Dags att låta honom somna in, för allas bästa?

@*Gotlandsrusset* Det ska vara roligt att ha hund i alla fall 90% av tiden. När det inte fungerar i vardagen eller ekonomiskt och utsikterna för att omplacera är låg så tycker jag i alla fall att man kan avliva. Jag har varit i din sits, det är inte lätt att avliva en hund som man tycker är "frisk" fast den inte är det. Det är lättare om man får höra obotlig cancer, njurskador etc. då är beslutet "plättlätt" i jämförelse eftersom man inte vill att ens hund ska lida. Men om man ändå känner att det kanske möjligen eventuellt nästan finns en chans att bli bättre så tar det emot för man vill inte beröva en hund sin chans. Men djur har ju tack och lov möjligheten att få avlivas när de mår dåligt och en död hund lider faktiskt inte. Men en levande hund som är sjuk gör det. Så du har gjort rätt val i mitt tycke!
 
Det är rätt beslut du fattat. Du kan vila lugnt i den förvissningen. En hund ska kunna vara hund. Lycklig, bekymmersfri. Inte stressad med klåda och med sviktande organ p g a medicinering. En av förutsättningarna kan vara OK så länge allmäntillståndet är gott (min egen princip), men när inte hundvardagen fungerar utan är ett lidande (som inte beror på övergående konvalcens), då är det rätt att låta somna in.

Det gör så satans, djävla, förbannat ont att släppa dem. Men det är det ansvar vi tar på oss när vi tar oss an dem.
 
Senast ändrad:
Jag har ju tagit bort djur innan, men då har dessa inte levt hos mig dygnet runt (hästar) och jag har alltid tyckt att det varit skönt efteråt. Är tiden fram tills det sker som är jobbig :(

Nu ska han iaf skämmas bort så mycket det går. Fina fina hunden <3

Jag tycker att du har fattat ett klokt beslut utifrån vad du berättar här. Ta vara på sista tiden och ta med dig känslan av att ha gett honom alla chanser samt en bra tid hos er!
 
Oerhört tråkig sits, jag vet att det är skit eftersom jag har en allergisk själv :(

Min hade jag antagligen inte haft kvar om det inte visat sig att hon funkar helt okej på en låg dos kortison. Min allergivet är helt emot, men efter att övervägt en ganska allvarlig och dyr operation valde jag att låta hunden gå på kortison så länge det gick. Hon är 11 år nu, så jag har ingen aning om hur länge det håller.
Skulle jag få en allergihund till är chansen stor att jag tänker som dig.

Beklagar ert öde, vad sorgligt. Men jag förstår verkligen ditt beslut.
 
Som en parantes tog vi bort gammeltiken igårkväll, hon smällde ett korsband sent onsdagkväll och det fanns inget kvar att göra.

Jag har lipat som ett barn sedan onsdag kväll när det stod klart att vi stod vid vägs ände. Min veterinär och hennes assistent fick sopa ihop resterna av mig innan vi kunde börja med avlivningsproceduren, jag var helt knäckt (och är fortfarande). Rätt beslut gör det tyvärr inte lättare när det väl är dax, för att separera är så svårt och hjärtskärande att det inte finns ord. Det är smärta i sin renaste form, jag har fysiskt ont i hjärttrakten. Känner mig överkörd av en ångvält, sover korta perioder. Huvudet är som tuggummi och jag har redan innan ett dygn gått hört henne flera gånger i huset, för att sedan upptäcka att hjärnan spelat mig ett spratt.

Det gäller bara att inte förväxla den hemska, skärande sorgen med huruvida det var rätt beslut eller inte. Rätt beslut gör tyvärr ont och är svårt. Men det är ändå rätt. Det går inte att låta hunden mista livskvalitén och lida, för att själv komma lättare undan i sitt eget lidande.

För ett lidande, är det ta mig tusan, utan tiken i vår tillvaro.
 
Som en parantes tog vi bort gammeltiken igårkväll, hon smällde ett korsband sent onsdagkväll och det fanns inget kvar att göra.

Jag har lipat som ett barn sedan onsdag kväll när det stod klart att vi stod vid vägs ände. Min veterinär och hennes assistent fick sopa ihop resterna av mig innan vi kunde börja med avlivningsproceduren, jag var helt knäckt (och är fortfarande). Rätt beslut gör det tyvärr inte lättare när det väl är dax, för att separera är så svårt och hjärtskärande att det inte finns ord. Det är smärta i sin renaste form, jag har fysiskt ont i hjärttrakten. Känner mig överkörd av en ångvält, sover korta perioder. Huvudet är som tuggummi och jag har redan innan ett dygn gått hört henne flera gånger i huset, för att sedan upptäcka att hjärnan spelat mig ett spratt.

Det gäller bara att inte förväxla den hemska, skärande sorgen med huruvida det var rätt beslut eller inte. Rätt beslut gör tyvärr ont och är svårt. Men det är ändå rätt. Det går inte att låta hunden mista livskvalitén och lida, för att själv komma lättare undan i sitt eget lidande.

För ett lidande, är det ta mig tusan, utan tiken i vår tillvaro.
Beklagar :cry: Jag vet inte om jag fixar att följa med, kommer också bli helt knäckt :cry:
 
Jag är helt knäckt varje gång. Det är en del av processen. Nu har vi en underbar veterinär, så det är ingen fara att jag bryter ihop och de får sopa ihop bitarna, krama om och sedan fortsätter vi. Dock är det ju inte värre än att jag gråter, så hunden har inget ont av att jag inte direkt är på mitt skojigaste humör.

Faktist skulle jag vilja säga att med åren blir beslutet lättare (NU är det dax, innan det går för långt) men själva processen blir svårare. Den ångestfyllda resan till veterinären är så pass vidrig att jag förstår att man kan bli tokig av sorg. Men å andra sidan kan jag heller inte föreställa mig att inte följa med, jag älskar våra djur och jag följer dem dit de behöver mig. De följer ju mig, tröstar och finns där för mig. Jag ser det som en del i min tacksamhet för vad de visat mig under åren. En sista färd tillsammans, där jag stannar lite innan bron medan de går över.
 
Jag tycker du har varit en bra hundägare som gett din hund alla chanser, veterinärvård och mycket tid. Ibland är ödet så jävligt att det räcker inte hela vägen ändå.
Alla sjukdomar kan inte fixas och alla hundar kan inte räddas. Du har lagt enormt med energi på din hund. Jag personligen hade låtit hunden somnat in nu och lagt energin på mig själv, barnet och det övriga livet.

Oavsett beslut. Styrkekram

Du skrev det jag tänkte.
 
Det är rätt beslut du fattat. Du kan vila lugnt i den förvissningen. En hund ska kunna vara hund. Lycklig, bekymmersfri. Inte stressad med klåda och med sviktande organ p g a medicinering. En av förutsättningarna kan vara OK så länge allmäntillståndet är gott (min egen princip), men när inte hundvardagen fungerar utan är ett lidande (som inte beror på övergående konvalcens), då är det rätt att låta somna in.

Det gör så satans, djävla, förbannat ont att släppa dem. Men det är det ansvar vi tar på oss när vi tar oss an dem.

Kan bara hålla med! Men det är vår skyldighet som djurägare att ge våra älskade djur både ett bra liv och ett bra avslut på livet.
 
Det bästa tack vi kan ge våra fyrbeningar är ett värdigt slut i rätt tid. Låter som din hund får det.
Styrkekram <3
 
Tack, mår illa för varje timme som går. Har köpt säkert 2 kg ben, hundgodis, leverpastej, korv mm. Han får sova i soffan, göra sönder sina bollar, äta kattskit, nosa på varenda kissfläck i hela stan... Ändå känns det otillräckligt. Han är en hund , han tänker inte som oss men ändå känns de som om han ser på mig vad jag beslutat.

Jag känner mig som en bödel :(
 
Tack, mår illa för varje timme som går. Har köpt säkert 2 kg ben, hundgodis, leverpastej, korv mm. Han får sova i soffan, göra sönder sina bollar, äta kattskit, nosa på varenda kissfläck i hela stan... Ändå känns det otillräckligt. Han är en hund , han tänker inte som oss men ändå känns de som om han ser på mig vad jag beslutat.

Jag känner mig som en bödel :(

Det tröstar dig säkert inte, men jag kände mig som en bödel när jag lät min 16-åriga hund somna in. Hon hade artros, var halvdöv och var rätt senil. Uppe på det började hon få epilepsianfall och då fick hon somna in. Vad jag försöker säga är att även om det egentligen inte var någon som helst tvekan kände jag precis som du. Känslorna är helt normala men kanske inte en bra värdemätare för vad som som är rätt att göra. Känslomässigt så ångrar jag mig fortfarande. Hjärnan vet att det var rätt beslut, men känslomässigt kan jag inte acceptera det. Jag saknar henne så oerhört mycket.
 
Nu har hundhimlen fått en ny stjärna. Världens finaste somnade igår under floder av tårar från mig och sambon in. Igår va en av de värsta dagarna i mitt liv men idag känns det som en sten föll från axlarna. Han är saknad men han har det bättre nu, i himmelen tillsammans med de andra bukehundarna.

Du fattas mig älskade hund.
 
Nu har hundhimlen fått en ny stjärna. Världens finaste somnade igår under floder av tårar från mig och sambon in. Igår va en av de värsta dagarna i mitt liv men idag känns det som en sten föll från axlarna. Han är saknad men han har det bättre nu, i himmelen tillsammans med de andra bukehundarna.

Du fattas mig älskade hund.

Kände precis som du när jag tog bort vår hund förra våren. Nästan förlamande ont hade jag också men oj, vad lätt det blev samtidigt. Man visste ju att man hade gjort rätt, att hunden slapp lida mer. Hade man inte vetat innerst inne att det var rätt så hade man nog inte känt den där tyngden lätta från axlarna.

Kram till dig!
 
Nu har hundhimlen fått en ny stjärna. Världens finaste somnade igår under floder av tårar från mig och sambon in. Igår va en av de värsta dagarna i mitt liv men idag känns det som en sten föll från axlarna. Han är saknad men han har det bättre nu, i himmelen tillsammans med de andra bukehundarna.

Du fattas mig älskade hund.

Stor kram på er!
 

Liknande trådar

Hundhälsa Jag har sån enorm ångest inför morgondagens veterinärbesök. Min herre är en gamling på 11 år. Han är väldigt pigg och kry för sin ålder...
Svar
9
· Visningar
5 735
Senast: Åsa A
·
Hästvård Mitt ena sto har konstaterade "dystrofiska" förändringar i sitt högra bakknä. Nedslitet ledbrosk i båda knäna men i högra är det sas...
Svar
4
· Visningar
1 104
Senast: evis
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp