Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

[KELLLY]

Kan någon vänlig själ berätta för mig om man är redo att skaffa barn eller inte ?

För några veckor sedan när jag såg plusset på grav testet blev jag så glad, även fast det var oplanerat & väldgt oväntat, vi bestämde oss för att behålla barnet, & efter det har allt varit helt bra, tills för ca 1 vecka sedan, då allt det här roliga försvann & bara massa konstiga tankar förföljer mig.

TÄNK OM ?

- Jag inte kommer tycka om barnet.?
- jag inte är redo för att skaffa barn?
- jag kommer bli så tjock så ingen ens kommer vilja titta åt mig ?
- jag inte kommer kunna hjälpa mitt eget barn när h*n har läxor för att jag var så kass i skolan ?
- Mamma kommer bli jätte arg & besviken ( jag vet ju att hon inte vill bli mormor än) ?
- jag får en förlossnigsdeprission ?
-Jag är för ung ?
& en massa mer.

Jag vet inte om det kan ha nåt med att göra att jag blev & må väldgt dåligt i samma veva, mår fruktansvärt illa,spyr & känner mig allmänt sjuk!

Jag vill ju det här ? eller ?

Jag vill ju absolut inte göra abort heller, för jag vill ju ha en liten, eller ?

Kan tillägga att jag är 21 år har jobb,pojkvän (som har ett barn sen förut, & tycker inte att det här är nån big deal) jaja, har allt ganska ordnat för mig men är det RÄTT att känna så här ?

Vet inte vad jag vill få fram av den här tråden.

kanske någon som känner lite lika som mig ? eller lite tips ?

Äh jag vet inte.

Ha en toppen kväll bukare.
MVH en snurrig tjej

ps. skrattar när jag läser vad jag har skrvit, har lite svårt att formulera mig när jag skriver, sorry för det.ds

 

[kpist]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Det enda jag reagerar på är att pappan till barnet inte tycker det är någon big deal att skaffa barn. Eller missförstår jag?

 

[KELLLY]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Det enda jag reagerar på är att pappan till barnet inte tycker det är någon big deal att skaffa barn. Eller missförstår jag?

jaha, jo det tycker han nog. det jag mena är att han har ju ett sedan förut så han tycker liksom att det ska bli kul men är liksom inte så nojig eller så!

 

[EmelieR]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Jag tror att nästan alla blir skrämda o undrar om de gör rätt... Man har ju ansvar för en annans liv sedan

 

[Jegra]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

När man blir gravid händer det jättemycket i kroppen, mycket hormonförändringar som ställer till det både fysiskt och psykiskt.

Dina funderingar är också fullständigt normala skulle jag säga. Du tar till dig det faktum att ett nytt liv tar sin början och börjar bearbeta din nya roll som blivande mamma.

Mitt råd är ändå att du tar upp dina funderingar med din barnmorska, så kan hon guida dig på vägen.

För att ta dina funderingar punktvis också:

TÄNK OM ?

- Jag inte kommer tycka om barnet.?
Såvida du inte har en väldig otur och drabbas av psykiska besvär kommer du älska ditt barn. Kanske bara som en beskyddande känsla när barnet föds men en kort tid efter kommer en känsla inom dig växa som knyter er nära samman. Naturen är ganska fiffigt konstruerad.

- jag inte är redo för att skaffa barn?
Är man någonsin redo att skaffa barn? Jag var 35 när vår dotter föddes och jag kan inte påstå att jag kände mig som något vidare mamma-material. Man växer in i rollen.

- jag kommer bli så tjock så ingen ens kommer vilja titta åt mig ?
De flesta tycker gravida kvinnor har en alldeles särskild skönhet och du har ju redan din partner som älskar dig. Och det går över, efter sisådär nio månader plus lite tid för att komma i form igen.

- jag inte kommer kunna hjälpa mitt eget barn när h*n har läxor för att jag var så kass i skolan ?
Barnet har väl en pappa också? Dessutom kan du läsa in ämnen medan barnet växer upp. Passa på att läsa i barnet skolböcker när h*n gått och lagt sig.

