Dejtingtråden 24

[Raderad medlem 94602]

Hahah! Hoppas att han är bra då så att han inte förstör allt om klättrare

Och jag mitt stela, klena lik kanske får börja klättra

 

[Sleepan]

Vi gick och badade pluspoäng att han hade med sig fika från ett ställe nag velat prova länge
Tyvärr kändes något i övrigt inte rätt, så han fick åka hem nu. Blev så mycket tystnader, och det har inte blivit bättre på tre dejter. Jag könde att jag hellre ville hänga med Humla, så var nog bra att han åkte hem Tror han fattade vinken, men gör han inte det så får jag ta det på sms...

Många plus låter det som - men det hjälper ju inte om det inte känns rätt. Humla låter som ett utmärkt sällskap

 

[Gnist]

Surrar med en söt liten läkare som finns på rimligt avstånd. Han verkar dock mest vilja ha "kul" med flera på G samtidigt och det är inte riktigt min grej, så vi får väl se om jag ens idas träffa människan

 

[Red_Chili]

Och jag mitt stela, klena lik kanske får börja klättra

Ja gör det! Jag har alltid känt mig som ett stelt kylskåp, men det börjar bli ändring på det nu

 

[pepp]

Verkar som om vi ska träffas i morgon....

Ahh vad spännande!!

 

[sorbifolia]

Ahh vad spännande!!

Hon messade i går kväll och ville ombooka till torsdag, får se om det blir av då eller om någon av oss fegar ur...

 

[lizan]

Får se om jag ger mig på att träffa någon annan. Rolig grej är att både kompisen och Tinderdejten har samma bandlogga tatuerat på typ samma ställe på armen. Känns som ett bra tecken!

Det här känns ju jättekul!

 

[Ceta]

Alltså jag vacklar lite just nu.. Jag vill ju gärna träffa någon att dela livet med, och gärna så att det finns en möjlighet att skaffa barn tillsammans.
Har länge tänkt att nätdejting är bra, då jag ju då vet att personen jag träffar iaf är överens om att det är en dejt vi är på (efter att ha blivit intresserad av lite för många bekanta genom åren där jag varit för slow med att inse att intresset inte är ömsesidigt).
Nu känner jag dock att jag inte kommer nån vart där heller. Senaste fem personerna jag träffat har jag varit på massa dejter med, men utan att det blir så mycket mer. Ingen attraktion, men trevliga vettiga människor.

Längtar efter att ”bli slagen i huvudet” av kärlek och bara råka träffa någon någonstans, som ändå verkar hända ibland, men jag träffar ju så Sällan människor i sammanhang där jag kan flörta om det skulle vara aktuellt..
Träffar ju en del människor i jobbet, men sällan inom mina kriterier (åldersmässigt och relationsstatus ) och är dessutom myndighetsperson, så det är inte lämpligt oavsett.. Går sällan ut och festar, och träffar helt enkelt inte så mycket nytt folk. Känns som jag fastnat lite i lagren nu..

Vet inte vad jag vill med inlägget, men ville skriva av mig lite iaf..

 

[stjarnhimmel]

Alltså jag vacklar lite just nu.. Jag vill ju gärna träffa någon att dela livet med, och gärna så att det finns en möjlighet att skaffa barn tillsammans.
Har länge tänkt att nätdejting är bra, då jag ju då vet att personen jag träffar iaf är överens om att det är en dejt vi är på (efter att ha blivit intresserad av lite för många bekanta genom åren där jag varit för slow med att inse att intresset inte är ömsesidigt).
Nu känner jag dock att jag inte kommer nån vart där heller. Senaste fem personerna jag träffat har jag varit på massa dejter med, men utan att det blir så mycket mer. Ingen attraktion, men trevliga vettiga människor.

Längtar efter att ”bli slagen i huvudet” av kärlek och bara råka träffa någon någonstans, som ändå verkar hända ibland, men jag träffar ju så Sällan människor i sammanhang där jag kan flörta om det skulle vara aktuellt..
Träffar ju en del människor i jobbet, men sällan inom mina kriterier (åldersmässigt och relationsstatus ) och är dessutom myndighetsperson, så det är inte lämpligt oavsett.. Går sällan ut och festar, och träffar helt enkelt inte så mycket nytt folk. Känns som jag fastnat lite i lagren nu..

Vet inte vad jag vill med inlägget, men ville skriva av mig lite iaf..

