Byta förnamn som vuxen

Min mamma bytte namn när hon var i 30-års åldern. Hon tog ett nytt tilltalsnamn, och behöll det gamla som "andranamn". Hon hade helt enkelt aldrig trivts med det gamla namnet, och det var svårt för många att läsa och skriva på svenska (av någon märklig anledning, det var ett vanligt finskt namn som ju uttalas exakt som det stavas).

Jag som barn tyckte inte det var något konstigt, och i släkten är det väl några av de äldre släktingarna som sa fel ibland men det har inte varit några konstigheter i övrigt.

Jobbmässigt och så underlättades det väl av att det tidigare tilltalsnamnet fortfarande finns med i folkbokföringen, men samtidigt är det ju ett övergående problem. Folk byter ju efternamn hela tiden utan att det blir kaos tänker jag. Framförallt skulle jag inte bekymra mig om det nya namnet är relativt nära det gamla.

("Nya" namnet är ett som funkar både på svenska och på finska, så även om det officiellt har den svenska stavningen så var det inte något avståndstagande från språket (och det hände att hon skriver med finsk stavning till de finsktalande släktingarna på den tiden).)
 
Jag bytte tilltalsnamn när jag var 20, det är 13 år sedan. För mig har det varit ok för släktingar/barndomsvänner att använda mitt gamla namn, det är inget de menar något illa med utan det är bara av gammal vana.

När jag bytte namn så pluggade jag, det var inga konstigheter då och har inte varit efteråt heller.
 
Tack för svar hur funkade det med familj och släkt osv?
Min mamma kallades främst sitt smeknamn även innan hon officiellt byte så inga problem där. Annars tyckte jag att det blir lättare att lära om sig om det är något man träffar/pratar om ofta. Förutsatt att personen vill lära om.
 
En av mina vänners tonårig har bytt namn, från ett feminint till ett mer icke binärt. Det har funkat bra vad jag kan bedöma.

Likaså en granne som i 30-års åldern bytte från sitt ganska vanliga namn till en variant som är ovanlig. Jag säger fel ibland men aldrig till hen. Bara när jag pratar om personen. Oftast kommer jag på mig själv och rättar mig.

Å andra sidan brukar jag säga fel om efternamn också. Glömmer att folk byter när de gifter sig.
 
Jag bytte tilltalsnamn när jag var 20, det är 13 år sedan. För mig har det varit ok för släktingar/barndomsvänner att använda mitt gamla namn, det är inget de menar något illa med utan det är bara av gammal vana.

När jag bytte namn så pluggade jag, det var inga konstigheter då och har inte varit efteråt heller.

Hur funkar det idag med släktingar och familj och barndomsvänner?
 
Nu var jag inte vuxen när jag bytte namn, men jag var 13 år. Bytte både förnamn och efternamn på samma gång. Senare la jag dock till min pappas efternamn som mellannamn och har kvar ännu så det är ett dubbelnamn. Jag hette Gitte som barn. Alla mobbade mig. Jag hatar namnet än i dag, men har inte velat ta bort det, tror inte man fick göra det då, och sedan har jag inte kunnat eftersom det var ett namn pappa valde. Pappa dog när jag var 14. Han älskade namnet. Namnet jag bytte till var ett namn jag hade sedan tidigare, ett svenskt namn om än kanske inte det vanligaste, men inget att mobbas för. Inget jag tycker om eller känner mig som heller.

Klassen reagerade först inte väl, blev mobbad för namnbytet med, men lärarna på högstadiet satte fort stopp för det. Värst var min familj.
Minns en gång i skolan när mamma var där och jag gick i korridoren, hon kallade på mig och jag hörde inte, så hon ropade Gitte ashögt, gissa om det gav effekt på mig, inte bara jag svängde om utan alla andra i korridoren. Jag skulle kunna slå min mamma på käften då.... Hon anser än i dag att jag låtsades inte höra när hon använde andra namnet så det berättigade att hon använde det avskydda namnet... och det är så min familj gjorde de första 7-8 åren.

