Dejting/förhållanden och religion?

Har aldrig funderat över det. Skulle under inga omständigheter kunna leva med någon som låter religion styra vardagen. Ser det även som en fördel att vi delar värderingar och synen på livet i stora drag.
Har haft samma man i över 20 år och kan inte minnas att vi pratade om religon och tro i början av förhållandet. Någon gång på vägen lär vi nog ha upptäckt att vi båda är kritiskt inställda till organiserad religion och att vi båda är ateister. Men jag skulle gissa att det snarare är att vi delar synen på livet i allmänhet som gör att vi trivs ihop än att ingen av oss är troende.
 
Jag spekulerar också. Nu är jag inte intresserad av ett intimt och livslångt förhållande överhuvudtaget så alla mina tankar är verkligen väldigt mycket Om. Jag kan helt enkelt inte komma ifrån att det är någonting som är en väldigt fundamental skillnad - vad som händer och sker med kroppar, vad man hoppas och hur man ser på människor och livet och världen.
Jag hävdar verkligen ingen rätt när jag samtalar med mina vänner och de försöker inte heller göra det gentemot mig, men jag känner själv att jag skulle göra skillnad mellan de relationerna och någon jag teoretiskt skulle kunna dela liv och familj med.
För mig är det nog att jag inte har en så övertygad syn på livet och döden som gör att jag nog inte ser det som en problem att ha ett förhållande med en troende.
För mig är det betydligt viktigare med samma värderingar än vad dessa värderingar i grunden kommer ifrån.

Han jag skrev om innan har jag stöttat när han hade det svårt och han har hjälp mig massor med att bygga upp mitt självförtroende. Detta helt utan att han tagit upp någonting om sin tro och religion i dessa avseende.
 
Jag tänker ju från den eventuella partnerns sida också. Vill hen verkligen dela livet med en person som inte kan se på världen från samma perspektiv?
Jag tycker personligen att det kan vara rätt befriande att inte behöva se världen på samma vis, och att samtidigt förstå att vi ser olika, att det är ok att vi gör det, att inget av det är rätt eller fel utan en uppfattning var och en människa har.

Jag är troende och var gift med en som inte var det, det var inga problem. Men visst, han såg inte mig och övriga troende som någon slags obehagliga hemska varelser heller, kanske berodde på det.
 
Jag tycker personligen att det kan vara rätt befriande att inte behöva se världen på samma vis, och att samtidigt förstå att vi ser olika, att det är ok att vi gör det, att inget av det är rätt eller fel utan en uppfattning var och en människa har.

Jag är troende och var gift med en som inte var det, det var inga problem. Men visst, han såg inte mig och övriga troende som någon slags obehagliga hemska varelser heller, kanske berodde på det.
Rätt eller fel behöver det inte vara, och jag kan verkligen tänka mig att vara i ett förhållande med en person som har helt skild livserfarenhet än mig. Kultur, land, uppfostran, resa... men för Mig, personligen, är steget till religion och tro för stort.

Hypotetiskt kanske jag skulle kunna ändra åsikt om en speciell person dök upp, det vet jag ju inte... men om jag letade partner skulle jag aktivt välja bort alla som identifierar sig som religiösa eller troende. Det känns viktigt. Min värld är inte en värld med gud eller gudar helt enkelt. Inte med spöken eller spådomar heller, hur mycket jag än önskar att i alla fall spöken vore sanning :D.
För mig skulle det på något vänster kännas som om jag inte helt och hållet respekterade min partner, och tvärtom.

Sista stycket tycker jag var onödigt.
 
Istället för att ta över för mycket av dejtingtråden.
Hur ser ni på det här med dejting och förhållanden och reigion. Är du religiös? Skulle du kunna tänka dig ett förhållande med någon som inte delar din tro/har annan tro/ingen tro?
Är du ateist? Skulle du kunna tänka dig ett förhållande med någon som är religiös? Spirituell?
Samt allt däremellan förstås.

