Brist på empati

[Wille]

Tycker denna artikel passar bra som fördjupning här: https://www.gu.se/gnc/forvirring-kring-empati

 

[monster1]

Jag vet inte faktiskt helt men det verkar komma fram när hon ska lyssna på något man ska berätta, tex kan hon säga ”xxx berättade att hon pratade med yyy på sin resa. Det bryr jag mig inte om, jag känner inte yyy och jag bryr mig inte om vad det åt till middag. Varför berättar xxx det för mig?!”

Och ibland utstrålar hon ”kyla”, lite som ett skal. Lite svårt att sätta sig in i när djuren är skadade och man är oroad.

Däremot har hon väldigt lätt att bli utnyttjad för hon har svårt att säga nej, konflikträdd etc.
Så kanske medkänslan ryker

Det låter inte som brist på empati utan en oförmåga att fungera social som man kan ha tex inom autismspektrat. Brist på empati handlar om att inte kunna känna med andra inte hur man uttrycker empati på ett social förväntat sätt som du beskriver. Att inte vara intresserad av eller förstå varför någon berättar om sin semesterresa för än har ju inte med empati att göra, det handlar om socialkompetens.

 

[Mkb]

Vissa människor saknar ju empati. Men varför finns empatilöshet egentligen? Har den något funktion för människans evolution? Hur kommer det sig att empatilöshet inte har dött ut genom årtusenden?

Mycket tyder på att de flesta människor som på ytan verkar sakna empati faktiskt har kapaciteten att känna det, men inte vanan att slå på funktionen. Alltså saknar de egentligen inte nödvändigtvis själva förmågan till empati, de använder den bara inte.

Det var iallafall så jag tolkade det när jag läste en del reviews om empati efter att ha diskuterat min "låga" (allt är relativt, den är inte så låg faktiskt) med min fd psykolog. Vissa studier av psykopater till exempel visade något lägre förmåga till att dela känslorna "automatiskt" med andra men lika stor förmåga att både sätta sig in i och känna med dem när de väl får instruktionen att göra det, då aktiverades samma delar av hjärnan som hos en genomsnittlig person. Så det verkar inte alltid vara just den grundläggande funktionen som skiljer utan snarare motivationen, vanan, eller benägenheten att praktisera empati.

Gener är också bara en begränsad del av empati, en ganska stor del verkar vara miljö. Sådant som personliga erfarenheter, vana, inlärning, psykisk hälsa (är man deprimerad kan man tillfälligt ha lägre empati till följd av det till exempel). Man kan tydligen träna upp sin empati ganska ordentligt, vilket man i studier oftast har gjort hos vårdpersonal men det har betydelse även i yrken som polis och annat där det krävs god grundläggande empati som inte påverkas av exempelvis fördomar gentemot olika grupper i samhället. Ett problem med en i grunden låg empati är förstås att sådant som eventuell främlingsfientlighet, sexism och annat kan slå igenom som en större acceptans av våld eller lidande hos de grupper som personen ser som mindre värda. Samma fördomar kan hos en person med högre empati trumfas av just empatin. Så empati är antagligen särskilt viktigt inom vissa yrken för att säkra ett jämlikt bemötande, precis som arbetet med att motverka fördomar förstås.

Det finns flera olika modeller av empati, ofta säger man att det vi upplever som empati har flera beståndsdelar, som alla överlappar och samverkar med varandra. Vad som uppfattas utåt som empati är därför inte alltid ett regelrätt exempel på det, om man tittar närmare på det. Att känna igen andras känslor och kunna sätta sig in i dem, det som ibland kallas kognitiv empati, är ju användbart både för genuin empati och i manipulation till exempel. Medan om man har en lägre förmåga att tolka andras sinnesstämning eller sätta sig in i deras situation kan man uppfattas som oempatisk fast man egentligen menar väl.

I mitt fall var det kanske lite allt möjligt som avvek från det förväntade, dels kunde jag ibland ha svårt att tolka känslor (minns att jag bland annat gjorde ett test där man skulle gissa människors sinnesstämning utifrån deras uttryck och där hamnade jag några poäng under det autistiska genomsnittet första gången jag gjorde det, andra gången inom både det och det lite överlappande neurotypiska spannet), dels så kände jag inte nödvändigtvis med andra på det emotionella planet ens när jag visste om deras svåra situation. Kunde bli irriterad när någon som jag egentligen bryr mig väldigt mycket om behövde hjälp till exempel. Då hjälpte jag till trots mina egna känslor snarare än tack vare dem. Jag kan störa mig på när folk blir påtagligt rörda, trots att jag själv också kan bli det av saker. Det har hänt att jag sett på tvprogram med andra och de sagt något i stil med "varför gör du aldrig så?" när det varit någon omtänksam gest på bild och alla gånger har det framstått som smått absurda kommentarer om sådant jag inte skulle komma på tanken att göra spontant men möjligtvis om jag blev ombedd eller tillsagd att göra det. Så jag tänker att det finns många olika sätt att visa empati, alla är inte typiska.