Jag känner igen det där, jag skulle också hellre vilja att det bara hände. Dejtingsidor/ Tinder är egentligen inte min grej. Jag har genom åren varit rätt aktiv i föreningar, studier, träffat mkt folk genom jobb och vänner. Jag brukar ofta ha ganska lätt att få vänner. Men däremot är det som att det där ömsesidiga aldrig händer i vardagen. Jag har ibland blivit intresserad av nån men då har det inte varit från hans håll. Någon enstaka gång har någon visat intresse för mig- men då har det bara varit män som jag har upplevt som "lite märkliga," inte vanliga personer liksom.
Det är märkligt det där... varför det aldrig händer...

 

[Ceta]

Jag känner igen det där, jag skulle också hellre vilja att det bara hände. Dejtingsidor/ Tinder är egentligen inte min grej. Jag har genom åren varit rätt aktiv i föreningar, studier, träffat mkt folk genom jobb och vänner. Jag brukar ofta ha ganska lätt att få vänner. Men däremot är det som att det där ömsesidiga aldrig händer i vardagen. Jag har ibland blivit intresserad av nån men då har det inte varit från hans håll. Någon enstaka gång har någon visat intresse för mig- men då har det bara varit män som jag har upplevt som "lite märkliga," inte vanliga personer liksom.
Det är märkligt det där... varför det aldrig händer...

Va skönt att det inte bara är jag! Eller jättesynd givetvis, men du förstår..
För vissa ramlar det ju bara potentiella partners framför fötterna, men det har det inte gjort för mig. Man kan ju inte prata om rättvisa i sånna här lägen, då det väl antingen är slumpen eller ödet? Men nog känns det lite orättvist ändå...

 

[Raderad medlem 19815]

Alltså jag vacklar lite just nu.. Jag vill ju gärna träffa någon att dela livet med, och gärna så att det finns en möjlighet att skaffa barn tillsammans.
Har länge tänkt att nätdejting är bra, då jag ju då vet att personen jag träffar iaf är överens om att det är en dejt vi är på (efter att ha blivit intresserad av lite för många bekanta genom åren där jag varit för slow med att inse att intresset inte är ömsesidigt).
Nu känner jag dock att jag inte kommer nån vart där heller. Senaste fem personerna jag träffat har jag varit på massa dejter med, men utan att det blir så mycket mer. Ingen attraktion, men trevliga vettiga människor.

Längtar efter att ”bli slagen i huvudet” av kärlek och bara råka träffa någon någonstans, som ändå verkar hända ibland, men jag träffar ju så Sällan människor i sammanhang där jag kan flörta om det skulle vara aktuellt..
Träffar ju en del människor i jobbet, men sällan inom mina kriterier (åldersmässigt och relationsstatus ) och är dessutom myndighetsperson, så det är inte lämpligt oavsett.. Går sällan ut och festar, och träffar helt enkelt inte så mycket nytt folk. Känns som jag fastnat lite i lagren nu..

Vet inte vad jag vill med inlägget, men ville skriva av mig lite iaf..

Jag har upptäckt att jag fungerar så att jag behöver komma till skott med fysiska grejer för att känna attraktion, om det handlar om en person som jag inte känner så väl utan bara dejtar. Såklart är det en förutsättning att jag tycker att personen är trevlig vettig, fräsch osv. Efter att vi hånglat lite så är det liksom som att gnistan tänts och jag har känt en större närhet. Man känner hur personen känns, hur den doftar och så där.

Med personer som jag känner väl och umgås mycket med kan attraktionen växa fram utan att något fysiskt har hänt. Jag blir sällan slagen i huvudet av en ny person, däremot har det hänt med personer som jag känt ett tag att jag en dag insett att är sjukt attraherade av dem.

Om det skulle kännas okej så kanske du skulle kunna testa att bli lite fysisk, kanske att ni kysser varandra lite och tar lite på varandra, med en person som du dejtar och som du tycker är fin och vettig men där du ändå saknar pirret?

 

[Red_Chili]

Jag känner igen det där, jag skulle också hellre vilja att det bara hände. Dejtingsidor/ Tinder är egentligen inte min grej. Jag har genom åren varit rätt aktiv i föreningar, studier, träffat mkt folk genom jobb och vänner. Jag brukar ofta ha ganska lätt att få vänner. Men däremot är det som att det där ömsesidiga aldrig händer i vardagen. Jag har ibland blivit intresserad av nån men då har det inte varit från hans håll. Någon enstaka gång har någon visat intresse för mig- men då har det bara varit män som jag har upplevt som "lite märkliga," inte vanliga personer liksom.
Det är märkligt det där... varför det aldrig händer...

När jag pratade med favoritkollegorna om sånt där så sa den ena av dem att det nog är så att jag är så van vid "märkliga" män att jag helt enkelt inte märker när någon bra är intresserad. Vet inte om han har rätt i det eller inte, men tja, kanske kan det vara lite så för dig? (och kanske även för @Ceta?)

