Bo utan allmänna kommunikationer

[tanten]

Ja, det är helt rätt med tillägget att bor man i hus så händer det saker man förmodligen aldrig kunnat tänka sig skulle hända. Det går tyvärr inte att planera och förbereda sig för allt.

Vilket också innebär att man inte kan oroa sig i förväg eftersom det som händer kan vara långt bortom fantasin.

Hakuna matata.

 

[Magiana]

Jag förstår inte den här upphakningen på att jag skulle vara stressad av att bli fast på landet. Det har ju löst sig i och med att jag har fått svar på frågan som ställdes. Jag behövde kunskap, inte bli uppläxad över att jag inte borde bo på landet.

Hur många här skulle tycka det vore helt okej att bli fast ensam på en öde ö, utan tillgång till båt, batteritorsk på mobilen och för långt att simma till fastlandet? Eller är man bara cool och löser problemet?

Eller om man är flera mil ute i skogen, ramlar och bryter benet. Man är ensam och mobilen saknar täckning. Enkelt problem att lösa, eller?

Dessa är en liknelser med att bli fast på landet utan att veta hur det ska lösas. Om det finns ideér i fickan är det väl en sak, men om dessa saknas är det en annan sak.

Det finns mängder med folk som tycker att det är skitläskigt att flyga, men som utan tvekan åker bil, trots att risken för att dö i en bilolycka är betydligt större än att krascha med ett flygplan. Ska man verkligen säga åt dem att de "känner fel"? Att de oroar sig i onödan? Ska man döma någon som är deprimerad, har borderline, har panikångest, inte klarar trånga utrymmen, är psykotisk? Är deras känslor och verklighet "fel"? Om någon inte tycks sörja när en nära anhörig har gått bort, ska man säga att den personen sörjer fel? Om någon är orolig inför ett läkarbesök, ska man bara negligera det? Jag var själv iväg och fick en knöl i bröstet undersökt i måndags och var orolig inför besöket. När jag fick information om hur det skulle gå till blev det bättre. Hade jag bara blivit tillsagd att ta mig i kragen hade oron inte lindrats alls.

Var och en reagerar olika i olika situationer. Man kan reagera mycket, lite eller inte alls. Många här tycks sakna empati. Att sätta sig in i en annan persons känsloliv tycks vara överkurs. Jag har själv en historik med panikångest. Jag reagerar fortfarande med oro på en del situationer, men inte längre på den nivån att det skulle vara sjukligt. Min världsuppfattning har ändrats radikalt under de senaste åren. Jag kan se att min nuvarande uppfattning om verkligheten inte är den enda eftersom den har förändrats. Jag kan också se att andras uppfattning om verkligheten skiljer sig från min, men jag kan ändå relatera till andras annorlunda uppfattning. Om man bara har utvecklats tills man var 13 och sedan bara ägnar sig åt att växa, har man nog missat ett och annat. Då saknar man nog förmågan att kunna relatera till andras upplevelser som man kanske inte har varit med om själv. Då fattar man nog inte hur en ny situation kan vara stressande för en person, bara för att just den situationen är vardag för en själv.

Nu får jag rådet att stanna där jag är och inte utvecklas. Att jag behöver kunskap ses som ett hinder. Jag kan ju säga att det är verkligen inte metoden jag har använt mig av för att bota den panikångest som var nära att sätta mig i förtidspension. Det är snarare tvärt om. Jag har utmanat mig själv. Jag har provat nya saker. Jag har skaffat mig kunskap, jag har varit kreativ, lösningsinriktad och löst även andra svåra problem. Men visst fan har jag varit stressad på vägen när jag fått "omöjliga" problem att lösa som jag ändå löst. Att ställa en fråga i ett forum handlar om att skaffa sig kunskap. Kunskap är stärkande och minskar stress. I stället blir jag dömd för att jag "känner fel" och om jag är orolig nu så kommer jag alltid att vara det . Sällan pinkar trähästar.