Kan också se tillfällen där det kan gynna inte bara individen utan även alla andra att inte slå på sin empati fullt ut. Förutom sådant som redan nämnts så till exempel i en kris-situation där saker inte blir bättre av att man tar på sig andras känslor och kanske tappar fattningen så att gruppen inte tar sig ur knipan. I en del sådana lägen kan nog alla vinna på att någon håller sig kall och inte påverkas av övrigas känslor eller smärta. Jag ser inte låg empati och egoism som automatiskt samma sak. Egoism är ett val att prioritera sig själv men det behöver man inte göra bara för att man har lägre empati (till en viss gräns kanske). Man kan till exempel ha en uppfattning om rätt och fel, så trots att man kanske inte har någon direkt emotionell motivation eller känsla som manar en att göra det rätta väljer man att göra det av andra skäl.

 

[MJLee]

Det är lättare att känna empati ju närmare och personlig individen är. Att känna empati för personen som mer eller mindre slavar så att man kan köpa en t-shirt för 99 kr på HM är det ofta svårt att känna empati med. Särskilt som det ligger i vår fördl att inte känna det. Däremot om det handlar om den närmsta familjen så är det lätt. J

Jag har, tyvärr, större empati för någon som förlorat sin katt, än en flykting från Syrien. Vilket känns ruttet. Men antagligen är ganska vanligt. Empati handlar ju om att kunna sätta sig in i en annan människas situation och känslor. Och jag har en större förmåga att kunna göra det för kattägaren.

 

[Masqueradee]

Jag tycker det här med empati är svårt, vad är egentligen normalt att känna?
Jag känner absolut ingenting för okända människor på avstånd i krigsdrabbade länder osv.

Däremot mötte jag en för mig okänd ung tjej som blivit avkastad från pendeltåget, hon var väldigt ledsen, jag tyckte synd om henne och köpte en biljett i automaten så hon kunde ta sig hem.

Det normala är att känna mer för människan framför en, än någon på långt avstånd via en tv-skärm.

 

[the_connemara]

Det är lättare att känna empati ju närmare och personlig individen är. Att känna empati för personen som mer eller mindre slavar så att man kan köpa en t-shirt för 99 kr på HM är det ofta svårt att känna empati med. Särskilt som det ligger i vår fördl att inte känna det. Däremot om det handlar om den närmsta familjen så är det lätt. J

Jag har, tyvärr, större empati för någon som förlorat sin katt, än en flykting från Syrien. Vilket känns ruttet. Men antagligen är ganska vanligt. Empati handlar ju om att kunna sätta sig in i en annan människas situation och känslor. Och jag har en större förmåga att kunna göra det för kattägaren.

Det normala är att känna mer för människan framför en, än någon på långt avstånd via en tv-skärm.

Detta är väl främst ett mer neurotypiskt sätt att känna empati på? Förstod jag min psykolog på habiliteringen som.

 

[Masqueradee]

Detta är väl främst ett mer neurotypiskt sätt att känna empati på? Förstod jag min psykolog på habiliteringen som.

Jag grundar det helt på närhetsprincipen (heter det, eller?). Det går ju alltid att vända och vrida på saker ur individ/gruppnivå, neurotypisk eller ej. Men ska man diskutera något slags "standard" så är det väl något slags utgångsläge att det är svårare att känna något för en plats eller person man inte har någon anknytning till.

 

[Inte_Ung]

Survival of the fittest kan vara något av det mest missförstådda uttryck som finns

Det är bara så galet fel översatt.

"Överlevnad av den bäst anpassade för situationen" blir bättre.

 

[Inte_Ung]

Jag tycker det här med empati är svårt, vad är egentligen normalt att känna?
Jag känner absolut ingenting för okända människor på avstånd i krigsdrabbade länder osv.

Däremot mötte jag en för mig okänd ung tjej som blivit avkastad från pendeltåget, hon var väldigt ledsen, jag tyckte synd om henne och köpte en biljett i automaten så hon kunde ta sig hem.

Empati handlar inte om att känna utan om att förstå.
Att kunna sätta sig in i någon annan människas situation och förstå den.

Att tycka synd om någon är medkänsla.
Det är en helt annan sak.

 

[Inte_Ung]

Tycker denna artikel passar bra som fördjupning här: https://www.gu.se/gnc/forvirring-kring-empati

Ja det är skillnad på empati/inlevelseförmåga och medlidande.

