Jag gillar inte tonen, men i sak har hon faktiskt rätt. Åtminstone vad gäller hagar.
Min barndoms ridskola hade långt in på 2000- talet väldigt få och små hagar.
När vi hade hästen uppstallad (fram till 2005) på ridskolan var hästarna ute i hagen 2-3 timmar per dag.
95% av ridskolans hästar/ponnier stod i spilta.
Idag är alla spiltor bortbyggda och alla hästar har en egen hage. Många delar dessutom hage.
Alla ponnyer går i en stor hage tillsammans vilket minskat oron och bråken på lektionerna betydligt. Hästarna vet sin rangordning.
Det hon INTE tar upp är bett, nosgrimmor, inspänningstyglar och hästens form.
Här har det tyvärr blivit värre, åtminstone generellt (undantag finns givetvis).
På ”min” ridskola gick ALLA hästar på vanligt tränsbett (vanligtvis tjocka tvådelade bett, några på tredelade). Hjälptyglar och sporrar användes ALDRIG. Möjligen i träningsgrupperna fick några få ha sporrar. Någon privathäst reds med gramantyglar. Inga ridskolehästar fick någonsin ha hjälptyglar. Några få (typ en) hade martingal).
Angående att lära sig sadla och tränsa känner jag inte alls igen mig i vad hon skriver. När jag började rida (90- tal i och för sig) fick vi göra iordning och sadla hästarna själva. I början självklart med ridlärarens hjälp. Hästarna var aldrig färdiga när vi kom (om de inte gick lektionen innan). Vi fick mycket noga lära oss att det verkligen ska vara två fingrar mellan nosrygg och nosgrimma. Detta kollades noga innan varje lektion.
Jag fick en chock när jag flyttade ner till Skåne och gick förbi den lokala ridskolan. ALLA hästarna hade gummiband som drogs åt rätt så ordentligt. Många gick på olika typer av hävstångsbett. Få med tränsbett.
Visst, de fick gå i hagen. Några själv, men de flesta hade faktiskt kompis. Men deras blick på lektionen, den var helt död och avstängd. De gick ihoptryckta med lång rygg och bakbenen bakom sig. ”Min” ridskola lärde ut betydligt bättre ridning på 90- talet än ridskolan i Skåne på 2010- talet.
