Anorexi

Jag tänkte skriva lite om anorexi idag. Men först så vill jag säga tack till alla som har kommenterat saker och så och att jag vet att jag kanske svarar lite omoget ibland. Men kommer mer om varför det är så snart! Idag så pratade jag med en läkare eller psykolog eller nåt imorse. Kommer inte ihåg vad hon var av alla men iallafall. Hon är typ den första som det känns som hon lyssnade på MIG och inte bara bestämde hur hon trodde. Iallafall så pratade vi om anorexi. Och att förr när jag hade det så kan man säga att det var som ett monster som sa åt mig vad jag skulle göra och bestämde allt. Och det monstret vill inte bra saker för mig egentligen men det får en att tro det. Men när jag blev frisk så lyckades jag typ stänga in det monstret i en grott. Så det var inte borta utan fanns fortfarande kvar fast det kunde inte komma fram. Så okej då var jag frisk! Sen när C blev halt så blev jag såklart väldigt orolig för henne och då började monstret vakna igen. För det blir starkare när jag mår sämre liksom. Och jag hade typ ingen matlust och mådde illa och så, men det var INTE för jag hade anorexi igen utan för jag var orolig för C och stressad med skolan och så. MEN att då när jag började att inte äta lika mycket så blev monstret jätte glad. För det var ju som det ville. Och då när jag redan inte mådde bra så lyckades det bryta sig ut ur grottan utan att jag ens märkte det. Så monstret började typ säga saker och ge tankar som jag inte hade innan men som monstret tyckte var jätte bra för då fick det liksom mer kontroll igen. Som att jag skulle bli för tung för ponnysarna och att det var mitt fel att C blev halt för jag var för tung och red för dåligt. Men jag visste liksom inte att det var monstret för jag trodde ju att det var instängt i grottan så jag inte behövde tänka på det. Ja så monstret blev väldigt stort typ som i smyg. Och sen nu så när jag svimmade och hjärtat är konstigt och allt så kan man säga att andra upptäckte att monstret hade rymt och liksom tagit över. Och då blev det JÄTTE ARG som typ blev upptäckt. Så det som är nu är att monstret är super arg och vill göra exakt ALLT det kan för att inte hamna i grottan igen. Och innan så har ju jag inte sagt emot eller ingen annan heller så då har det varit lugnt och bara växt i smyg. Och nu helt plötsligt är det jätte rädd för att stängas in i grottan så det bråkar så mycket det kan och tar över exakt allt jag tänker. Och alla som försöker säga emot är som monstrets värsta fiender så därför är det så arg nu och hatar alla som säger emot det. Och det är smart så det vet vad det ska säga för att få bestämma över mig. Så därför skriker det om att jag kommer bli för tung för ponnysarna och det är mitt fel att C blev halt och sånt. Så att om jag älskar dom så måste jag vara lätt och träna mycket och andra fattar inte det så dom vill bara att jag ska upp i vikt. Men EGENTLIGEN så bryr inte monstret sig om ifall jag kan rida eller nånting utan det vill bara få bestämma. Så därför skriker det såna saker. Och man kan säga att när monstret skriker är det ångest. Som igår när jag skulle äta middag så var det egentligen monstret som var sååå arg och rädd så det typ gjorde så jag fick värsta utbrottet som INTE är som jag brukar vara ALLS och skrek och kastade iväg tallriken och massa sånt helt knäppt. Men det var liksom monstret som bestämde det kan man säga för det typ hade panik för det vet att alla vet om det nu. Och då såklart att det blir mer jobbigt och ångest och allt sånt för mig för jag visste inte ens att det hade vaknat och nu bestämmer monstret ALLT. Så det jag måste göra är liksom ta över igen och stänga in monstret igen. Och lära mig hur jag ska veta att monstret börjar vakna för det kan det göra exakt när som helst. Och då kan det bli som nu att jag inte ens vet det innan det är JÄTTE STARKT och har kontroll på exakt ALLT. Så ja man kan på det sättet säga att jag har anorexi igen för det monstret har liksom smygt sig fram och tagit över. Men att eftersom monstret kom i smyg så jag märkte det inte så därför har inte ens jag vetat om att jag har det igen. Så just nu räknas jag som att jag har typ allvarlig anorexi eller vad man säger. Kommer inte skriva exakt min vikt eller bmi men jag måste gå upp x kg innan jag ens får rida ALLS och sen innan jag kan få göra allt som vanligt med ridning och träning och cykla och gå själv med hundarna och vara med på idrotten i skolan och ALLT sånt så är det x kg till. Och det är tycker jag VÄLDIGT mycket och det kommer ta väldigt lång tid för man ska gå upp typ ett halvt till ett kilo i veckan ungefär vad jag har läst. Så isåfall är det LÅÅÅNG tid innan jag kommer kunna tävla och sånt som vanligt. Men så just nu är mitt mål typ att iallafall bli så jag kan få börja sätta igång C såfort som möjligt. Men ja det är som jag känner just NU sen vet jag att ibland är monstret jätte stort och starkt och då kommer jag tro på det att det viktigaste av allt är att inte äta så extremt mycket och gå upp massa i vikt. Och då måste jag komma ihåg att det är monstret som luras liksom för det vill inte samma som jag EGENTLIGEN. Så ska fixa bilder på ponnysarna från tävlingar och så som jag kan ha framme hela tiden så kan jag påminnas liksom. Och sen dethär låter ju jätte töntigt och barnsligt men ska även rita monstret typ så fult och så som jag bara kan. Så kan jag liksom kolla på det och tänka okej det där fula äckliga monstret försöker lura mig men jag ska säga emot. För jag vill kunna tävla med mina ponnysar igen. Typ så. Och kanske även så ska jag göra typ som en nerräkning fast med olika vikter som jag måste gå upp till. Men inte att jag har vikterna men kanske att man gör en ruta för varje halvt kilo eller nåt och så kryssar man för varje ruta man klarar. Och så sätter man dit mål om när jag får skritta när jag får trava rida första träningen rida ut själv gå ut själv med hundarna fixa allt själv i stallet. Ja allt sånt. Så blir det att jag kan se att det är bra saker med att gå upp i vikt liksom! Så just nu så känns det mottiverat men det kommer väl inte göra det hela tiden. Men ska iallafall VERKLIGEN göra mitt bästa att komma ihåg dethär!

