Sv: Ceaser Millan
Det du beskriver är en hundägare som borde ha lärt sig hund först, och därefter skaffat sig en. Är det då rätt att använda den här typen av hjälpmedel för att kompensera för inkompetens?
Det jag beskrev (pappa) var en otroligt rutinerad hundägare med mer brukshundserfarenhet än du antagligen har år på nacken. MEN, som av någon anledning (ålder???) börjat bli inkonsekvent, och som extra komplicerande faktor fick en hund som är lite för mjuk för hans metoder dessutom.
Så nej, han borde inte ha just den hunden - nej. Och ja han borde ha löst det den rätta vägen med konsekvens och beeeröööm. Nu är det dock inte alltid så att världen blir som jag, eller du, vill bara för att vi vill det. Eller ens för att det är rätt.
Utan det handlade om en person som INTE tänker skiljas från sin hund, som KAN egentligen men gått vilse, som INTE gick att få på rätt spår bara sådär iom att det verkligen inte kommer naturligt för honom att ta fram glaaada rösten och jollra t ex.
Så det handlade om att få ett genombrott, som var/är såpass långvarigt/permanent att de (hund & far) kan komma på rätt fot med varandra igen, börja lita på varandra och bygga upp en fungerande relation igen. (Naturligtvis 'uppfostrades' pappa i samma veva).
Idag är ekipaget välfungerande, lyckligt och har på helt egen hand avancerat med. Dvs det är back on track.
Allt är inte svart eller vitt, och även när det rent tekniskt är svart elelr vitt så har man i mer än ett fall en hundägare där som påverkar. I pappas fall så det som var 'väckarklockan' var när han dels själv insåg att 'jag fixar det inte', och sedan fick inse att 'fan Alex fixar det' och inse att 'snälla sättet' fungerar.
Jag tycker inte det. För tänker vi i dom banorna, finns snart ingen begränsning för vad vi kan unna oss i "verktyg".
Om du tar bort det att verkligen inte ta till det mer än som sista lösning i ens ituation, så ja. Men vill man plocka bort saker ur ett sammanhang kan man bygga vilka scenarion man vill, helt efter tycke och smak.
Jag förutsatte i min "kuggfråga" att slutresultatet blir en husbehovslydig hund och att hunden i grunden inte är mentalt skadad, i vilket fall avlivning kan vara enda och rätta utvägen.
Vilket uppnåddes i fallet jag beskrev.
Själv har jag aldrig använt elhalsband, och ändå lyckats lära både mina och andras hundar att komma på inkallning. Även motsvarande vad gäller stackelhalsband.
Och jag har heller inte behövt använda ens dressyrhalsband med spray på egna hundar. Och kan inte se att/när jag skulle anse det befogat heller. Men ibland måste man se till realitet, speciellt när det gäller andras hundar.
En "dogwhisperer", som Cesar själv kallar sig, borde hålla sig långt från sådana hjälpmedel, både för att han inte behöver dom och för att dom skadar hans image. Dom kanske kortar in/om-lärningstiden, men antagligen till priset av en sämre kvalité. Och är inte stress och tidspress oacceptabelt när vi talar om att lära och uppfostra djur??
Beror på tycker jag. Dels är ju huvudfrågan - märker hunden tidspressen? Om inte så är det ju lugnt ur hundens synvinkel. Sen, det kan handla om fall där det är 'sista vilan' om problemet inte löses. Tyvärr tar ju vissa människor inte hjälp förrän de verkligen fått NOG och är väldigt nära att t ex avliva hunden. De kan vara mindre benägna att vänta tre månader på resultat, men får de ett synligt resultat snabbt kan de jobba i tre månder på att helt lösa det.
Jag tror det är det man måste komma ihåg - alla är inte som jag (eller du).
Det finns inte i min värld, att en någorlunda duktig hundmänniska behöver el eller stackel.
Nej, inte för att träna sin egen hund nej. Men återigen, när du blandar in en tredje part, och där hundens framtida välmående, livskvalitet eller till och med liv, hänger på att det blir resultat, och de ska komma med hunden kvar hos ägaren och i hemmiljö. Då kan jag i väldigt specifika fall se att elhalsband i enstaka fall kan vara berättigat. Aldrig stackel.