Jag tror att det är medlidande som du känner.

 

[Lobelia]

Empati handlar inte om att känna utan om att förstå.
Att kunna sätta sig in i någon annan människas situation och förstå den.

Att tycka synd om någon är medkänsla.
Det är en helt annan sak.

Att tycka synd om är inte medkänsla.

Att tycka synd om är att se att någon mår dåligt och att man beklaga detta.
Att ha medkänsla är att kunna sätta sig in i situationen, ha empati och känna med personen.

 

[Hajfisk]

Jag får stänga av min empati ibland för att kunna hjälpa andra. Om jag bara tycker synd om och enbart går in för förståelse så kommer vi ingenstans. Men det krävs empati från början - annars är det kört. Att vara empatilös i mitt jobb skulle vara katastrof. Tyvärr har jag jobbat med sådana personer genom åren.

Men tycka synd om och ha empati är ju inte alls samma sak?

 

[Ullmerkott]

För att förvirra ytterligare tänker jag också att det är en skillnad på att förstå vad någon annan känner, och att själv dela den andra personens känslor. T.ex. om någon förlorat sin hund - jag har noll problem att förstå att personen är skitledsen och att bemöta personen på ett respektfullt, förstående sätt - men personens sorg blir inte MIN sorg. Samma gäller om det är krig och elände på nyheterna - jag tycker synd om de som drabbas, men jag går i allmänhet inte runt och är ledsen själv. En del personer verkar däremot liksom absorbera andra människors känslor.

 

[LenaH]

Jag har rätt lätt till empati - dvs jag har stor inlevelseförmåga och en hel del fantasi - men det innebär inte att jag måste agera på den precis som @Ullmerkott skriver ovan.

 

[Hajfisk]

Men tycka synd om och ha empati är ju inte alls samma sak?

Svarar mig själv för att det dels ju egentligen inte är frågan i trådstarten och dels trasslar jag kanske in mig i mina egna tankegångar?

Men för mig är att tycka synd om mer att inte kunna hantera sina egna känslor, stackars den och vad jobbigt det blir alltså stänger jag av, försöker ignorera eller tar bort obehaget på ett icke funktionellt sätt. T.ex. visa en hund var leksaken är istället för att låta den leta, eller låta barnbarnet leka hela kvällen istället för att sova trots att det är skola nästa morgon.

Medan empati är att förstå och känna med men kunna agera utifrån vad som är konstruktivt och hjälpsamt. Barnbarnet behöver t.ex. borsta tänderna och lägga sig trots att det är tråkigt och hunden får söka efter leksaken för att den annars är uttråkad och understimulerad.

 

[Inte_Ung]

Vissa människor saknar ju empati. Men varför finns empatilöshet egentligen? Har den något funktion för människans evolution? Hur kommer det sig att empatilöshet inte har dött ut genom årtusenden?

Och efter alla förklaringar tidigare i tråden så vill jag dela upp svaret på frågan.

Empati som att förstå och kunna sätta sig in i andras situation hindrar koncentrationen på den egna uppgiften. Det finns situationer där man verkligen behöver kunna koncentrera sig på sitt eget. Typ uppfinningar, erövringar och inhämtande av kunskap.

Medkänsla och medlidande är hindrande på många sätt. Det blir svårt att hjälpa skadade och svårt att fatta beslut som gör andra ledsna även om det är bra för dem.

Sympati kan göra att människor tar för mycket hänsyn till andra så att de tar skada av det själva eller att viktiga saker inte blir gjorda.

 

[the_connemara]

Jag grundar det helt på närhetsprincipen (heter det, eller?). Det går ju alltid att vända och vrida på saker ur individ/gruppnivå, neurotypisk eller ej. Men ska man diskutera något slags "standard" så är det väl något slags utgångsläge att det är svårare att känna något för en plats eller person man inte har någon anknytning till.

Ja, förlåt, så är det! Det var mer ett tillägg eftersom jag känner till att TS inte är neurotypisk och empatibiten var en jobbig grej för mig så fick den förklarad sådär

 

[Motacilla]

Men @Hajfisk det är ju också skillnad på empati och sympati.

I det första _förstår_ man hur den andra känner och skulle antagligen känna likadant själv om man vore i den situationen. Sympati betyder att man går in i den känslan som den andre uppvisar, t.ex nån som är ledsen och så blir man också ledsen.