Pappa ville inte använda det andra namnet, så han var den enda jag gav lov att slippa. Han hade valt mitt namn, han älskade det, han älskade mig, och jag sårade honom när jag bytte så han fick kalla mig namnet. Nu dog han bara ett år efter namnbytet, men hade han levt i dag hade han fått kalla mig det så länge han levt. Det har alltid känts fel att kräva något annat av just honom.
 
Hur funkar det idag med släktingar och familj och barndomsvänner?

De allra flesta har kallat mig för mitt "nya" namn sedan många år tillbaka. Ett par stycken som jag inte träffar särskilt ofta, ett par ggr/år kanske, har haft svårare än andra och kan fortfarande använda mitt gamla namn men det följs oftast av ett "ursäkta, jag menar ju xxx!". För min del känns det helt ok och det vet de också om :)

Jag trivdes inte alls med mitt namn och började i hemlighet spåna på vad jag ville heta redan i tidiga tonåren. Hittade ett namn som råkade vara en del av mitt gamla förnamn men som landar väldigt annorlunda i uttal. Ungefär som att byta från Maria till Ari. (Mitt gamla namn är inte vanligt i Sverige, jag bytte till ett ännu ovanligare och vill gärna fortsätta vara anonym här på forumet, därför outar jag inte mitt eget namn här i tråden.)
 
Tack för svar!

Hur gammal var personen? Tog hen ett nytt namn som tilltalsnamn eller ett andranaamn?
Det var ett helt nytt namn och personen kan ha varit någonstans mellan 18 och 20, kanske. Hen är 26 idag.

Ska tillägga att personen bytte från ett könsbundet namn till ett som är könsneutralt.
 
En sak som gäller för de flesta är att smaken ändras med åldern. Många unga har funderingar om det som är kopplat till sitt Jag. Det kan mynna ut i att man vill göra förändringar så att man kan kliva ut i en ny "roll". Särskilt om man har negativa erfarenheter kopplat till hur man blivit bemött av andra.
Apropå detta har jag en bekant som nu gör sitt tredje förnamnsbyte inom loppet av ca 8 år. Väldigt tydligt kopplat till olika "perioder" i livet och behovet av att lämna något bakom sig. Lite svårt att ta det på allvar när det sker för tredje gången.

Jag tror det är viktigt, både för egen del och för omgivningens "acceptans", att det är det nya namnet som lockar och känns rätt och inte att man vill lämna ett namn bakom sig.
 
Apropå detta har jag en bekant som nu gör sitt tredje förnamnsbyte inom loppet av ca 8 år. Väldigt tydligt kopplat till olika "perioder" i livet och behovet av att lämna något bakom sig. Lite svårt att ta det på allvar när det sker för tredje gången.

Jag tror det är viktigt, både för egen del och för omgivningens "acceptans", att det är det nya namnet som lockar och känns rätt och inte att man vill lämna ett namn bakom sig.

Varför tycker du att det är svårt att ta en person på allvar ifall hen byter förnamn flera gånger? Det låter rätt hårt.
 
Jag förkortade mitt namn till mitt smeknamn I 20 års ålder, ingen hade kallat mig vid mitt riktiga namn på 10 års tid då så det blev ingen skillnad förutom att jag slapp förklara mig när folk såg mitt körkort och leg med riktiga namn som ungefär ingen kände till.
 
Hej!

Är det någon av er som har erfarenhet av att byta förnamn som vuxen?

Hur har det funkat med vänner? Familj? Släkt? Arbeten? mm.

Tacksam för svar!
Inte riktigt vad du frågade efter, men jag blev ganska förbryllad och frågande när jag skulle köpa en häst och det stod ett helt annat förnamn än, vad säljaren kallade sig, på hästens papper.......
 
Egentligen helt off topic, men två vänner till mig hyrde lägenhet tilsammans för många år sedan. Den ena störde sig på att det hela tiden kom post till någon helt okänd människa, och till slut började han kasta bort den.

