Depression & hästar...?

[Marie123]

Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre...Efter flera år av depression, ångest & social fobi har jag äntligen sökt hjälp, jag går till en psykolog, tar antidepressiv medecin & om några månader ska jag gå i grupp terapi för min sociala fobi. Under alla år har ridning & hästar varit det enda som fått mig att känna mig glad på riktigt, det enda jag inte tvingat mig till, det enda som jag 100 % orkat göra. Nu däremot sitter jag & skriver det här istället för att åka till stallet... Det har varit problem med lögner & dålig skötsel i mitt stall & jag orkar längre, jag orkar inte se att dom får för lite mat lr att det inte är mockat...(det är helinackordering)

Jag vet, jag borde ta mig i kragen & åka dit & se till att dom sköts rätt lr göra det själv till & med även om jag betalar för dom tjänsterna! Men jag kan inte, jag vet inte om ni kan relatera till hur jag känner & hur omöjligt det är att göra även det minsta saker som att diska t.ex... jag vet inte vad jag ska göra nu då det enda ljus jag haft i mitt mörker är borta...Jag funderar på att lämna ut en av mina hästar på foder då den hästen blir mäst lidande då den behöver ridas 6 dagar i veckan för att må bra.

Kanske skulle jag orka mer om jag visste att hästarna fick rätt skötsel & därför funderar jag på att byta stall men det är inte det lättaste att hitta en stallplats med helinackordering som inte kostar skjortan & jag är även rädd för att komma till ett nytt ställe, träffa nya människor osv....Även om det kan vara en lösning så vet jag inte vad jag ska göra IDAG åt det här...Jag sitter bara här som en fånge i mig själv

Vad ska jag ta mig till...

 

[search]

Sv: Depression & hästar...?

Din stackare. Jag förstår verkligen hur varje lite sak kan vara jobbig, har själv haft det så i en period innan. Har du någon som du kan lita på, som stöttar dig? Vid ja så be den människan att säga till i stallet om de fel som finns, låt den människan vara din sk förkämpe. Vad bra att du har tagit tag i ditt problem du ska se att det kommer bli bättre men det kommer att ta tid och det kommer komma svackor. När jag började gå hos psykolog så blev jag först ännu sämre för det var så mkt som bubblade upp på ytan igen men sen ljusnade de.

*massa styrke kramar*

 

[Marie123]

Sv: Depression & hästar...?

Jag har min sambo, men jag känner mig bara som en börda i hans liv...Förut grät jag varje dag för honom men nu håller jag det mästa inom mig....det kan inte vara lätt att leva med en deprimerad person.
Jag är väldigt ensam, min sambo är den enda personen som vet om min situation....jag hoppas att det ljusnar för mig också....dom sa att det blir värre i början om man tar antidepressiv medecin men det är bara det att jag har redan gått förbi den tisperioden & jag blir bara sämre för varje dag som går

tack för att du orkade läsa, känns skönt att någon har lyssnat!

 

[search]

Sv: Depression & hästar...?

Kan du inte få din doktor att byta medicin? Byt psykolog om du inte tycker att den du har nu e bra. Att ha en psykolog som man klaffar med är faktiskt A o O. Lås inte dina känslor inom dig för då blir det bara värre. Be din sambo ändå att vara din förkämpe i stallet då har du fått väck en sak som tynger dig och det är en Stor tyngd att ha skuldkänslor när det gäller sina djur då de är så beroende av oss.
Har du några vänner?
Klart jag lyssnar! Hur mkt du vill!
kram igen...

 

[Jo_bo]

Sv: Depression & hästar...?

Önskar jag kunde hjälpa dig på något sätt....
Jag har också social fobi som begränsar mig jättemycket. Jag är t.ex alltid rädd för att byta stallplats eller ens lära känna nya människor.
Gruppterapi går jag i nu och det känns som en bra början för mig.
Hoppas det löser sig och vad du än gör- lås inte in dina känslor. Jag vet att skuldkänslorna är enorma men att bli inåt agerande gör en bara sämre...

Tröstkram

 

[kem]

Sv: Depression & hästar...?

Ta hjälp av din sambo, och be honom säga till när han inte vill/orkar göra vissa saker. Så att du kan stöda dig på honom och inte behöver undra om han orkar med utan lita på att han vet och säger till.