Nu söker jag inte ett förhållande men jag är rätt krass. Ateist, skulle i nuläget inte kunna tänka mig ett kärleks/familjeförhållande med någon som är troende religiös. Praktiserande eller inte spelar inte så stor roll utan jag känner helt enkelt att det så småningom skulle bli en friktion som inte skulle kunna fungera.
Hur tänker ni? :)
Tänker ungefär som du. :)
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Djupt religös går bort för mig, men troende utan att vara särskilt praktiserande skulle nog fungera och spelar egentligen ingen roll vilken religion det handlar om, men förutsätter att vi delar grundvärderingar i livet. Det är värderingarna som är viktiga för att relationen ska fungera för mig och inte om man tror eller inte tror på gud eller något annat. Människor som har svårt att vara öppna för nya insikter och andras sätt att leva har jag ytterst svårt för oavsett om de kallar sig troende, ateist eller politiskt aktiva så det hade inte fungerat för mig.
 
Jag tycker personligen att det kan vara rätt befriande att inte behöva se världen på samma vis, och att samtidigt förstå att vi ser olika, att det är ok att vi gör det, att inget av det är rätt eller fel utan en uppfattning var och en människa har.

Jag är troende och var gift med en som inte var det, det var inga problem. Men visst, han såg inte mig och övriga troende som någon slags obehagliga hemska varelser heller, kanske berodde på det.
Nu läser du väl ändå in något som ingen skrivit!

Det är väl inte så konstigt om den som inte är religiös tycker att den som är det har en världsbild och en verklighetsuppfattning som man har svårt att förstå? Och tvärtom.
 
Nu hugger jag din knapp och spekulerar lite. :)

Jag har också många vänner, både nära och bekanta som är troende eller andliga. Vi har och har haft väldigt många intressanta, roliga och djupa samtal om livet, universum och allting... Jag vet faktiskt inte exakt varför tanken på en troende som livskamrat och eventuell kärlekspartner omedelbart går bort för mig. Jag antar att det är för att vi inte kommer att kunna se världen på samma sätt eller mötas genom eventuella svårigheter, framför allt. Samt att det skulle kännas respektlöst från min sida. Jag tror ju verkligen INTE. Att då dela liv med en person som gör det känns hycklande för mig, som att jag inte skulle respektera min partner - och tvärtom. Hur kan min partner leva tillsammans med mig utan att någonstans tänka att jag inte riktigt vet vad jag pratar om när jag säger att jag är övertygad om att livet totalt upphör när jag dör.
Nu blir jag lite nyfiken, eftersom att du även skrev att du nog inte ens skulle kunna vara med en agnostiker (som ju absolut inte är troende), vilka svårigheter är det du tänker dig att man inte kan mötas i? Bara för att en person inte är ateist betyder det ju inte att den vänder sig till Gud när saker är jobbiga? Snarare är det väl ett väldigt stort spann däremellan.

Jag lyckas liksom inte komma på en enda ”normal svårighet” man går igenom i ett förhållande där det har betydelse huruvida båda är övertygade om att man upphör att existera då man dör, t.ex.
 
Nu läser du väl ändå in något som ingen skrivit!

Det är väl inte så konstigt om den som inte är religiös tycker att den som är det har en världsbild och en verklighetsuppfattning som man har svårt att förstå. Och tvärtom.
Jag skulle bli smått galen om jag hade en partner som svarade på min framtidsångest med "gud kommer ordna det", saknaden av avlidna vänner med "de har det bra i himmelriket" osv.

Att kunna bolla och stötta/känna stöd av sin partner känns enormt viktigt.
 
Jag skulle bli smått galen om jag hade en partner som svarade på min framtidsångest med "gud kommer ordna det", saknaden av avlidna vänner med "de har det bra i himmelriket" osv.

Att kunna bolla och stötta/känna stöd av sin partner känns enormt viktigt.
Jag kan faktiskt inte komma på att någon jag träffat och umgåtts med i hela mitt liv sagt något sådant! Känner du verkligen sånna personer?

