Hej! Jag skriver från ett nytt konto då flera på buke vet vem jag är och detta kommer bli ganska personligt och om saker som få vet om. Det kommer nog bli ganska långt och osammanhängande, i slutet ställer jag lite frågor.
Jag är en kvinna som har mått psykiskt dåligt sen tonåren. Började på öppen psykiatrin när jag var 18, då mådde jag så dåligt så att jag knappt kom ur sängen, jag fick panik av att träffa människor och var ständigt ledsen, tom, slutkörd.
Började i samma veva självmedicinera med alkohol, till en början väldigt befriande då jag blev glad, social, kreativ men så småningom sänkte alkoholen mig totalt. Jag klarade ingenting utan alkohol. Till en början hade jag druckit för att må bra men tillslut drack jag bara för att överhuvudtaget orka leva, allt kretsade kring alkoholen och tillslut blev det behandlingshem. Började må bättre och fick komma hem.
Väl hemma, alkoholfri, blev mina psykiska problem tydliga igen. Jag mådde visserligen inte så dåligt som jag gjorde tidigare men motivationsbristen, och svårigheter att ta tag i saker och genomföra dem blev tydliga. Efter att ha mått dåligt i över 10 år så fick jag nu äntligen genomföra en utredning, genom psykiatrin.
Utredningen genomfördes hösten 2014 och visade på ADD, autism och borderline. Jag la ingen större vikt vid resultatet men visst var det skönt att kunna läsa och till viss del förstå varför jag är som jag är. Tänk er att gå med kraftig magvärk i tio år utan att veta varför, att en dag få svar, kunna läsa om andra som upplever samma sak och framförallt få en behandlingsplan, det var skönt!
Våren 2015 träffade jag min läkare via psykiatrin. Vi diskuterade min medicin, setralin, och hennes åsikt var att jag borde byta till någonting annat, ett mer centralstimulerande läkemedel. Hon tyckte dock att det bästa vore att först påbörja min behandling och först efter någon månad byta medicinen. För henne var det självklart att se över medicinen men hon såg nackdelar med att pilla i det innan behandlingen var påbörjad. Hon slutade några veckor senare (tyvärr).
Jag började min kbt behandling under sommaren 2015 och i augusti bad jag om en läkartid för att se över medicinen. Min psykolog tyckte inte heller att setralin gav någon positiv verkan på mig, tvärt om gjorde den mig mer dämpad och likgiltig. Setralinet skrevs ut när jag hade mycket ångest och ständigt var ledsen.
Hur som helst blev svaret att de inte hade någon läkare än. Under hösten fortsatte jag att efterfråga läkartid men fick samma svar. Min mamma ringde även ner och frågade om jag stod i någon kö, svaret blev att läkare var på gång och jag skulle få en tid i slutet av hösten, så blev det inte.
I slutet av året kunde de fortfarande inte ge något svar på om en läkartid. Jag upplevde att svaren blev luddigare, ibland sa de att det inte fanns någon läkare, ibland fanns det tydligen två men som bara jobbade 20 % eller liknande.
I slutet av året började jag dessutom bli stressad. Pga mina tidigare alkoholproblem och behandling för detta hade jag under hela 2015 lämnat blodprov, samt övervakade urinprov. Detta för att kunna få mitt körkortslämp från transportstyrelsen. Senast i januari ville transportstyrelsen, utöver negativa tester, även ha ett läkarutlåtande och eftersom jag aldrig kunde få besked om läkare började jag bli stressad över om jag skulle hinna med det.
När jag under vintern frågade på psykiatrin och sa att det började bli bråttom med LUH till Transportstyrelsen fick jag svaret, ”pga deras brist på läkare var inte ett LUH prio 1”.
I januari 2016 fick jag avslag på min ansökan om körkortsintyg. Där och då gick luften ur mig, det tog hårt på mig att ha lämnat övervakade urinprov (för droger som jag aldrig har tagit) i ett år, helt i onödan. Dessutom så ville jag verkligen ta körkortet, få genomföra någonting. Men än en gång klarade jag inte det.