Idag behöver du inte göra något alls. Men imorgon, eller när du känner dig lite bättre, ska du fundera, dels på dig själv, och dels på hästarna. Som search säger, det är viktigt att psykologen är rätt person, och det kan behövas en annan medicin, för man vet inte vilka som funkar i förväg. När det gäller hästarna tycker jag att du ska försöka ta tag i att underlätta för dig själv, genom att byta stall, lämna ut på foder etc. Tänk igenom vad varje häst behöver, och vad du vill ha ut av att ha dem.

Se varje grej du gör som en liten övning. Som i skolan, du kanske inte klarade varje uppgift, men du lärde dig förhoppningsvis något nytt hela tiden. Det är inte fel att misslyckas, det är något som alla gör och du inte behöver vara rädd för, vare sig det beror på dig själv eller på annat. Sätt upp en långsam plan för dig, idag gör jag en lista, imorgon bläddrar jag lite bland annonser för stallplatser, ett steg i taget. Det behöver inte gå fort, vissa dagar är det en tillräckligt stor uppgift att gå upp och äta frukost, men det är viktigt att inte ge upp.

När det gäller hästarna är det såklart viktigt att de mår bra, men tänk på vad du tycker är kul med dem och vad som tar din energi. Försök hitta sätt att kunna göra det som är roligt, men lösa det som inte är bra. Det är inte fel att undvika en del av det som är jobbigt i livet, om det låter sig göras, och man istället försöker göra det man inte kan undvika.

Pm:a gärna om du vill!

 

[LakritsZ]

Sv: Depression & hästar...?

jag har själv panikångest o e deppig i perioder, då mkt av mitt sociala liv blir lidande.
Det är just som du säger att jag har alltid haft hästen o stallet som det plats där jag fått vara mig själv på ett sätt,hittat ljuset i mörkret.....MEN, nu har jag ännu en dålig period, efter att ha grubblat så mkt fram och tillbaka i perioder har jag nu tagit ett beslut, jag ska SÄLJA min häst Jag vet att jag har en kämpig period just nu, men det är ofta jag har börjat tycka att det blir för mkt för mig, speciellt eftersom min häst oxå är en sån som MÅSTE typ gå 6 dagar i veckan. Jag har hus, 2 hundar (dem kräver inte så mkt men ändå) jobbar/pluggar, så alltid nåt som blir lidande. Ska jag rida orkar jag inte med hundarna, eller tvärtom, ångesten tar så mkt kraft!

Nu ska jag bara framföra detta till min omgivning att jag kommer att sälja min underbara häst.....och ev typ bara ha en lite att köra lite med (den ska gå som sällskap till den hästen som står kvar i stalet då)

Jag kan förstå hur du känner, dem dagar när det är typiska sånna dagar man i vanliga fall vet att man hade varit o ridit, så skiter man i det, sån dag hade jag i går, det var sol minus ounderbart väder, ändå "orkade" jag inte rida, tog hundarna i stället så mkt skönare det var. I dag fick jag tvinga att rida bara för hästen skull!

PM:a gärna o´m du vill snacka lite!

 

[Marie123]

Sv: Depression & hästar...?

Hej igen!

Tack så mycket för alla förstående svar!!Ni anar inte hur mycket det betyder för mig, idag var ni mitt ljus i mörkret

Har precis kommit hem från en promenad med hundarna, som alla hundägare vet så träffar man andra hundägare på promenaden som är jäääätttee pratglada. Det är en hemläxa jag fått av min psykolog ....att prata med andra hundägare istället för att gå omvägar då jag får syn på dom....& det gjorde jag idag, så jag känner mig ganska nöjd idag trots allt!

Jag har knappt några vänner kvar, men dom som är kvar vet inget! Jag skäms & jag vågar inte lite på dom Min sambo hjälper mig mycket, han brukar ge mig uppgifter om dagarna så att jag får någon slags mening med allt dag för dag, han ringer & väcker mig & peppar mig till att inte bara sova bort hela dagen & så...han är villig att följa med till stallet på helgen & hjälpa mig..han gör allt det här för mig men det verkar som det blir lite för mycket om jag pratar om mina känslor också

Jag är nöjd med min psykolog & hon har sagt att vi ska lösa det här problemet, inte bara det här med ridningen utan att jag inte gör några framsteg med medecinen....det är bara jobbigt då det är en vecka mellan varje möte

Tack igen alla, ni är underbara!

 

[search]

Sv: Depression & hästar...?

Jag har knappt några vänner kvar, men dom som är kvar vet inget! Jag skäms & jag vågar inte lite på dom Min sambo hjälper mig mycket, han brukar ge mig uppgifter om dagarna så att jag får någon slags mening med allt dag för dag, han ringer & väcker mig & peppar mig till att inte bara sova bort hela dagen & så...han är villig att följa med till stallet på helgen & hjälpa mig..han gör allt det här för mig men det verkar som det blir lite för mycket om jag pratar om mina känslor också

!

De vänner du har kvar tycker jag faktiskt att du ska berätta för. Som du själv säger några har ju stannat kvar så ge dem en chans. de har ju trots allt stannat kvar trots att de inte ens förstår varför du är avståndstagande osv. Det är bra att man utvidgar sitt sociala nät och man kan märka att man har fler riktiga vänner än man trodde. det är också skönt att berätta...man har inte kvar den pressen sen att man måste försöka dölja hur man mår osv. Det gör inget om vissa skulle försvinna för då är de inga vänner att ha ändå. Själv så har jag nu bara 3 riktigt bra vänner kvar.

Din sambo låter som en guldgruva!
vad duktig du var som tog kontakt! heja heja

 

[Taefill]

Sv: Depression & hästar...?

Jag känner precis igen känslan!
Socal fobi, depression, ångest, hästarna får för lite mat... Precis varenda ord!
Man känner att man inte klarar av situationen som den är, men samtidigt orkar/kan man inte göra nåt åt det och det blir bara en ond cirkel.

Det är ju iallafall toppen att du tagit tag i det!! Tror du det kan kännas bättre med allt runtomkring också efter lite mer terapi?

 

[Iaraphel]

Sv: Depression & hästar...?

*skickar tröst och styrkekram*

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men kan iaf säga att jag vet hur det är, har själv depression, ångestproblem och social fobi..

För det första vore det bra om du pratade med NÅGON, spelar ingen roll vem vad eller hur, kanske på nätet? du kan PMa/maila mig om du vill.
Hur är det: klarar du av att arbeta/plugga? Det farligaste i din situation är om man "stänger in sig" totalt.. jag gjorde det i 2år.. lämnade gården/stallet kanske 5-10ggr (sjukhusbesök/ släktmiddag) men att isolera sig gör bara saken ännu värre, och även om det är tufft så måste man "hålla igång" och kämpa för att utmana sig hela tiden.. att gå ut och ta en fika med en kompis är en sak som kan vara lagom, men riktigt jobbig bedrift, eller att gå in i affären och handla.. Eller rida ut med någon av de andra(?)

Men tillbaka till rubriken och frågan.. ett svar4: GE INTE UPP!!!!! Kanske kan du låna ut eller sälja den som kräver mest? (jag fick göra mig av med (gav bort) en i en av de djupaste svackorna jag hade, jag ångrar det inte idag, MEN jag hade ångrat om jag hade gett upp och sålt alla!!
Senast i våras hade jag min djupaste svacka, var riktigt suicidbenägen och mer död än levande.. jag orkad einget, och hade grymt dåligt samvete för mina hästar (min häst), hade dock "turen" att hon då inte krävde motion. och jag las in och det enda jag orkade var att skick aiväg ett sms till min mamma som jag förövrigt hade mkt dålig relation med med texten: "du har sagt att ni vill hjälpa, om ni vill det så ta hand om min häst ett tag, jag vet inte när jag kommer tillbaka" Då var jag helt säker på att hon skulle tröttna och kräva att jag skulel göra mig av med hästen, och jag var säker på att jag inte skulle orka överleva och komma tillbaka...
Men efter en vecka kom jag hem på permission, mest för att titta till hästen, och ev, skriva annons på henne.. men då, då kom hoppet tillbaka.. och vi hade tillsamamns den bästa sommar någonsin, och den bästa hösten...

aja, vad jag ville säga var: Ge inte upp!!! Våga be om hjälp!! ALLA kan behöva det ibland!! Och alla är värda det!!!

