Alltså. Jag har verkligen världens mysigaste hund. Aysu har alltid älskat att vara nära, men hon vill inte att man är för "bufflig" med henne. Det ska vara lugnt och hon vill alltid ha öppet åt något håll så att hon kan spreta ut benen eller gå iväg om det blir för mycket.
Ebrah däremot... Jag har säkert nämnt det här förut, men alltså, hon verkligen älskar när jag vräker mig mot henne. Om hon ligger ner och jag trycker in mina ben under henne, då suckar hon lyckligt och gosar ner sig ännu mer, om jag lägger mig bredvid henne i soffan och nästan mosar henne mot soffans ryggstöd så somnar hon direkt och tycker att allt är fantastiskt, och om jag inte lägger mig på/under henne, då kommer hon gärna och trycker sig mot mig. Hon klämmer in sig mellan mig och ryggstödet när jag sitter i soffan, använder mig som huvudkudde i sängen osv. Jag verkligen älskar det, och älskar hur otroligt lycklig hela hon känns när hon får ligga sådär nära nära
Så, idag vaknade vi tidigt, gick en längre promenad via en rastgård där båda kunde springa som galningar och därefter blev det frukost. Efter det sov vi i soffan en stund, och ja, Ebrah var lika glad som alltid. Helt perfekt start på dagen!
(Det andra frambenet är under mig, vid min hals, och båda bakbenen låg upp på mig också. Så sov vi i ungefär 40-50 minuter)