde mig ganska mycket. Men jag har hittat en ny utbildning nu... i Finland, som jag ska söka till nästa år så jag hoppas verkligen att jag kommer in där.
Jag har ägt 3 hundar i mitt liv, eller 4 om man räknar med familjens hund men 3 har varit helt mina, det har dock inte funkat pga. mina depressioner, ångest och min diagnos inom autismgrejset. Jag blir väldigt nervös av att skriva det här... men jag måste komma vidare, jag har så dåligt samvete. Alla 3 hundar har jag fått omplacera eftersom att det har blivit för mycket med hund och depression. Jag ångrar alla tre omplaceringarna otroligt mycket och jag saknar dem varje dag. Jag skäms, om jag ska vara ärlig, jag skäms så fruktansvärt mycket över att jag omplacerade mina fina, men det stod mellan att fortsätta leva eller ha kvar hundarna och dö.
Jag har drömmar. Jag vill bo i ett hus uppe i fjällen med mina djur och jobba med hundar. Jag vill så gärna ha hund, nu nu nu men jag vågar inte igen. Tänk om jag aldrig vågar skaffa hund igen? Det är ju allt jag vill, att ha en bästa vän. Jag har haft ett väldigt svårt liv men att sitta och läsa om hundar dag in och dag ut har hjälpt mycket.
Jag är dagmatte på lördagar just nu iallafall och det funkar jätte bra. Innan jag söker till skolan i Finland så kommer jag att ta tag i mitt liv, jag ska börja träna och så har jag bestämt mig för att jag vill bli volontär innan jag börjar plugga. Jag tänkte fråga er om ni vet något ställe här i Sverige som man kan volontär arbeta med hundar nu? Hittar inte så mycket.
Jag har inte accepterat min diagnos än så det krävs väldigt mycket av mig att skriva ut det här, jag har funderat både en och två gånger på om jag ska skriva det men som sagt så vill jag komma vidare och då måste jag acceptera min diagnos.
Så... hur ska jag göra? När ska jag våga? Det gör så ont i mig att jag inte klarar av att ha en hund... egentligen så vet jag inte riktigt varför jag skriver detta inlägg, jag är väl less antar jag och jag tror att jag behöver lite positiva ord.
Och snälla, inga elaka kommentarer, jag straffar mig själv nog varje dag pga. att jag omplacerade mina älsklingar.
Tack till er som har läst mitt långa och inte så bra skrivna inlägg.

Mvh Tate

Jag har också autism och haft stora problem att acceptera det då jag vill vara "normal" och fungera "som alla andra", insett dock att jag är som jag är och att jag inte kommer kunna förändra mig utan bara lära mig strategier så att jag inte faller ner för djupt i depressioner och andra problem.

Hunden har varit helt avgörande för mitt liv, han gör att jag faktiskt inte får slarva med mig själv. Jag köpte honom samma dag som jag blev utskriven från psyk där jag varit på lpt en månad, köpte honom när jag psykiskt var snudd på ett vrak och det var det absolut bästa jag gjort. Men jag har också låtit honom komma före mig själv och hur jobbigt och tråkigt det än varit ibland så har jag varit tvungen att ändra om mig själv för att få det att fungera.

Jag tänker lite att sålänge du vill och accepterar att du är som du är, så är det bara positivt med hund. Men det är ett aktivt val du måste göra själv, det är inget som kommer av sej självt. Är du beredd att jobba med dig själv på det sättet så kör på, hund är bara bra att ha. Och det går utmärkt att ha hunden medan man jobbar med sig själv att komma dit, om hunden kan fungerar som en motivation då, för mig var det så.

Läste boken "Konsten att fejka arabiska" nyss och jag önskar jag läst den tidigare, hon förklarar så bra om varför man måste anpassa sig och vikten av att anpassa livet efter autismen. Kände igen mig mycket i den.

 

[Happimess]

Utöver alla tips och råd du redan fått så tänker jag att du måste ge dig själv bästa möjlighet att lyckas med hundägandet genom att helt enkelt välja en så enkel ras som möjligt och inte heller en valp. En ras som kan vara nöjd med soffläge en hel dag om du inte mår bra osv. Det vill säga en sällskapsras med minimala stimulansbehov. Även de kan ju vara goda träningskompisar på bra dagar.