Från en blogg, glömde att kopiera källan innan jag stängde sidan:

"Daniel Goleman, välkänd psykologiprofessor från Harvard, definierar empati enligt följande:

• Kognitiv Empati: Jag förstår vad du tänker. Detta är viktigt för att kunna följa en annan persons tankebanor och komma till en samsyn i olika frågor.
• Emotionell Empati: Jag förstår vad du känner, jag hade nog känt likadant om jag var i din situation.
• Medkänsla: Jag kan sätta mig in i hur det skulle vara att gå i dina skor och förstå din upplevelse, och jag vill hjälpa dig om det är möjligt. Medkänslan är alltså en del av empatin som går längre i att vi vill andra väl.

Skillnaden mellan empati och sympati är alltså förmågan att hålla en annan persons upplevelse skild från sin egen. Det behöver inte betyda att jag som lyssnare inte blir berörd, det blir jag ofta i mötena med mina klienter! Men jag behöver inte må dåligt bara för att personen mitt emot mig eventuellt gör det. Går jag för mycket in i den känslan tappar jag bort mig själv, min handlingskraft och min förmåga att hjälpa min klient. "

OCH

"Sympati eller empati?
Det är viktigt att stanna upp ibland och tänka på skillnaden mellan empati och sympati. Empati är det varma med professionella sättet att närma oss personer vi vårdar. Empatin är varm och personlig – men inte privat. Sympatin är det vi känner för nära vänner och för familjen. Den är varm, men också både personlig och privat och den har få gränser – därför kräver den otroligt mycket mer energi, dygnet runt."
(Denna text från Region Sthlms sidor)

 

[Mkb]

Kan också se tillfällen där det kan gynna inte bara individen utan även alla andra att inte slå på sin empati fullt ut.

Å andra sidan är ju nackdelen med detta att man eventuellt kan reagera långsammare på att andra är i fara eller lider, eller i värsta fall inte reagerar alls. För att kunna effektivt hjälpa andra i en kris måste man ju först verkligen inse, eller anse, att det är en kris. Det är kanske inte alla gånger det är riktigt så uppenbart som att någon ligger skadad på backen framför en eller liknande, emotionellt lidande är ju ofta mer subtilt exempelvis.

Om det är något jag hade kunnat göra bättre (empatiskt sett) tidigare i livet så är det nog främst just situationer där jag tror att jag förhoppningsvis hade agerat snabbare, eller mer, om jag verkligen hade delat eller förstått rent känslomässigt/på djupet (inte bara analytiskt och lite distanserat) upplevelsen hos andra parten. Idag tror jag att inte minst det att jag har mer livserfarenhet kanske skulle få mig att reagera snabbare i liknande situationer.

Den tanken stöds också av sådant jag läst om empati och hjälp-beteende hos andra djur, där hjälp-beteende kan påverkas både av egna känslor och erfarenheter. Till exempel råttor som via läkemedel hindrades från att känslomässigt relatera till en annan råtta i nöd och som då alltså inte längre kände det den andra råttan kände, visade mindre hjälp-beteende. Och råttor som själva någon gång blivit genomblöta hjälpte snabbare en annan råtta som hamnat i vatten, i jämförelse med en som aldrig varit med om det.

Sedan kan det med känslomässig empati kanske visserligen slå över åt andra hållet ibland, som några varit inne på, tycker man hör eller läser lite då och då om hur folk inte orkar ta in allt elände och liknande formuleringar. Så vänder man sig pga sin starka känslomässiga reaktion bort från det lidande man ser så gynnar det förstås inte heller ett hjälp-beteende (i de fall man nu överhuvudtaget kan hjälpa). Hos råttor var det som jag minns en medelhög stress hos åskådar-råttan som gav störst benägenhet att hjälpa råttan i nöd, både alltför låg och hög gav mindre.

 

[Lobelia]

"Sympati eller empati?
Det är viktigt att stanna upp ibland och tänka på skillnaden mellan empati och sympati. Empati är det varma med professionella sättet att närma oss personer vi vårdar. Empatin är varm och personlig – men inte privat. Sympatin är det vi känner för nära vänner och för familjen. Den är varm, men också både personlig och privat och den har få gränser – därför kräver den otroligt mycket mer energi, dygnet runt."
(Denna text från Region Sthlms sidor)

Jag känner inte alls igen mig i denna definition. Det kanske finns någon medicinsk definition men för mig har empati noll med att vara professionell att göra även om professionella givetvis kan visa empati.

Skillnaden som jag ser det är att empati handlar om att jag verkligen försöker förstå eller ännu hellre förstår och dela någon annans känslor, som att sätta mig i deras skor. Sympati, däremot, innebär att jag känner medlidande eller omtanke utan att nödvändigtvis uppleva samma känslor. Med empati känner jag med någon, medan jag med sympati känner för någon

Sympati behöver inte alls bara personlig för mig. Jag känner sympati för folk drabbade av naturkatastrofer och krig helt utan att ha någon form av relation till dem.