Nästa grej som började stressa var Försäkringskassan. Under februari ville de ha in ett LUH för att kunna förlänga min aktivitetsersättning. Inte heller nu fick jag träffa någon läkare och jag stod utan pengar.
Jag hade vid det här laget inte orkat gå på min behandling sen i december. Jag ska här tillägga att mitt stora problem är min oförmåga att genomföra, jag orkar sällan hela vägen. Jag vill så mycket men det räcker med en liten motgång för att det ska ta stopp och för mig var beslutet från transportstyrelsen oerhört tungt. Under 2015 dog dessutom en person som betydde allt för mig. Oerhört jobbigt och kanske borde vi ha väntat med behandlingen tills jag börjat bearbeta sorgen, vad vet jag.
I går fick jag ett brev. Jag trodde att det var en läkartid, tvärtom faktiskt. I brevet stod det att jag inte kommer få ett läkarutlåtande till försäkringskassan, anledningen är
”För att en läkare här ska kunna utfärda ett LUH, krävs att patienten följt den behandlingsplanering som beslutats tillsammans med sin behandlare och då att komma på de tider som bestämts. Du har uteblivit och inte följt behandlingsplaneringen. Läkaren här bedömer att det blir omöjligt för honom att utfärda ett LHU för dig, då omständigheterna är dessa.”
Brevet fortsätter med:
”Det är helt korrekt att du inte har träffat läkare sedan 1 år tillbaka. Såvitt jag förstår har det inte funnits någon anledning till att du skulle varit i behov av det och du har inte heller efterfrågat det förrän nu, då det gäller ditt LUH.”
Sen upprepas det återigen i brevet att eftersom jag har uteblivit från min kbt så kan inte läkaren skriva ett LHU. Det står att jag får vända mig till socialtjänsten för att ansöka om försörjningsstöd och att socialtjänsten även får hjälpa mig med vidare stöd.
Brevet avslutas med
”Jag kommer också att skriva en remiss till vårdcentralen så att de övertar din medicinering samt om du vill lämna prover för körkortsintyg. Om du vill, träffar jag dig gärna för ett avslutande samtal här”.
Och nu undrar jag, får de göra såhär?
Om man genomgår en utredning, får en diagnos och påbörjar en ny behandling så känns det väl som en självklarhet att få träffa en läkare som kan se över om det krävs förändringar i exempelvis medicineringen? Särskilt med tanke på att min dåvarande läkare rekommenderade just det?
Jag har en evighetslång journal, borde inte en läkare träffa mig och prata med mig innan han gör ett beslut angående LUH? Även om läkaren inte vill skrivs ett LUH måste jag väl ha någon typ av rätt att få träffa läkaren efter ett års tid?
Erbjuder vårdcentralen den typen av läkare? Och om de gör det, borde de inte remitterat mig dit för längesen? Det känns väldigt konstigt att jag inte kunnat få en läkartid under tiden som jag gick där men nu, när de avslutar mitt ärende, då går det tydligen jättelätt att skicka mig till en läkare som tydligen har funnits på vårdcentralen hela tiden?
Att de ljuger och dessutom hävdar att jag inte varit i behov av läkare och inte heller bett om någon förrän nu, gör mig helt matt. Jag har dessutom frågat flera gånger om de kanske kan skicka mig till någon annan men hela tiden blivit lovad en läkartid snart.
Jag vet att det är upp till mig att sköta behandlingen och de senast månaderna så har jag inte gjort det. Jag har full förståelse för att de inte känner att det går att fortsätta behandlingen men det känns jättekonstigt att de nekat mig läkare under hela den här tiden, och fortfarande gör?
Jag står tydligen inte ens uppsatt i kön.
Angående försäkringskassan så har de varit helt fantastiska och nöjt sig med min utredning som underlag. Min kontaktperson och jag kommer arbeta fram en behandlingsplan för det här året och jag ska då även ta upp att jag nu står utanför psykiatrin.
