Man behöver ha klart för sig, vilket din sambo rimligen också känner till, att den Covidrelaterade belastningen på vården har haft - och har - mycket stor regional variation i landet. Delar av landet har haft mycket hög belastning och haft stora problem att hålla näsan över ytan, medan andra delar av landet haft - och har - påtagligt mycket lägre belastning. Fokus i mediarapporteringen har, fullt naturligt, legat på de regioner som haft störst problem.
I den region där jag själv arbetar har vi hittills inte vid något tillfälle varit nära vårt kapacitetstak, med hänsyn till Covid. Vi har kraftsamlat, omorganiserat och i princip tredubblat intensivvårdskapaciteten, skapat nya parallella flöden för akutvården, skapat hela avdelningar för intermediärvård, byggt ut tekniska försörjningssystem etc, men hittills inte varit i närheten av att utnyttja den kapaciteten. Naturligtvis har personalsituationen påverkats men det har definitivt funnits marginaler. Vi har inte heller behövt skjuta på vård av svårt sjuka. I det avseendet har regionen, och ytterligare ett antal regioner, lyckats undvika att överbelasta. Det handlar förstås inte om att vi agerat på andra sätt än de mer utsatta regionerna, utan om att smittspridningen av hittills oklara skäl sett annorlunda ut.
Som resultat av omprioriteringarna har vi en vårdskuld som till största del utgörs av elektiva operationer och dagkirurgi. Hur vårdskulden skall betas av planerar vi just nu för.
Sedan har vården på ett nationellt plan förstås fortfarande oerhört stora utmaningar, alldeles oavsett Covid.
