Nej, min terapeut (det lilla vi träffats) verkar fantastiskt. Hon är "orolig" och tyckte att vi skulle prata om just min arbetssituation för att se om hon kan skriva ett utlåtande till min psykiatriker innan min tid där. Det som skrämmer mig är nog att jag inte ska få fortsätta gå hos henne, att hon precis som psykologen tycker att det är bortkastat. Psykiatrikern känner jag inte har så stor koll, hon skriver bara ut lite olika tabletter hon tycker jag ska prova.
Ah, sorry, blandade ihop det lite där! Men jag tycker det låter som om hon faktiskt kan hjälpa dig och att det inte alls är bortkastat! Du behöver ju hjälp med att få ditt arbete anpassat och då är ju arbetsterapeut verkligen en bra grej.
Och trist med psykologen också, det är ju viktigt att ha förtroende för sin behandlande psykolog och inte bara känna att en är där för att få mediciner typ. Vad händer om du kommer till henne med en konkret önskan om att jobba med dina gränser och hur du ska kunna säga nej? Har du testat? Det är ju (såklart) viktigt att en är delaktig i sin terapi och det kanske kan vara så att även psykologen behöver lite mer ramar för era samtal för att kunna hjälpa dig (jag tänker att ni kanske helt enkelt inte är helt kompatibla och har olika förväntningar på vad det innebär när ni träffas och just därför kan det vara bra att komma med ett konkret förslag och exempel ur verkligheten och säga typ "jag vill prata om det här... det påverkar mig såhär... jag vill hellre att det ska vara såhär... hur ska jag kunna komma dit? Vad kan vi göra här? På så sätt så har ni båda tydliga ramar och en mer definierad kontakt just nu, så kanske den kan bli något annat sedan). Sen menar jag inte att det alltid ska vara där fokus ligger men som jag ser det (utefter din text så jag kan ju vara helt ute och cykla) så är det rätt så viktigt att du får hjälp med ditt jobb och gränsdragning för att du ska kunna få tid till återhämtning och faktiskt bli bättre på sikt.
Jag försökte och fick svaret: Sök ett annat jobb då. Så nej, det är tyvärr inte ett alternativ. Mitt hopp är att saker och ting blir lite bättre när personen som brukade jobba dessa timmar kommer tillbaka från sin föräldraledighet i slutet på året. Och det är verkligen så, jag förstår om jag inte bara kan ha kvällspass (jag jobbade en del morgonpass innan också) men att bara jobba morgon fungerar väldigt dåligt för mig. Alla tycker att det är väl så himla trevligt att sluta tidigare och ha resten av dagen ledig men när jag är så trött att resten av dagen bara går i ett enda töcken är det inte lika skoj. Då får jag mycket mera uträttat på timmarna innan jag börjar jobba eftermiddag.
Attans, det låter ju urkorkat av chefen när du försöker! Går det att söka annat jobb på sikt? Jag tänker om det är så att det inte riktigt ordnar upp sig - då kanske det kan vara ett alternativ så att det finns möjligheter att anpassa mer efter dig? Och går det att byta pass under hösten? Det är kanske inte till någon hjälp nu, men kan du byta med någon så att du jobbar kväll ibland iaf och inte bara morgnar?
men också för att jag då inte kan ta extrapass
Det här tycker jag är den absolut främsta anledningen. Jag kanske är väldigt fri i min syn på sjukskrivning osv men inte ska en bli dålig av att jobba och om då alternativet är att vara sjukskriven ett tag så tycker jag personligen att det är mer än rimligt (och det är jag såklart inte någon expert på att bedöma men jag tycker verkligen att du ska ta upp det för att belysa hur svårt du har för att säga nej när du blir tillfrågad och att du kanske faktiskt behöver sådana ramar för att kunna stå på dig när du vet att det helt enkelt inte går)
Samma med det här
(8 stycken i rad för att vara exakt). Jag skulle hellre jobba längre pass och färre, som sagt är mina helt lediga dagar väldigt viktigt för att jag ska kunna återhämta mig.
För det första så låter det helt galet att du ska jobba 8 dagar i rad om du är så trött! För det andra så är (min fetning) det något som du bör lyfta även till psykolog, terapeut och ev sjukskrivande läkare eftersom återhämtning är en så viktig del i att bli frisk.
Och alltså, jag är rädd att jag ev tolkar in lite mycket av mitt eget mående i hur du har det så du får kanske försöka sålla lite och ta till dig det som är relevant
(det finns liksom en anledning till att jag inte är någon psykolog direkt
). Men jag känner verkligen igen mig i så mycket du skriver och även om jag har långt kvar så har jag fått otroligt mycket hjälp från både läkare och psykolog och jag hoppas verkligen att du kan få det också! För mig har det varit en enorm lättnad att få mer "luft i systemet" och inte jobba varje dag samt att få hjälp med att se på varför jag inte kan säga nej - vad det är som gör att det är så viktigt att alltid ställa upp och vad som händer om jag inte gör det. Det har varit skitsvårt och är fortfarande, men också en värdefull del i att försöka må lite bättre.
(och jag har dessutom fått världens bästa tips från
@Koltrast angående hur jag ska visualisera det där med att sätta gränser och hjälpa sig själv, typ såhär: likna det vid att sätta på syrgas vid flygning, först dig själv, sedan andra. Om en inte hjälper sig själv först så finns det liksom ingen möjlighet att ta sig igenom tillvaron och kunna hjälpa andra sen! Jag brukar försöka ha den bilden när jag kämpar med att avsäga mig grejer eller sätta gränser och oftast är den till stor hjälp!)