 

[TinyWiny]

Ja det som är så svårt att veta är att jag vet inte om monstret eller dom på sjukhuset är dom som ljuger EGENTLIGEN. Alltså vet att alla är emot monstret och så och det är det som typ har gjort mig sjuk. Men också har det blivit såå mycket värre efter att läkarna och mina föräldrar började blanda sig i. Så på det sättet har ju dom gjort så det har blivit mycket sämre mot när monstret kunde bestämma ifred liksom. Så vet att det här låter jätte knäppt men det är som att monstret är både min bästa vän och min värsta ovän samtidigt och att jag kan inte bestämma vad av det. Och sen om att prata med nån om dethär så är det bara det att jag typ inte vågar. För tänk om jag gör det och så säger mina föräldrar typ att ja jag är jätte jobbig. Eller ja dom hatar att vara här med mig och tycker det är sååå äckligt när jag får i sonden. Eller vad som helst sånt så vill jag hellre att jag inte VET att dom tycker så även fast jag ju fattar varför dom skulle det. Och jag vill inte att dom blir mer och mer inblandade liksom. Utan vill bara göra dom glada och att dom ska slippa allt dethär med mig. Men verkar som jag bara kan göra dom ledsna och besvikna.

Åh vad jag känner med dig! Önskar så att jag hade kunnat vara där med dig, hålla dig i handen och ärligt talat slå monstret på käften! Det är monstret som säger det här. Som ser till att du inte vågar prata om det du verkligen behöver prata om. Det är monstret som säger åt dig att tro att du gör alla ledsna och besvikna och att det blir värre nu när andra vet att det finns. Jag tror att det hade varit jättebra om du hade visat dem det du har skrivit här på bukefalos. Jag tror att ni alla hade mått väl av att prata om det här och att de får veta hur du känner och du får veta hur de känner samtidigt som jag fullkomligt förstår din rädsla för att dina farhågor ska vara sanna.