Lite mer praktiska tips:
Låna ut (sälj i värsta hand) den som kräver, eller skaffa medryttare
Försök ta mod till dig och kräv att få ut det du betalar (skötsel av hästarna)
Finns det ngn annan i stallet som du kan prata med och be dem kräva åt dig??
Finns det någon annan där som rider så du kan tvinga dig att bestämma att rida ut.. väl uppe på hästryggen brukar det vara värt allt "jobbigt" med att åka dit..
och kämpa!! och håll ut

"Hoppet åtyervänder om man bara inte ger upp, det är nästan det modigaste: att våga hoppas" //A. E.L

 

[kem]

Sv: Depression & hästar...?

Det låter som det finns bra möjligheter för dig, så försök orka även om det tar tid att må bättre. Det kan även komma bakslag, dåliga dagar på vägen, men då gäller det att ta nya tag. Det är inte lätt alla gånger, men förr eller senare går det.

Jag håller med om att de vänner du har kvar förmodligen är bra personer som klarar att höra hur du mår. Tänk på att om du kan prata med någon av dem, och kanske få lite hjälp, så behöver inte din kille bära lika mycket själv. Då kan du också oroa dig mindre för att han inte ska orka.

 

[Yrja]

Sv: Depression & hästar...?

Usch vad jag tycker synd om dig.

Jag hade en svår tid som började för ca 2-3 år sen. Denna höst har varit min höjdpunkt. Det har hänt mycket på kort tid. Jag har inte ätit mediciner eller haft panikångestattacker så man kan väl säga att min ångest är relativt "mild", men långvarig och ihållande. Disk kan vara jordens undergång fortfarande. Ångesten bara sköljer över mig och senast i dec satt jag ner i leran utanför hagen och storgrät (högt!) av ångest i flera minuter och det som utsöste det hela var att hästen var rädd för elen - korkat, men jag kunde inte sluta tjuta. Ångest är verkligen inte ngt jag önskar ngn människa.

Men det som varit mitt ljus senaste hösten är en norrlänning som råkade ställa sig i samma stall som oss. För det första är vi lika på många sätt (andra inte) men ffa så är hon som jag var förr. Hon rider lääänge, hon bryr sig inte om mörker, dåligt väder, hinder, hon letar vägar i öde skogar och är rent av väldigt bekymmerslös i sin ridning. Tid och hinder bekommer henne inte. Dessutom hade vi väldigt trevligt när vi red.

Hon är lite av en förebild för mig och fick mig att lyckas ta mig själv i kragen. Trots att hon själv inte gjorde någonting eller nog ens förstod hur mycket push hon var för mig.

Ibland kan man behöva någon att ha med sig i situationer som känns jobbiga, eller bara få träffa en ny, positiv människa.

 

[kulltorp]

Sv: Depression & hästar...?

Tänk att vi är så många som lever med depressioner och ångest. Det är ju inte klokt! Jag har varit sjuk i snart tio år. Till och från har jag väldigt svårt att träffa folk, även dem jag känner. Min lösning nu är att min häst står på lösdrift med fri tillgång på foder där vi alla hjälps åt. Vi har olika dagar då vi sköter om stallet. Jag åker oftast dit på mitt på dagen eftersom det inte är så mycket folk då. När jag mår riktigt dåligt så åker min man ut och mockar istället. Det är skönt att veta att hon har det bra även de dagar då jag inte är där. När det gäller din sambo så har ju han valt att leva med dig. Och om han väljer att vilja hjälpa dig så låt honom få göra det. Det är det svåraste att lära sig tycker jag, att ta emot och be om hjälp. Jag vet ju inte hur ni bor men själv har vi precis hyrt ett hus på landet där vi ska göra en lösdrift och hagar så att jag kan gå och komma till hästarna utan att behöva träffa folk om jag inte vill. Kanske du och din sambo kan hitta en liknande lösning.
Om du klarar av att samla mod och berätta hur du mår för dina vänner så tycker jag att du ska göra det. Det kanske blir för dig som för mig. Jag blev glatt överraskad över vilka fina vänner jag faktiskt har om jag bara låter de vara det.