Om jag ska ta min kära mamma som exempel igen har hon aldrig sagt så men hoppas att på få återse sina kära efter döden, men aldrig att de har det bra i någon sorts himmelrike hos varesig Gud eller Jesus.
 
Jag skulle bli smått galen om jag hade en partner som svarade på min framtidsångest med "gud kommer ordna det", saknaden av avlidna vänner med "de har det bra i himmelriket" osv.

Att kunna bolla och stötta/känna stöd av sin partner känns enormt viktigt.
Fast det där är ju en rätt extrem hållning, så är nog inte de flesta som tror. För den jag träffade var det aldrig tal om att gud skulle fixa någonting. Jag hade mycket mer tro på att "det löser sig" medan han tänkte att han behövde lösa det själv. Och att man kommer någonstans när man dör var mer en förhoppning än något självklart. Han gick till kyrkan för han tyckte om gemenskapen och sången, och att umgås med äldre människor. Inte för att han var fullt och fast övertygad om att han behövde tillbe sin gud för att inte hamna i onåd.

Jämfört med honom är det ju jag som är stelbent, för det är jag som tror mig veta hur saker och ting egentligen ligger till.
 
Jämfört med honom är det ju jag som är stelbent, för det är jag som tror mig veta hur saker och ting egentligen ligger till.

Jag ser det inte riktigt som stelbent att värdera all den kunskap mänskligheten har samlat ihop och använda den till att bejaka den världsbild som har mest belägg just nu, med full insikt om att det finns massor av kul saker om vår tillvaro vi inte vet eller någonsin kommer att kunna ta reda på. Men det är därför jag definitionsmässigt inte är ateist utan agnostiker.

Men jag har träffat en del av dem @Migo avser, och det går liksom inte ens att föra en meningsfull och allvarlig diskussion om nästan någonting, för sinnet är så stängt det kan vara med religiösa föreställningar om världen, där det är alldeles uppenbart att de inte stämmer med empiriska observationer. Därmed inte sagt att det är ett särskilt vanligt sätt att vara troende annat än i lokala frikyrkomaximum.

Att ha ens en antydan till det hos en livspartner? Nej, tack.
 
Jag kan tänka mig ett förhållande med en religiös, så länge tron sträcker sig till att det är en förhoppning om att det finns en gud, liv efter döden eller liknande, då kan det funka. Mer extrem tro, när man lever för sin gud, går emot vetenskap, osv, det går bort. Jag är inte religiös alls.

Samma med andlighet. Det är ok att vara andlig och tro/hoppas att det finns något mer än oss på jorden och universum, men det blir för mycket om man har en stenhård åsikt om att spöket Gerda huserar i bostaden, flyttar saker, osv. Jag kan inte ta det på allvar och således hade det inte funkar med en relation.
 
Jag ser det inte riktigt som stelbent att värdera all den kunskap mänskligheten har samlat ihop och använda den till att bejaka den världsbild som har mest belägg just nu, med full insikt om att det finns massor av kul saker om vår tillvaro vi inte vet eller någonsin kommer att kunna ta reda på. Men det är därför jag definitionsmässigt inte är ateist utan agnostiker.

Men jag har träffat en del av dem @Migo avser, och det går liksom inte ens att föra en meningsfull och allvarlig diskussion om nästan någonting, för sinnet är så stängt det kan vara med religiösa föreställningar om världen. Därmed inte sagt att det är ett särskilt vanligt sätt att vara troende annat än i lokala frikyrkomaximum.
Ja alltså jag vill tänka att jag tror att jag vet. Men det är bs. Jag vet att jag vet hur det ligger till. Inget tvivel överhuvudtaget. Träffar jag någon som är exakt som jag så finns där ingenting att diskutera när det gäller meningen med livet för det finns ingen mening. Mening är ett påhittat begrepp.

