ako
Trådstartare
Vår ursprungliga plan var/är att Ludvig ska börja på dagis i augusti nästa år, då han är 1 år o 9 månader. Nu har vi funderat lite på dagar o tider o livet i allmänhet, och kommit fram till att vi utan större problem skulle kunna vara hemma med honom ytterligare en termin, och att han i så fall skulle börja i januari -11, är han är 2 år och 3 månader. Sambon jobbar delvis hemifrån och kan styra sina tider mkt själv, och jag är ju ridlärare o jobbar mest e m/ kväll, samt att vi har förmånen att inte behöva heltid någon av oss just nu.
Oavsett när han börjar kommer han att gå ca 15 h i veckan första året, sedan kanske uppåt 20 men troligen aldrig mer än så, vi går så pass mkt om varandra här hemma.
Frågan är vad som är bäst för L? Vi träffar ganska mycket folk ändå, och en hel del barn, och möjligheten att nyttja öppna förskolan mer finns ju. Jag tänker som så, att dagis och skola hinns ju med i massor av år ändå? Eller tänker jag fel? Behöver en 1½åring mer stimulans än så?
Ludde själv är på ett sätt frimodig och gillar andra barn o andra människor överlag. Dock är han väldigt "mammig och pappig" eftersom han i princip alltid har någon av oss med sig - vi har inga föräldrar i närheten (den enda fortfarande levande är farfar, 20 mil bort - vi har haft lite oflyt med överkevnaden hos våra föräldrar ). Han har en "låtsasmormor" som han träffar ett par ggr i månaden och som är tilltänkt som barnvakt, men hittills övar vi bara - jag är där med honom och går sedan en promenad med hundarna så han får vara ensam med henne, och det går väl sådär hittills om än bättre o bättre. Men å tredje sidan, behöver verkligen ett så litet barn "öva" på att vara i från föräldrarna bara för att? Det kommer ju ändå sedan- så klart att de inte vill ha mamma i hasorna för jämnan.
Så alltså, vad tror ni? Är det till nackdel för barnet att inte börja på dagis förrän vid drygt två års ålder?
Tackar för svar på förhand
Oavsett när han börjar kommer han att gå ca 15 h i veckan första året, sedan kanske uppåt 20 men troligen aldrig mer än så, vi går så pass mkt om varandra här hemma.
Frågan är vad som är bäst för L? Vi träffar ganska mycket folk ändå, och en hel del barn, och möjligheten att nyttja öppna förskolan mer finns ju. Jag tänker som så, att dagis och skola hinns ju med i massor av år ändå? Eller tänker jag fel? Behöver en 1½åring mer stimulans än så?
Ludde själv är på ett sätt frimodig och gillar andra barn o andra människor överlag. Dock är han väldigt "mammig och pappig" eftersom han i princip alltid har någon av oss med sig - vi har inga föräldrar i närheten (den enda fortfarande levande är farfar, 20 mil bort - vi har haft lite oflyt med överkevnaden hos våra föräldrar ). Han har en "låtsasmormor" som han träffar ett par ggr i månaden och som är tilltänkt som barnvakt, men hittills övar vi bara - jag är där med honom och går sedan en promenad med hundarna så han får vara ensam med henne, och det går väl sådär hittills om än bättre o bättre. Men å tredje sidan, behöver verkligen ett så litet barn "öva" på att vara i från föräldrarna bara för att? Det kommer ju ändå sedan- så klart att de inte vill ha mamma i hasorna för jämnan.
Så alltså, vad tror ni? Är det till nackdel för barnet att inte börja på dagis förrän vid drygt två års ålder?
Tackar för svar på förhand