Efter en tid visade det sig att det var hans vän som skulle få posten och den var givetvis adresserad med hans riktiga namn. Som han aldrig någonsin använde, och inte ens hans närmaste vän och medhyresgäst kände till :eek:
 
De allra flesta har kallat mig för mitt "nya" namn sedan många år tillbaka. Ett par stycken som jag inte träffar särskilt ofta, ett par ggr/år kanske, har haft svårare än andra och kan fortfarande använda mitt gamla namn men det följs oftast av ett "ursäkta, jag menar ju xxx!". För min del känns det helt ok och det vet de också om :)

Jag trivdes inte alls med mitt namn och började i hemlighet spåna på vad jag ville heta redan i tidiga tonåren. Hittade ett namn som råkade vara en del av mitt gamla förnamn men som landar väldigt annorlunda i uttal. Ungefär som att byta från Maria till Ari. (Mitt gamla namn är inte vanligt i Sverige, jag bytte till ett ännu ovanligare och vill gärna fortsätta vara anonym här på forumet, därför outar jag inte mitt eget namn här i tråden.)

Ungefär så jag planerar att göra det skiljer 3 bokstäver mellan namnen

Namnens början är den samma men uttalas olika.
 
Ungefär så jag planerar att göra det skiljer 3 bokstäver mellan namnen

Namnens början är den samma men uttalas olika.

Det är givetvis ett oerhört personligt val men jag har inte ångrat bytet en enda gång, eller känt mig främmande i det nya namnet. Tvärtom faktiskt.

Med det sagt så visste jag vad jag ville heta i ca 3 år innan jag ändrade namnet. Alla fungerar självklart olika, jag behövde den tiden att fundera och kanske också modet att byta. Det fanns absolut en rädsla hos mig att andra inte skulle acceptera förändringen men det hade jag inte behövt bekymra mig över.

Halvt off topic men ett namn är trots allt bara ljud som vi känner till som vårt eget "jag". Det finns faktiskt inget som säger att det nödvändigtvis behöver vara samma genom hela livet, även om det är vad som är vanligast idag.
 
Det är givetvis ett oerhört personligt val men jag har inte ångrat bytet en enda gång, eller känt mig främmande i det nya namnet. Tvärtom faktiskt.

Med det sagt så visste jag vad jag ville heta i ca 3 år innan jag ändrade namnet. Alla fungerar självklart olika, jag behövde den tiden att fundera och kanske också modet att byta. Det fanns absolut en rädsla hos mig att andra inte skulle acceptera förändringen men det hade jag inte behövt bekymra mig över.

Halvt off topic men ett namn är trots allt bara ljud som vi känner till som vårt eget "jag". Det finns faktiskt inget som säger att det nödvändigtvis behöver vara samma genom hela livet, även om det är vad som är vanligast idag.

Du har så rätt bara de flesta accepterar det så är det lugnt tycker jag:D
 
Tack för svar!

Hur gammal var personen? Tog personen ett nytt namn som tilltalsnamn eller ett andranamn?

Precis endast 3 bokstäver jag vill byta borde inte bli så stor grej samma namn till 40%.

Hen var runt 40, tog ett helt nytt och ganska vanligt namn som tilltalsnamn. Lite krångligare då flera i släkten redan hade det som tilltalsnamn, men det spelar ju egentligen ingen roll.

Däremot så hängde nog namnbytena i det här fallet nog mer ihop med psykisk ohälsa än att "bara" byta namn. Ett namnbyte förändrar kanske inte så mycket, men det är ju klart att man ska kunna trivas med sitt namn.
 
Du har så rätt bara de flesta accepterar det så är det lugnt tycker jag:D

Kan du prata med någon/några i din närhet om att du funderar på namnbyte? Hur människor runt dig kommer reagera kan ingen på internet svara på 😉 även om jag hoppas på att folk tar såna här val med kärlek och acceptans.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 183
Senast: Thaliaste
·
Kropp & Själ Hej! Jag har efter en sjukgymnast och otroped felbehandlat mig fått förlorad inkomst och sjukskrivning i 7 månader. Jag fick första...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
4 151
Senast: Sassy
·
Skola & Jobb Hej, Jag har sen ett år tillbaka varit sugen på att byta jobb. Sökte därför en tjänst som jag blev intresserad av. Var på intervju och...
2
Svar
33
· Visningar
3 104
Senast: Dorinda
·
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 946
Senast: Anonymisten
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp