WildWilma
Trådstartare
Kunde inte låta bli att ifrågasätta användandet av en Grand Danois hane i avel eftersom hunden i mitt tycke inte har någon vidare mentalitet. Personen som är fodervärd till hunden svarar då att han har jättebra mentalitet, dvs att han är precis som en GD ska vara vaktig och otillgänglig/reserverad. Jag håller med om att hunden är vaktig men tycker att han inte är reserverad utan osäker och rädd. Några saker jag observerat/fått höra om den här hunden är:
Hunden är nästan 2 år gammal.
Jag vet sen tidigare att fodervärden inte kan se objektivt på sina egna djur men tog iaf illa upp när denne började ifrågasätta mentaliteten hos min hund eftersom han hoppar på (av glädje) människor (6 månader kelpie). Nu är det inte fodervärdens val att använda hunden i avel men hon vill gärna ha en valp efter honom i framtiden.
Jag är inte jättekunnig i hundmentalitet och avel och skulle gärna vilje veta lite vad ni tycker. Vart går gränsen mellan reservation och osäkerhet/rädsla?
Vad anser ni är en bra mentalitet? Jag förstår att det till stor del beror på vad man har för hund och vad man har den till men vissa saker måste ju vara gemensamma för alla hundar eftersom de alla lever med oss.
- Kommer någon in på deras tomt skäller han som en galning och om personen fortsätter att närma sig hunden flyr han. Män är han extra "rädd" för.
- Han kan rymma ut i skogen/till grannar (utan för sitt eget "revir") och ställa sig och skälla (låter hotfullt) på människor och "valla" dem om de försöker röra sig.
- Han har varit rädd som manliga domare på utställning.
- Om någon kommer hem till dem och luktar löptik blir han stressad/galen.
- Hamnar han i en trängd situation med någon han inte känner kan han göra utfall.
Hunden är nästan 2 år gammal.
Jag vet sen tidigare att fodervärden inte kan se objektivt på sina egna djur men tog iaf illa upp när denne började ifrågasätta mentaliteten hos min hund eftersom han hoppar på (av glädje) människor (6 månader kelpie). Nu är det inte fodervärdens val att använda hunden i avel men hon vill gärna ha en valp efter honom i framtiden.
Jag är inte jättekunnig i hundmentalitet och avel och skulle gärna vilje veta lite vad ni tycker. Vart går gränsen mellan reservation och osäkerhet/rädsla?
Vad anser ni är en bra mentalitet? Jag förstår att det till stor del beror på vad man har för hund och vad man har den till men vissa saker måste ju vara gemensamma för alla hundar eftersom de alla lever med oss.