Min mamma bytte namn när hon var i 30-års åldern. Hon tog ett nytt tilltalsnamn, och behöll det gamla som "andranamn". Hon hade helt enkelt aldrig trivts med det gamla namnet, och det var svårt för många att läsa och skriva på svenska (av någon märklig anledning, det var ett vanligt finskt namn som ju uttalas exakt som det stavas).
Jag som barn tyckte inte det var något konstigt, och i släkten är det väl några av de äldre släktingarna som sa fel ibland men det har inte varit några konstigheter i övrigt.
Jobbmässigt och så underlättades det väl av att det tidigare tilltalsnamnet fortfarande finns med i folkbokföringen, men samtidigt är det ju ett övergående problem. Folk byter ju efternamn hela tiden utan att det blir kaos tänker jag. Framförallt skulle jag inte bekymra mig om det nya namnet är relativt nära det gamla.
("Nya" namnet är ett som funkar både på svenska och på finska, så även om det officiellt har den svenska stavningen så var det inte något avståndstagande från språket (och det hände att hon skriver med finsk stavning till de finsktalande släktingarna på den tiden).)
Jag som barn tyckte inte det var något konstigt, och i släkten är det väl några av de äldre släktingarna som sa fel ibland men det har inte varit några konstigheter i övrigt.
Jobbmässigt och så underlättades det väl av att det tidigare tilltalsnamnet fortfarande finns med i folkbokföringen, men samtidigt är det ju ett övergående problem. Folk byter ju efternamn hela tiden utan att det blir kaos tänker jag. Framförallt skulle jag inte bekymra mig om det nya namnet är relativt nära det gamla.
("Nya" namnet är ett som funkar både på svenska och på finska, så även om det officiellt har den svenska stavningen så var det inte något avståndstagande från språket (och det hände att hon skriver med finsk stavning till de finsktalande släktingarna på den tiden).)