 

[stjarnhimmel]

När jag pratade med favoritkollegorna om sånt där så sa den ena av dem att det nog är så att jag är så van vid "märkliga" män att jag helt enkelt inte märker när någon bra är intresserad. Vet inte om han har rätt i det eller inte, men tja, kanske kan det vara lite så för dig? (och kanske även för @Ceta?)

När jag pratade med favoritkollegorna om sånt där så sa den ena av dem att det nog är så att jag är så van vid "märkliga" män att jag helt enkelt inte märker när någon bra är intresserad. Vet inte om han har rätt i det eller inte, men tja, kanske kan det vara lite så för dig? (och kanske även för @Ceta?)

Hm... jag tror nog inte det... Eller jag tror nog att jag skulle känna om de var attraherade eller att det finns kemi. Jag vet verkligen inte vad det handlar om. Men av någon anledning så blir män i allmänhet inte attraherade, intresserade eller kära i mig. Jag vet faktiskt inte varför.
En del i det hela är att jag tror att när man är tjock så verkar man dra till sig mer märkliga män. Jag vet inte om det är min storlek som det handlar om men vanliga män- alltså såna jag umgås med till vardags brukar bara se mig som vän eller någon att leka med tillfälligt.

 

[macbeth]

Jag känner igen det där, jag skulle också hellre vilja att det bara hände. Dejtingsidor/ Tinder är egentligen inte min grej. Jag har genom åren varit rätt aktiv i föreningar, studier, träffat mkt folk genom jobb och vänner. Jag brukar ofta ha ganska lätt att få vänner. Men däremot är det som att det där ömsesidiga aldrig händer i vardagen. Jag har ibland blivit intresserad av nån men då har det inte varit från hans håll. Någon enstaka gång har någon visat intresse för mig- men då har det bara varit män som jag har upplevt som "lite märkliga," inte vanliga personer liksom.
Det är märkligt det där... varför det aldrig händer...

Och @Ceta Vill bara förtydliga att jag "gillar" inläggen för jag känner igen mig, inte för att jag gillar situationen...
Fast för mig så jag har även rätt svårt för att skaffa vänner, så i mitt fall hänger det nog till viss del iaf på att jag är något socialt inkompetent
Men det är intressant det där att vissa verkar bara kunna bestämma sig för att de vill ha ett förhållande och sen dröjer det inte många veckor innan de hittat någon. Tänker att det kanske också har att göra med hur lätt man själv faller för eller blir attraherad av andra? (Jag iaf har träffat extremt få personer jag gillat tillräckligt mycket för att vilja släppa in i mitt liv, vare sig det gäller vänner eller förhållanden, och sen ska ju den andra personen gilla/vara attraherad av mig också...)

 

[Elektronen]

Känner att jag är i stadiet av dejting som jag inte gillar, man har träffats ett tag men inget uttalat vad det är och jag vet inte riktigt vad jag känner än.

Norrlänningen har skrivit flera ggr att han saknar mig (har varit på olika håll och gått 2 veckor sedan vi sågs). Jag saknar väl honom lite också men inte som att jag går och tänker på honom hela dagarna. Gillar honom men är inte kär (än) .

Så mitt analyserande är ju igång om vad det innebär. På gott och ont är jag väldigt dålig på att låtsas gilla någon mer än vad jag gör. Jag får känslan av att han är lite snabbare än mig och jag blir stressad av sånt. Vi har ju umgåtts väldigt mycket på kort tid. Jag känner mig inte redo att sitta ihop med någon .

 

[lizan]

Jag fortsätter träffa dejten. Och det känns så himla bra. Mår så bra med honom. Samtidigt känns det lite som att det inte kan sluta bra..
Men den dagen den sorgen.

 

[Bison]

Jobbar med kollegan och är väldigt nöjd mrd hur bra det går och att jag känner absolut noll dragning till honom. Vi är bara avspänt trevliga mot varandra och allt är behagligt.

Längtar hem dock, V kommer och sover hos mig och vi ska tillbringa hela morgondagen tillsammans

 

[Ceta]

Jag har upptäckt att jag fungerar så att jag behöver komma till skott med fysiska grejer för att känna attraktion, om det handlar om en person som jag inte känner så väl utan bara dejtar. Såklart är det en förutsättning att jag tycker att personen är trevlig vettig, fräsch osv. Efter att vi hånglat lite så är det liksom som att gnistan tänts och jag har känt en större närhet. Man känner hur personen känns, hur den doftar och så där.

Med personer som jag känner väl och umgås mycket med kan attraktionen växa fram utan att något fysiskt har hänt. Jag blir sällan slagen i huvudet av en ny person, däremot har det hänt med personer som jag känt ett tag att jag en dag insett att är sjukt attraherade av dem.