Ta väl hand om dig
Annika

 

[verrdogan]

Sv: Depression & hästar...?

Känner igen mej själv så mycket i dej så jag börjar gråta.
Har åxå under flera år levt i ett mörker, har även social fobi och kraftig ångest. Och just nu vill jag typ bara ta mitt liv så jag slipper all jävla otur och motgång.
Djuren har alltid vart mitt liv, men med alla nya motgångar som slår mej så försvinner orken mer och mer.
Jag har hjälp med hästarna så jag vet att dom har det bra. Men jag får ändå så humla dåligt samvete och blir så arg på mej själv att jag inte har orken/lusten att åka dit.

Började må bättre men så i förrgår gjorde min pojkvän slut. Så nu är jag tillbaka i det kolsvarta mörkret igen.

Massa styrke kramar till dej. Vet precis hur du känner

 

[LakritsZ]

Sv: Depression & hästar...?

ja, vi är många med ångest, fler än man tror. Nu e beslutet taget, hästen kommer att säljas, ska bara sätta ut en ordentlig annons, men först måste jag berätta för min vän där jaghar hästen inhyrd.
Detta är det jobbigaste i det hela änså länge...sjukt va??
Men det är väl så det är med ångest, vissa saker tycker man e jobbigare än andra. Jag vet f*n inte hur jag ska få fram detta utan att storböla när jag ska säga det.
Hatar att vara så här svag!!

 

[verrdogan]

Sv: Depression & hästar...?

Jag förstår att det var ett svårt beslut att fatta. Kommer du inte ångra detta när du mår bättre tror du? Finns det inte ett alltenativ att låna ut?
Jag skulle aldrig palla att sälja mina. Dom dagarna jag är lite piggare och är i stallet så känner jag mej såå mycket gladare när jag orkat utföra något. Även om det bara är att jag åker upp och pussar på dom.

 

[LakritsZ]

Sv: Depression & hästar...?

Jag förstår att det var ett svårt beslut att fatta. Kommer du inte ångra detta när du mår bättre tror du? Finns det inte ett alltenativ att låna ut?
Jag skulle aldrig palla att sälja mina. Dom dagarna jag är lite piggare och är i stallet så känner jag mej såå mycket gladare när jag orkat utföra något. Även om det bara är att jag åker upp och pussar på dom.

Tyvärr, har jag grubblat på detta länge, samt att min ekonomi är usel, jag e less på att knappt kunna köpa foder till hästen (inte för att han svälter, för mat köper jag) får jämt o ständigt vrida o vända på allt för att få det till o gåi hopa.
Klart man på ett sätt kommer att ångra sig, man har ridit i ca 21 år så....men för att hitta glädjen i lugnet i ridningen behöver jag nog ordna upp mitt liv lite först, ska ev börja plugga oxå så.....
Kommer ju ändå alltid att känna att jag ångrat mig varjde gång jag har en super dag. men.....detta håler ej längre, jag får ta ett break!!

 

[Ysa]

Sv: Depression & hästar...?

Jag förstår precis hur du har det. Jag tar själv medicin mot depression och dessutom mot värk. Precis som du så har jag en underbar karl hos mig men han orkar inte alltid lyssna på mina problem.

Mitt tips till dig blir något som jag själv har haft mycket nytta av: prata med hunden/arna. En hund tycker alltid om dig och lyssnar alltid på dig och säger aldrig att han behöver sova när du behöver prata klockan halv fyra på natten. Jag har själv upplevt att det inte alltid behöver vara någon som lyssnar utan man behöver prata för att sortera tankarna eller för att få dem ur systemet. Det fungerar dessutom utmärkt att prata med sig själv. Det blir ofta flera kilometer fram och tillbaka på köksgolvet när jag debatterar med mig själv om städning, träningsplanering, middag eller alla andra problem som behöver komma ut ur huvudet (och NÄ DU ÄR INTE KNÄPP OM DU PRATAR OM DINA PROBLEM MED HUNDEN).

Lycka till och precis som flera andra har skrivit redan: PM:a om du vill prata. MVH Ylva

 

[cristobal]

Sv: Depression & hästar...?

Bara detta att formulera sina känslor tycker jag är ett avundsvärt stort steg!
Hoppas det löser sig!