Sedan en viktig grej. Du finns inte till för att göra dina föräldrar glada. Du finns till för din alldeles egna skull. För att du är värdefull och har ditt eget liv att leva. Det är helt okej att vilja göra andra glada men det får aldrig någonsin ske på bekostnad av en själv och ens egna mående.

 

[Shaggy]

Ja det som är så svårt att veta är att jag vet inte om monstret eller dom på sjukhuset är dom som ljuger EGENTLIGEN. Alltså vet att alla är emot monstret och så och det är det som typ har gjort mig sjuk. Men också har det blivit såå mycket värre efter att läkarna och mina föräldrar började blanda sig i. Så på det sättet har ju dom gjort så det har blivit mycket sämre mot när monstret kunde bestämma ifred liksom. Så vet att det här låter jätte knäppt men det är som att monstret är både min bästa vän och min värsta ovän samtidigt och att jag kan inte bestämma vad av det. Och sen om att prata med nån om dethär så är det bara det att jag typ inte vågar. För tänk om jag gör det och så säger mina föräldrar typ att ja jag är jätte jobbig. Eller ja dom hatar att vara här med mig och tycker det är sååå äckligt när jag får i sonden. Eller vad som helst sånt så vill jag hellre att jag inte VET att dom tycker så även fast jag ju fattar varför dom skulle det. Och jag vill inte att dom blir mer och mer inblandade liksom. Utan vill bara göra dom glada och att dom ska slippa allt dethär med mig. Men verkar som jag bara kan göra dom ledsna och besvikna.

Jag vet, tyvärr, ganska mycket om att leva med ett monster. Mitt monster är inte ett anoreximonster utan ett depressionsmonster.
Det du gör nu, vilket är fullt begripligt, naturligt och korrekt, är att du med rationella ord försöker bli av med monstret. Det som blir problem är att du dumförklarar dig själv för att det inte funkar med omedelbar verkan. Saken är den att din hjärna är indelad i flera lager där den rationella tänkande delen endast är en liten liten del på ytan (det är tex din hjärna som styr hjärtat men det sköts helt automatiskt på en omedveten nivå). De här monstren bosätter sig inte i den rationella delen av hjärnan utan i den känslomässiga delen och rör sig snarare mot reptildelen än någon logiskt tänkande. De vet att de aldrig kan vinna över den logiskt tänkande delen så den undviker de med alla medel.
Nackdelen med detta är att det är svårare att bli av med dem och kontrollera dem eftersom du med mycket jobb måste få din tänkande del av hjärnan att övertala den andra delen om att den ska sparka ut monstret eller hålla det inlåst. Fördelen är att du fortfarande kan tänka rationellt och inse att situationen är fel vilket gör att du har förutsättningar för att genomföra övertalningskampanjen.
Att du nu känner att du blivit sjukare är för att monstret nu vet att det är upptäckt så nu kan det visa sig och arbeta för fullt med att destabilisera dig. Tidigare så har det arbetat i smyg för att ta över kontrollen över dig. Det är helt naturligt att du får ett bakslag i ditt mående när du nu börjar bekämpa monstret med alla tillgängliga medel och det därmed börjar slåss för sitt liv.
Var snäll mot dig själv och förlåt dig själv för att dina föräldrar är ledsna. De är ledsna för att du är mycket sjuk inte för något annat. De älskar dig och är stolta över dig varje sekund. Känner du att du mår dåligt över det hela så berätta för dem om det hela. Du kan börja med att säga att "jag vet att jag stundtals uppträder "odrägligt" men det är inget jag menar från hjärtat utan beror på min sjukdom". Ett sådant samtal kanske kan lätta på din skuld så du kan lägga din kraft på att kriga mot monstret istället för att genom dåligt samvete ge det extra näring, för sådana här monster lever och frodas på en diet av dåligt samvete.