Blir man lycklig av att ha barn?

[Kattennizze]

Sv: Blir man lycklig av att ha barn?

Jag tycker att det är en konstig tanke att 'one size fits all'. Livet är väl lite mer nyanserat än barn=lycklig, alternativt barn=olycklig? Jag tänker att det är ungefär lika relevant som att försöka fastslå att vänner per automatik ger lycka. Det går ju så klart upp och ner med relationer och ibland kan vänner göra en djupt bedrövad, likaså att de kan få en att känna sig styrkt. Med barnen finns det en praktisk komponent som under rådande förutsättningar (starka värderingar kring att vara busy och jobba heltid och samtidigt klara att sköta allt på egen hand) blir betungande, men det är ju snarare samhällets fel än barnens.

Ja det där är verkligen märkligt, att one size fits all-tänkandet. Men det känns som att det börjar bli mer accepterat även för kvinnor att välja bort barn till förmån för annat.
Jag är definitivt mycket lyckligare nu sen jag fick barn. Sen är jag mycket olyckligare också stundtals. Mitt liv är målat med skarpare färger nu, och totalt sett gör det mig mycket lyckligare.

 

[ylvalill]

Sv: Blir man lycklig av att ha barn?

Jo, så är det nog.

Men det verkar inte vara riktigt så enkelt som att de som längtar mest efter barn också blir lyckligast av att få dem.

Och så har man ju barn väldigt länge. Tills man själv dör, faktiskt. Jag är långt ifrån säker på att jag är totalt sett lyckligare från det att barnet föddes tills jag själv lägger näsan i vädret (vilket i mitt fall beräknas ske ca 65 år efter att jag fick barn).

Om tex barnet skulle få svåra tråkigheter i livet under åldersspannet 25-35 (depression, cancer, missbruk, whatever) så tror jag att min olycka över det skulle vara större än min lycka var tidigare i barnets liv.

Jag tänker att en av de saker som mest allvarligt hotar föräldrars lycka, är att man blir så himla sårbar. Det här med att ha sin känsligaste "kroppsdel" långt utanför den egna kroppen, är inte helt enkelt.

Å andra sidan är det ju väldigt roligt när barnet pluggar sådant man själv kan och ringer och har långa teoretiska diskussioner.

Det kan nog mycket väl vara så att den som verkligen längtar efter att få barn och har en massa föreställningar om hur underbart det skulle vara att ha barn kan bli ganska olycklig om de sedan får barn och upptäcker att det livet inte alls motsvarar de högt ställda förväntningarna.

Är också helt inne på din linje med att man blir fruktansvärt sårbar som förälder, blir ens barn olyckligt så blir man själv olycklig, medan vice versa är mycket möjligt men inte garanterat.

Som Kattennizze utrycker det så får livet med barn lite skarpare färger, eller mer kontraster. Man blir i stunden både mer lycklig och mer olycklig. Om man blir lycklig i det långa loppet eller inte tror jag däremot mer beror på ens inre harmoni än på om man har barn eller inte.