Humöret landade någonstans vid fotknölarna idag trots att solen sken. Jag red ut med P då vi nött en del på ridbanan på sistone. Nu hade ju förvisso underlaget tinat så det inte var halvfruset och knaggligt längre, så det hade ju gått att dra fram lite bommar, men nu gjorde jag inte det då det dels är ganska slaskigt vilket gör att jag drar mig lite plus att jag behöver dela tillgången till ridbanan med de som tränar vallning och då vill jag inte vara i vägen.
P var ganska odräglig idag, ormade sig, stod emot och tog inte skänklarna, så jag fick knacka till mer för att överhuvudtaget få en reaktion. Jag kortade av turen och tänkte att jag rider resten av tiden på ridbanan. På hemvägen var han dock okej, men jag tycker det ofta är så trist att rida ut på honom när man aldrig bara kan räkna med att han knatar på utan ska ha hyss för sig.
På gärdet vid ridbanan höll HV och några andra på att träna vallning. Jag stannade och pratade. Givetvis berättade jag att jag inte tyckte det gick så bra idag. Så hon hämtade sin ridhjälm och satt upp och red honom en stund på banan. Efter den lilla stunden satt jag upp igen och fick lite instruktioner.
Jag blir så sjukt jäkla irriterad på mig själv som återfaller med att göra fel som jag trott att jag jobbat bort. Och sen har jag så svårt med att ta verbala instruktioner på hur man gör saker rent tekniskt. På en av CR-kurserna jag gått pratade vi om de olika sätt folk lär sig rida på. En del kan ta verbala instruktioner så som t.ex. att rida från bokstaven ditten till bokstaven datten i ett visst varv och med en sluta undan en viss skänkel. När jag får en sådan instruktion måste jag stanna till och tänka efter. Idag handlade det om att göra på ett visst sätt med handen och inte på ett annat sätt. Jag måste tänka efter och det går så trögt. De andra sätten att lära sig är att antingen härma någon eller att hitta känslan. Jag är inte helt säker på vilket är mitt primära sätt av de två, bara att det verbala tekniska instruktionerna inte är mitt sätt.
Egentligen är det konstigt för i skolan hade jag det väldigt lätt. Jag åkte räkmacka genom plugget. Då kunde jag läsa en text och det mesta satte sig i huvudet ganska snabbt. Att lära sig rida är uppenbarligen inte samma sak. Det tycks inte heller hjälpa att jag anser mig ha rätt god kroppskontroll och en skapligt god fysik med bra bålstabilitet. I dagsläget klarar jag t.ex. av att utföra stretch pose (yogaövning) i två minuter utan att ta stöd med händerna under rumpan. (Stretch pose visas här. Snubben på andra videon från Wahe Guru Yoga ligger i den position jag använder. I den positionen ska man eldandas, vilket för mig blir cirka 150 andetag per minut.) Och apropå kroppskontroll: förra året provtränade jag lite kampsport och då fick jag faktiskt frågan om jag hade hållit på med det förut. Nej, det hade jag inte. Det var bara bra kroppskontroll och förmåga att följa instruktioner (härma).
Jag känner mig frustrerad för att jag aldrig tar mig vidare i ridningen. Det har ju blivit väldigt dåligt med lektioner senaste halvåret även om jag fått mycket tid i sadeln. Sedan augusti har jag ju ridit så gott som varje dag. Jäkla skit att det blev kvarka på ridskolan så jag inte kunnat rida där. En ridlektion red jag ju för HV i höstas, men det kändes inte så bra då, så det har inte blivit fler. Jag tyckte ju att jag gick lite i baklås. Och så bävar jag lite för hur sjutton jag ska kunna hitta både en trevlig häst att rida och en instruktör som jag synkar med på nya orten och som har en pedagogik som funkar för mig. Äh, det känns bara som om jag sitter fast och aldrig kommer vidare.
Bläh, jag känner mig lite less för tillfället faktiskt. (Kanske ska byta ut ridningen mot kampsport?)
P var ganska odräglig idag, ormade sig, stod emot och tog inte skänklarna, så jag fick knacka till mer för att överhuvudtaget få en reaktion. Jag kortade av turen och tänkte att jag rider resten av tiden på ridbanan. På hemvägen var han dock okej, men jag tycker det ofta är så trist att rida ut på honom när man aldrig bara kan räkna med att han knatar på utan ska ha hyss för sig.
På gärdet vid ridbanan höll HV och några andra på att träna vallning. Jag stannade och pratade. Givetvis berättade jag att jag inte tyckte det gick så bra idag. Så hon hämtade sin ridhjälm och satt upp och red honom en stund på banan. Efter den lilla stunden satt jag upp igen och fick lite instruktioner.
Jag blir så sjukt jäkla irriterad på mig själv som återfaller med att göra fel som jag trott att jag jobbat bort. Och sen har jag så svårt med att ta verbala instruktioner på hur man gör saker rent tekniskt. På en av CR-kurserna jag gått pratade vi om de olika sätt folk lär sig rida på. En del kan ta verbala instruktioner så som t.ex. att rida från bokstaven ditten till bokstaven datten i ett visst varv och med en sluta undan en viss skänkel. När jag får en sådan instruktion måste jag stanna till och tänka efter. Idag handlade det om att göra på ett visst sätt med handen och inte på ett annat sätt. Jag måste tänka efter och det går så trögt. De andra sätten att lära sig är att antingen härma någon eller att hitta känslan. Jag är inte helt säker på vilket är mitt primära sätt av de två, bara att det verbala tekniska instruktionerna inte är mitt sätt.
Egentligen är det konstigt för i skolan hade jag det väldigt lätt. Jag åkte räkmacka genom plugget. Då kunde jag läsa en text och det mesta satte sig i huvudet ganska snabbt. Att lära sig rida är uppenbarligen inte samma sak. Det tycks inte heller hjälpa att jag anser mig ha rätt god kroppskontroll och en skapligt god fysik med bra bålstabilitet. I dagsläget klarar jag t.ex. av att utföra stretch pose (yogaövning) i två minuter utan att ta stöd med händerna under rumpan. (Stretch pose visas här. Snubben på andra videon från Wahe Guru Yoga ligger i den position jag använder. I den positionen ska man eldandas, vilket för mig blir cirka 150 andetag per minut.) Och apropå kroppskontroll: förra året provtränade jag lite kampsport och då fick jag faktiskt frågan om jag hade hållit på med det förut. Nej, det hade jag inte. Det var bara bra kroppskontroll och förmåga att följa instruktioner (härma).
Jag känner mig frustrerad för att jag aldrig tar mig vidare i ridningen. Det har ju blivit väldigt dåligt med lektioner senaste halvåret även om jag fått mycket tid i sadeln. Sedan augusti har jag ju ridit så gott som varje dag. Jäkla skit att det blev kvarka på ridskolan så jag inte kunnat rida där. En ridlektion red jag ju för HV i höstas, men det kändes inte så bra då, så det har inte blivit fler. Jag tyckte ju att jag gick lite i baklås. Och så bävar jag lite för hur sjutton jag ska kunna hitta både en trevlig häst att rida och en instruktör som jag synkar med på nya orten och som har en pedagogik som funkar för mig. Äh, det känns bara som om jag sitter fast och aldrig kommer vidare.
Bläh, jag känner mig lite less för tillfället faktiskt. (Kanske ska byta ut ridningen mot kampsport?)