Tack för att ni orkat läsa
Jag är en kvinna som har mått psykiskt dåligt sen tonåren. Började på öppen psykiatrin när jag var 18, då mådde jag så dåligt så att jag knappt kom ur sängen, jag fick panik av att träffa människor och var ständigt ledsen, tom, slutkörd.
Började i samma veva självmedicinera med alkohol, till en början väldigt befriande då jag blev glad, social, kreativ men så småningom sänkte alkoholen mig totalt. Jag klarade ingenting utan alkohol. Till en början hade jag druckit för att må bra men tillslut drack jag bara för att överhuvudtaget orka leva, allt kretsade kring alkoholen och tillslut blev det behandlingshem. Började må bättre och fick komma hem.
Väl hemma, alkoholfri, blev mina psykiska problem tydliga igen. Jag mådde visserligen inte så dåligt som jag gjorde tidigare men motivationsbristen, och svårigheter att ta tag i saker och genomföra dem blev tydliga. Efter att ha mått dåligt i över 10 år så fick jag nu äntligen genomföra en utredning, genom psykiatrin.
Utredningen genomfördes hösten 2014 och visade på ADD, autism och borderline. Jag la ingen större vikt vid resultatet men visst var det skönt att kunna läsa och till viss del förstå varför jag är som jag är. Tänk er att gå med kraftig magvärk i tio år utan att veta varför, att en dag få svar, kunna läsa om andra som upplever samma sak och framförallt få en behandlingsplan, det var skönt!
Våren 2015 träffade jag min läkare via psykiatrin. Vi diskuterade min medicin, setralin, och hennes åsikt var att jag borde byta till någonting annat, ett mer centralstimulerande läkemedel. Hon tyckte dock att det bästa vore att först påbörja min behandling och först efter någon månad byta medicinen. För henne var det självklart att se över medicinen men hon såg nackdelar med att pilla i det innan behandlingen var påbörjad. Hon slutade några veckor senare (tyvärr).
Jag började min kbt behandling under sommaren 2015 och i augusti bad jag om en läkartid för att se över medicinen. Min psykolog tyckte inte heller att setralin gav någon positiv verkan på mig, tvärt om gjorde den mig mer dämpad och likgiltig. Setralinet skrevs ut när jag hade mycket ångest och ständigt var ledsen.
Hur som helst blev svaret att de inte hade någon läkare än. Under hösten fortsatte jag att efterfråga läkartid men fick samma svar. Min mamma ringde även ner och frågade om jag stod i någon kö, svaret blev att läkare var på gång och jag skulle få en tid i slutet av hösten, så blev det inte.
I slutet av året kunde de fortfarande inte ge något svar på om en läkartid. Jag upplevde att svaren blev luddigare, ibland sa de att det inte fanns någon läkare, ibland fanns det tydligen två men som bara jobbade 20 % eller liknande.
I slutet av året började jag dessutom bli stressad. Pga mina tidigare alkoholproblem och behandling för detta hade jag under hela 2015 lämnat blodprov, samt övervakade urinprov. Detta för att kunna få mitt körkortslämp från transportstyrelsen. Senast i januari ville transportstyrelsen, utöver negativa tester, även ha ett läkarutlåtande och eftersom jag aldrig kunde få besked om läkare började jag bli stressad över om jag skulle hinna med det.
När jag under vintern frågade på psykiatrin och sa att det började bli bråttom med LUH till Transportstyrelsen fick jag svaret, ”pga deras brist på läkare var inte ett LUH prio 1”.
I januari 2016 fick jag avslag på min ansökan om körkortsintyg. Där och då gick luften ur mig, det tog hårt på mig att ha lämnat övervakade urinprov (för droger som jag aldrig har tagit) i ett år, helt i onödan. Dessutom så ville jag verkligen ta körkortet, få genomföra någonting. Men än en gång klarade jag inte det.