Den där gruppen du refererar till ses väl sällan utanför sina gemenskaper? Jag har några släktingar som är Jehovas och det går ju inte att prata med dem om något annat än vädret typ. Men det är ömsesidigt. Jag tycker på sätt och vis om dem för de är väldigt rara, men det känns som att prata med någon som har en pågående psykos. Verklighetskontakten är liksom inte där. Vi umgås endast när det är släktträffar.
 
Aldrig i livet! Skulle inte kunna ha ett förhållande med någon som tror på spöken och medium etc heller.
 
Jag har sett mig som ateist hela livet. Nu är jag tillsammans med en troende muslim, dock inte fanatisk på något sätt och går inte till moskén eller liknande. Hans tro har inte satt några käppar i hjulet så att säga, däremot kulturen han växt upp med. För honom är kulturen mer sträng och straffande än religionen.
 
Jag skulle bli smått galen om jag hade en partner som svarade på min framtidsångest med "gud kommer ordna det", saknaden av avlidna vänner med "de har det bra i himmelriket" osv.

Att kunna bolla och stötta/känna stöd av sin partner känns enormt viktigt.

Lyckligtvis är tro inte synonymt med att vara ett komplett spån, även om det finns religiösa som försöker pracka sin livsåskådning på andra.
Om jag var tillsammans med någon som kände behov av att be skulle jag aldrig heller säga ”du vet att det där inte funkar, va?”.
 
Rätt eller fel behöver det inte vara, och jag kan verkligen tänka mig att vara i ett förhållande med en person som har helt skild livserfarenhet än mig. Kultur, land, uppfostran, resa... men för Mig, personligen, är steget till religion och tro för stort.

Hypotetiskt kanske jag skulle kunna ändra åsikt om en speciell person dök upp, det vet jag ju inte... men om jag letade partner skulle jag aktivt välja bort alla som identifierar sig som religiösa eller troende. Det känns viktigt. Min värld är inte en värld med gud eller gudar helt enkelt. Inte med spöken eller spådomar heller, hur mycket jag än önskar att i alla fall spöken vore sanning :D.
För mig skulle det på något vänster kännas som om jag inte helt och hållet respekterade min partner, och tvärtom.

Sista stycket tycker jag var onödigt.
Precis som du har jag rätt att ha en åsikt om att dejta någon troende och hur jag ser på det. Jag har på intet sätt ifrågasatt din åsikt, utan svarade på tråden, vad JAG personligen tycker.

Och sista stycker är inte ett dugg onödigt. Om man har en syn på troende och religion där det är hemskt och man inte kan förstå osv så förstår jag att man inte ser något i sådana personer. Jag skulle ju inte kunna vara ihop med en mördare heller tex.
 
Nu läser du väl ändå in något som ingen skrivit!

Det är väl inte så konstigt om den som inte är religiös tycker att den som är det har en världsbild och en verklighetsuppfattning som man har svårt att förstå? Och tvärtom.
Nej, jag svarar på frågan, eller det är bara ok för de som inte tror?
 
Jag skulle bli smått galen om jag hade en partner som svarade på min framtidsångest med "gud kommer ordna det", saknaden av avlidna vänner med "de har det bra i himmelriket" osv.

Att kunna bolla och stötta/känna stöd av sin partner känns enormt viktigt.
Inte ens min konfirmationspräst har sagt så en endaste gång! Troende är hon allt! Alla prackar inte sin tro på andra människor, även troende finns en viss fingertoppskänsla, det har inte icketroende monopol på liksom.
 

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag var på en föreläsning igår om sorgbearbetning. Den var verkligen bra! Riktigt bra, gav mig jättemycket! Det är verkligen inte allt...
Svar
0
· Visningar
1 278
Senast: cassiopeja
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Det finns vissa människor som framkallar mina sämre sidor. Människor som får mig att bli någon jag inte vill vara. Jag skulle så oerhört...
Svar
0
· Visningar
1 351
Senast: cassiopeja
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag brukar göra en (underbar!) rawfood frukoströra baserad på groddade nakenhavrekorn. För det ändamålet så groddar jag en stor bunke...
Svar
0
· Visningar
394
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp