Jag har blivit lite "ställd" då jag kommit över en del hästböcker som jag älskade som barn, ja i cirka 9-12 års åldern. Som böckerna om Twiggy(för er som vet...). Men där, till min förvåning, så verkar det inte alls ha varit självklart att hästar behövde få vistas utomhus varje dag, allra minst på ridskola. Men Twiggys matte förstod att Twiggy behövde få vara ute i hagen VARJE dag. Sen var det någon som skulle rida till Twiggy, som måste gå på med piskan och piskade så att det gjorde ont i matten, att behöva se på, men hon protesterade inte, då hon förstod att det var nödvändigt.
Detsamma sker nog med Nan Inger Östmans, "Trulsa". I "Önskas köpas litet sto". På ridläger så tar ridledaren över "Trulsa" för att hyfsa till henne och piskar henne med spöet så att Trulsa börjar löddra av svett men hon är envis, men ridledaren ger sig inte... Typ.
Jag blev ställd, då jag ville minnas dessa som "fina" böcker och funderat på varför "de försvunnit". Däremot så är alla Nan Ingers böcker om Piglet(!) Ek och hennes ponny, Dunet, bara en njutning, i mitt tycke. Och böckerna om "Buttan och Putte" gillar jag också, även om det då var förskräckligt vad stackars Putte utsatts för vanvård.
Att det var som det var i den tragiska "Önskas köpa litet sto"(där inte särskilt hästkunnig tjej, får sin mamma att köpa sin "drömhäst" till henne och blir lurad av försäljaren, då Trulsa visar sig ha problem och ridläraren på ridskolan är dessutom en skitstövel... Man mår inte helt bra när man läser den boken.).
Men Twiggy? Jag är helt "??????" åt att jag inte har ett minne av att jag reagerade som barn på att Twiggy behövde piskas upp. Men minns även från ridskolan att man skulle ha spö och hade man inget, fick man låna ett och förväntades använda det för att slå hästen om den var "trög". Vi fick även tips från ridläraren att slå spöet mot ridstöveln, så att det smällde, för då insåg hästen att man hade spö och fick upp farten...
Ridskolehästarna fick daglig(?) utevistelse i rasthagar där de stod en och en. Hästar som protesterade mot att bli iordninggjorda inför lektion, fick man be större stalltjejer om hjälp med och dessa var tuffa och kunde slå hästen och t.o.m. ha med sig spö in i spiltan.
Förutom med en häst, som man kommit på att faktiskt var kittlig. Den behövde inte få smäll, utan då fick större ridtjejer visa hur man borstade med REJÄLA tag, så att man inte skulle killa den.
Så jag tror att det förvisso blivit bättre, med att man är mer medveten om hästars behov av utevistelse, att de i de vilda betar 14-16 timmar, att inte spöa och slå, försöka kommunicera med hästen så att den förstår...
Men sen alla dessa händelser som har varit högt upp i dressyrsporten, får mig faktiskt att vilja förbjuda dressyr helt som tävlingsgren, om det skall vara på DET viset. Eller att var ryttare sedan kunde ha krav på sig att visa upp sin häst, i frihetsdressyr eller rida med grimma. Utan sporrar. För att visa att de kan rida och kan samarbeta med hästen.
Jag tänker på hoppryttarinnan vars häst blev av med tränset, under tävling, men som ändå kunde fortsätta rida.
Dadde Netterqvist hävdade ju det, jag har inte trott honom 