Nästa grej som började stressa var Försäkringskassan. Under februari ville de ha in ett LUH för att kunna förlänga min aktivitetsersättning. Inte heller nu fick jag träffa någon läkare och jag stod utan pengar.
Jag hade vid det här laget inte orkat gå på min behandling sen i december. Jag ska här tillägga att mitt stora problem är min oförmåga att genomföra, jag orkar sällan hela vägen. Jag vill så mycket men det räcker med en liten motgång för att det ska ta stopp och för mig var beslutet från transportstyrelsen oerhört tungt. Under 2015 dog dessutom en person som betydde allt för mig. Oerhört jobbigt och kanske borde vi ha väntat med behandlingen tills jag börjat bearbeta sorgen, vad vet jag.
I går fick jag ett brev. Jag trodde att det var en läkartid, tvärtom faktiskt. I brevet stod det att jag inte kommer få ett läkarutlåtande till försäkringskassan, anledningen är
”För att en läkare här ska kunna utfärda ett LUH, krävs att patienten följt den behandlingsplanering som beslutats tillsammans med sin behandlare och då att komma på de tider som bestämts. Du har uteblivit och inte följt behandlingsplaneringen. Läkaren här bedömer att det blir omöjligt för honom att utfärda ett LHU för dig, då omständigheterna är dessa.”
Brevet fortsätter med:
”Det är helt korrekt att du inte har träffat läkare sedan 1 år tillbaka. Såvitt jag förstår har det inte funnits någon anledning till att du skulle varit i behov av det och du har inte heller efterfrågat det förrän nu, då det gäller ditt LUH.”
Sen upprepas det återigen i brevet att eftersom jag har uteblivit från min kbt så kan inte läkaren skriva ett LHU. Det står att jag får vända mig till socialtjänsten för att ansöka om försörjningsstöd och att socialtjänsten även får hjälpa mig med vidare stöd.
Brevet avslutas med
”Jag kommer också att skriva en remiss till vårdcentralen så att de övertar din medicinering samt om du vill lämna prover för körkortsintyg. Om du vill, träffar jag dig gärna för ett avslutande samtal här”.
Och nu undrar jag, får de göra såhär?
Om man genomgår en utredning, får en diagnos och påbörjar en ny behandling så känns det väl som en självklarhet att få träffa en läkare som kan se över om det krävs förändringar i exempelvis medicineringen? Särskilt med tanke på att min dåvarande läkare rekommenderade just det?
Jag har en evighetslång journal, borde inte en läkare träffa mig och prata med mig innan han gör ett beslut angående LUH? Även om läkaren inte vill skrivs ett LUH måste jag väl ha någon typ av rätt att få träffa läkaren efter ett års tid?
Erbjuder vårdcentralen den typen av läkare? Och om de gör det, borde de inte remitterat mig dit för längesen? Det känns väldigt konstigt att jag inte kunnat få en läkartid under tiden som jag gick där men nu, när de avslutar mitt ärende, då går det tydligen jättelätt att skicka mig till en läkare som tydligen har funnits på vårdcentralen hela tiden?
Att de ljuger och dessutom hävdar att jag inte varit i behov av läkare och inte heller bett om någon förrän nu, gör mig helt matt. Jag har dessutom frågat flera gånger om de kanske kan skicka mig till någon annan men hela tiden blivit lovad en läkartid snart.
Jag vet att det är upp till mig att sköta behandlingen och de senast månaderna så har jag inte gjort det. Jag har full förståelse för att de inte känner att det går att fortsätta behandlingen men det känns jättekonstigt att de nekat mig läkare under hela den här tiden, och fortfarande gör?
Jag står tydligen inte ens uppsatt i kön.
Angående försäkringskassan så har de varit helt fantastiska och nöjt sig med min utredning som underlag. Min kontaktperson och jag kommer arbeta fram en behandlingsplan för det här året och jag ska då även ta upp att jag nu står utanför psykiatrin.
Tack för att ni orkat läsa