 

[Snurrfian]

@Magiana Varför läser du allt som om det vore ett påhopp på dig? Jag var ärligt fundersam på vad det var som oroade dig eftersom jag inte förstod problemet, och fick ett väldigt argt svar av dig att jag inte hade något med saken att göra. Det gjorde att jag kände mindre lust att faktiskt bidra med den kunskap jag har eftersom jag lever på landet, har stått i skogen med visserligen bara en stukad fot men ändå tillräckligt ont för att det ska vara besvärligt att ta sig fram, jag har klarat mig igenom strömavbrott som har vara i flera dagar, varit utan vatten, haft översvämning i källaren osv Men du verkade inte ett dugg intresserad av mina åsikter och känslor och jag tror att det var fler som upplevde samma sak.

Det finns mycket saker jag har lärt mig under hela livet, men det som har gjort att jag har fått tillgång till kunskap har varit ödmjukhet och förmåga att kunna lyssna och ställa frågor och svara på frågor. Jag har nog lärt mig mer praktiska saker de senaste 20 åren än i ungdomen.
Men är man inte intresserad av att kunna bemöta andra med respekt och kunna förstå att de har en helt annan utgångspunkt, ja då blir det svårt att få tillgång till kunskap och ta sig vidare i livet.

 

[TinyWiny]

Om jag hade varit ensamstående och inte hade god ekonomi så hade jag inte bosatt mig långt ifrån allmänna kommunikationer. Med god ekonomi menar jag att kunna slänga upp 10-15000 direkt när bilen börjar krångla. Det är dyrt att lämna in bilar på lagning och har man inte kontanta medel så drar man sig gärna för att lämna in bilen när den börjar hitta på egna saker som att bli svårstartad eller så. När jag var ensam med mina barn så bosatte vi oss därför med en busshållplats utanför. För mig fanns inte den ekonomiska möjligheten att absolut vara beroende av bil för att överleva. Nu som sambo oroar jag mig inte alls för att bilen ska fallera. Dels kan min sambo laga det mesta på en bil och skulle det krisa så kan vi ta hans bil.

 

[tanten]

Jag förstår inte den här upphakningen på att jag skulle vara stressad av att bli fast på landet. Det har ju löst sig i och med att jag har fått svar på frågan som ställdes. Jag behövde kunskap, inte bli uppläxad över att jag inte borde bo på landet.

Hur många här skulle tycka det vore helt okej att bli fast ensam på en öde ö, utan tillgång till båt, batteritorsk på mobilen och för långt att simma till fastlandet? Eller är man bara cool och löser problemet?

Eller om man är flera mil ute i skogen, ramlar och bryter benet. Man är ensam och mobilen saknar täckning. Enkelt problem att lösa, eller?

Dessa är en liknelser med att bli fast på landet utan att veta hur det ska lösas. Om det finns ideér i fickan är det väl en sak, men om dessa saknas är det en annan sak.

Det finns mängder med folk som tycker att det är skitläskigt att flyga, men som utan tvekan åker bil, trots att risken för att dö i en bilolycka är betydligt större än att krascha med ett flygplan. Ska man verkligen säga åt dem att de "känner fel"? Att de oroar sig i onödan? Ska man döma någon som är deprimerad, har borderline, har panikångest, inte klarar trånga utrymmen, är psykotisk? Är deras känslor och verklighet "fel"? Om någon inte tycks sörja när en nära anhörig har gått bort, ska man säga att den personen sörjer fel? Om någon är orolig inför ett läkarbesök, ska man bara negligera det? Jag var själv iväg och fick en knöl i bröstet undersökt i måndags och var orolig inför besöket. När jag fick information om hur det skulle gå till blev det bättre. Hade jag bara blivit tillsagd att ta mig i kragen hade oron inte lindrats alls.

Var och en reagerar olika i olika situationer. Man kan reagera mycket, lite eller inte alls. Många här tycks sakna empati. Att sätta sig in i en annan persons känsloliv tycks vara överkurs. Jag har själv en historik med panikångest. Jag reagerar fortfarande med oro på en del situationer, men inte längre på den nivån att det skulle vara sjukligt. Min världsuppfattning har ändrats radikalt under de senaste åren. Jag kan se att min nuvarande uppfattning om verkligheten inte är den enda eftersom den har förändrats. Jag kan också se att andras uppfattning om verkligheten skiljer sig från min, men jag kan ändå relatera till andras annorlunda uppfattning. Om man bara har utvecklats tills man var 13 och sedan bara ägnar sig åt att växa, har man nog missat ett och annat. Då saknar man nog förmågan att kunna relatera till andras upplevelser som man kanske inte har varit med om själv. Då fattar man nog inte hur en ny situation kan vara stressande för en person, bara för att just den situationen är vardag för en själv.

