Antar att det bästa är det som funkar och känns bäst för er och era barn. Mina bonusbarn var i det närmsta i exakt den åldern när min man separerade från deras mamma. I början var ju den yngsta så liten, så då blev umgänget med honom några timmar ibland/en övernattning ibland med ganska täta intervaller. De hade alltså ett schema som gick ut på att försöka ha tätt umgänge, flera gånger i veckan, men inte varje gång med övernattning. Om jag minns rätt nu så gick den äldsta lite överlappande, han hade alltså inte någon varannanveckas, men kunde komma och övernatta ett par nätter, när lillebror bara kom en natt. Det tog faktiskt inte speciellt lång tid innan rutinerna blev övernattning onsd-sönd (hos pappan, mer tid hos mamman för lillebrors skull) för bägge barnen varannan vecka, med extra umgänge under mammans tid, för att ha tät kontakt och anknytning framförallt med hänsyn till lillebror. Dagarna hos pappa ökades på allt eftersom för att sedan vara uppe på varannanveckas redan när lillebror var drygt 2 år. Det gick faktiskt jättebra, under omständigheterna. Pratar mest om lillebror här, för storebror var såpass stor så han fixade ju detta utan några större problem, men lillebror måste man ju ta mycket mer hänsyn till. Det man märkt är att lillebror de första åren inte riktigt fixade att den andra föräldern dök upp när det inte var dags. Det blev bara konstiga och jobbiga separationer. Detta oavsett var han var. Det bästa för oss var alltså att hålla umgänget med så lite inblandning som möjligt från den "frånvarande" föräldern, inblandning alltså där lillebror märkte av den andra förälderns närvaro. Det var tydligt att han behövde knyta an till en förälder i taget. Med åren har ju detta självklart klingat ut och idag kan vi komma och gå hos varandra hur som helst. Så, de här barnen har i stort sett följts åt, undantaget den allra första tiden. Framförallt har ju lillebror gagnats av att alltid ha storebror med sig.