Om det skulle kännas okej så kanske du skulle kunna testa att bli lite fysisk, kanske att ni kysser varandra lite och tar lite på varandra, med en person som du dejtar och som du tycker är fin och vettig men där du ändå saknar pirret?

Absolut, ligger mycket i det för mig med! Problemet har varit att komma till skott Denna dejten kändes det inte aktuellt, men definitivt med iaf två av killarna från förra året. Kan absolut ta steget mot att bli fysisk om jag känner respons, men tyvärr gjorde jag inte det i de fallen..

När jag pratade med favoritkollegorna om sånt där så sa den ena av dem att det nog är så att jag är så van vid "märkliga" män att jag helt enkelt inte märker när någon bra är intresserad. Vet inte om han har rätt i det eller inte, men tja, kanske kan det vara lite så för dig? (och kanske även för @Ceta?)

Så skulle det väl kunna vara, även om min självkänsla nu säger emot högljutt Tänker dock att det inte spelar så stor roll, då det uppenbarligen inte varit de jag varit intresserad av

Och @Ceta Vill bara förtydliga att jag "gillar" inläggen för jag känner igen mig, inte för att jag gillar situationen...
Fast för mig så jag har även rätt svårt för att skaffa vänner, så i mitt fall hänger det nog till viss del iaf på att jag är något socialt inkompetent
Men det är intressant det där att vissa verkar bara kunna bestämma sig för att de vill ha ett förhållande och sen dröjer det inte många veckor innan de hittat någon. Tänker att det kanske också har att göra med hur lätt man själv faller för eller blir attraherad av andra? (Jag iaf har träffat extremt få personer jag gillat tillräckligt mycket för att vilja släppa in i mitt liv, vare sig det gäller vänner eller förhållanden, och sen ska ju den andra personen gilla/vara attraherad av mig också...)

Förstår helt, är tacksam för likesen, just för att jag tolkar det som att folk läser och känner igen sig

Jag vet inte riktigt hur det är för mig längre! Upplevde förr att jag blev kär alldeles för lätt, men har nog ändrat det mönstret sen jag slutade plugga... skönt på ett sätt, men kanske blir jag för avskärmad med?
Få vänskapliga kontakter har jag rätt lätt för, även om jag inte har supermånga vänner som jag träffar jämt jämt Men jag förstår att det kan finnas ett sammanhang, och hoppas du hittar en väg igenom det också

 

[lizan]

Absolut, ligger mycket i det för mig med! Problemet har varit att komma till skott Denna dejten kändes det inte aktuellt, men definitivt med iaf två av killarna från förra året. Kan absolut ta steget mot att bli fysisk om jag känner respons, men tyvärr gjorde jag inte det i de fallen..

Så skulle det väl kunna vara, även om min självkänsla nu säger emot högljutt Tänker dock att det inte spelar så stor roll, då det uppenbarligen inte varit de jag varit intresserad av

Förstår helt, är tacksam för likesen, just för att jag tolkar det som att folk läser och känner igen sig

Jag vet inte riktigt hur det är för mig längre! Upplevde förr att jag blev kär alldeles för lätt, men har nog ändrat det mönstret sen jag slutade plugga... skönt på ett sätt, men kanske blir jag för avskärmad med?
Få vänskapliga kontakter har jag rätt lätt för, även om jag inte har supermånga vänner som jag träffar jämt jämt Men jag förstår att det kan finnas ett sammanhang, och hoppas du hittar en väg igenom det också

Förr, fram till att jag var kanske 27 hade jag också lätt att bli intresserad och förälskad i diverse folk. Men har känt mig som en ice queen de senaste ca 7 åren. Har haft väldigt svårt för tinder också trots att jag haft det i några år. Det är för ytligt koncept för hur jag fungerar. Av de få jag dejtat så var en tydlig med att han ville ha mer fysisk kontakt men jag vet inte om jag var avstängd eller inte tillräckligt intresserad för att bry mig. Vet inte om det hjälpt om jag tvingat mig över den första spärren o bara gett det en chans.

Samtidigt var det just det som var plättlätt att göra nu...

 

[Fibusen]

Jobbar med kollegan och är väldigt nöjd mrd hur bra det går och att jag känner absolut noll dragning till honom. Vi är bara avspänt trevliga mot varandra och allt är behagligt.

Längtar hem dock, V kommer och sover hos mig och vi ska tillbringa hela morgondagen tillsammans

Alltså ÅÅÅÅHHHH vad jag har hållt på V hela tiden, trots att jag varken träffat eller ens sett karln!