Nu får jag rådet att stanna där jag är och inte utvecklas. Att jag behöver kunskap ses som ett hinder. Jag kan ju säga att det är verkligen inte metoden jag har använt mig av för att bota den panikångest som var nära att sätta mig i förtidspension. Det är snarare tvärt om. Jag har utmanat mig själv. Jag har provat nya saker. Jag har skaffat mig kunskap, jag har varit kreativ, lösningsinriktad och löst även andra svåra problem. Men visst fan har jag varit stressad på vägen när jag fått "omöjliga" problem att lösa som jag ändå löst. Att ställa en fråga i ett forum handlar om att skaffa sig kunskap. Kunskap är stärkande och minskar stress. I stället blir jag dömd för att jag "känner fel" och om jag är orolig nu så kommer jag alltid att vara det . Sällan pinkar trähästar.

Jag tycker du drar för stora växlar på svaren du fått. Du övertolkar!
Sluta försvara dig.
Det behövs inte eftersom INGEN ANGRIPER DIG

Jag tror inte att någon av oss som svarat har haft avsikten att så på djupet blanda oss i ditt liv.Du gav väldigt lite info i trådstarten. Det har tillkommit saker hela tiden. De som svarat har gjort det utifrån den info du gett.

Svaren du får är infallsvinklar. Inte order om hur du ska göra.

tagga ner.

 

[Magiana]

Jag tycker du drar för stora växlar på svaren du fått. Du övertolkar!
Sluta försvara dig.
Det behövs inte eftersom INGEN ANGRIPER DIG

Jag tror inte att någon av oss som svarat har haft avsikten att så på djupet blanda oss i ditt liv.Du gav väldigt lite info i trådstarten. Det har tillkommit saker hela tiden. De som svarat har gjort det utifrån den info du gett.

Svaren du får är infallsvinklar. Inte order om hur du ska göra.

tagga ner.

Jag har blivit ifrågasatt varför jag oroar mig. Alla vet att en bil, även en ny, kan gå sönder utan förvarning. (En bekants ganska nya bil pajade utan förvarning utanför mataffären.) Jag ville bara ha svar på den enkla frågan hur man gör om bilen strejkar och man bor utan allmänna kommunikationer. Bara rent praktisk information om hur man gör. Övrig information som tillkommit har inte förändrat själva grundfrågan.

Jag förväntas reagera likadant som andra som är vana vid situationen (vilket jag inte är) och som dessutom inte är som jag. Med andra ord så "känner jag fel" för situationen är en skitsak för andra. Jag har också fått rådet att inte bosätta mig på landet vilket jag anser är respektlöst och inte ett svar på frågan. Något jag avskyr helhjärtat är när folk säger åt mig vad jag borde eller inte borde göra, för min egen skull. Jag tar in information och tar därefter ett eget beslut.

Tack förresten till er i tråden som faktiskt gett bra svar utan att röra till det med annat orelevant.

 

[tanten]

Jag har blivit ifrågasatt varför jag oroar mig. Alla vet att en bil, även en ny, kan gå sönder utan förvarning. (En bekants ganska nya bil pajade utan förvarning utanför mataffären.) Jag ville bara ha svar på den enkla frågan hur man gör om bilen strejkar och man bor utan allmänna kommunikationer. Bara rent praktisk information om hur man gör. Övrig information som tillkommit har inte förändrat själva grundfrågan.
.

Och precis där skiljer våra tolkningar sig åt.

Jag upplever INTE att DU blivit ifrågasatt. Eller att man varit tuff mot dig. Bara att du faktiskt fått var på frågorna och att man ställt andra frågor som man velat ha svar på. Ingen i tråden har pekat med hela handen åt dig. Ingen.

Däremot upplever jag att du är en smula ömhudad. Du såras av sådant som inte är menat som kritik. DET kanske du kan ta till dig?

Dessutom vet du som bukefalist att det inte går att styra sina trådar exakt som man vill. De spretar iväg. Och det gör de av andras intresse. Inte av andras illvilja.

Så - tro gärna på att det går. Tro gärna på att det funkar. Det är de råd och den info du fått.
Och dra in dina taggar. Både mot mig och andra.