- Mamma kommer bli jätte arg & besviken ( jag vet ju att hon inte vill bli mormor än) ?
Det är inte din mamma som avgör när du ska bli förälder. Om du och din partner känner er redo så är det vad som avgör. Du har jobb och en ordnat tillvaro, så varför inte?

- jag får en förlossnigsdeprission ?
Är du rädd för det? Prata med din barnmorska om det så kan ni börja arbeta med det redan nu så bör risken minska.

-Jag är för ung ?
Varför för ung? Är det en massa saker du vill göra innan du skaffar barn? 21 är väl en utmärkt ålder att skaffa barn på? Det jag tycker är viktigt är att man har en fot inne i arbetsmarknaden innan, så man har ett nätverk, fått en del erfarenhet och vet hur det fungerar.

& en massa mer.
Allt du har listat upp är helt normala frågeställningar, som jag ser det visar det att du tänker sunt och har bra förutsättningar att bli en fantastisk förälder.

Och du, grattis!

 

[jerseyko]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

- Mamma kommer bli jätte arg & besviken ( jag vet ju att hon inte vill bli mormor än) ?

Åh det var så hemskt den dagen jag åkte ner till mina föräldrar för att berätta. Fick springa på toa typ hela tiden, skakade av nervositet. Flera sms till sambon. Ville typ bara dö.
Vågade inte säga något vid matbordet, tänkte efteråt blir bra.

Satt i soffan, kallsvettades, det var melodifestivalen minns jag men jag kunde nog knappt höra vad de sjöng.
Sen fick det bära eller brista. Frågade mamma hur många vi var i soffan. -Öhhhh...2? Svarade hon...Näää svarade jag och typ tittade ner och då frågade hon "Är du med barn?" och jag svarade "Ja...Jag trodde du skulle bli arg?" Min mamma brister ut i gråt och säger att jag är en tokunge och hur kunde jag tro något sånt!

Jag hade precis fyllt 22 år när jag blev gravid.


Sen alla frågor du har kommer din BM hjälpa dig med, och sen tycker faktiskt jag att hormonerna reder ut många frågor oxå. Jag minns att jag var livrädd för förlossningen i början, ville inte ens tänka tanken på att bebisen faktisk skulle ut oxå, där nere!! Men på slutet vart det tvärt om, jag var livrädd över att inte kunna föda vaginalt istället och det tog nog tills halva huvudet var ute innan jag kunde släppa att jag kommer inte bli snittad

 

[Lilla Grodan]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Jag håller helt med föregående skribent!

Åh, grattis!

Tro nu inte att du kommer att anse att alla dina frågor är besvarade en gång för alla... Nänä, de kommer tillbaka. Sen får du fler frågor som du vill ha svar på.

Jag tycker att det är bra att du har en karl som känner att det inte är någon Big Deal å inte är orolig - han kan säkert hjälpa dig. Prata med honom så att han kan berätta hur han ser på saken, så han får hjälpa dig. Vi är nog många som har läst spaltmetrar med böcker och föräldratidningar och försökt engagera och utbilda våra karlar å så har du en i princip färdigutbildad karl! Då blir man lite avis...

Passa på att vila medan du kan...

 

[KELLLY]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Jag tror att nästan alla blir skrämda o undrar om de gör rätt... Man har ju ansvar för en annans liv sedan

Ja det är väl så, det är väl det jag är rädd för!

 

[KELLLY]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Åh det var så hemskt den dagen jag åkte ner till mina föräldrar för att berätta. Fick springa på toa typ hela tiden, skakade av nervositet. Flera sms till sambon. Ville typ bara dö.
Vågade inte säga något vid matbordet, tänkte efteråt blir bra.

Satt i soffan, kallsvettades, det var melodifestivalen minns jag men jag kunde nog knappt höra vad de sjöng.
Sen fick det bära eller brista. Frågade mamma hur många vi var i soffan. -Öhhhh...2? Svarade hon...Näää svarade jag och typ tittade ner och då frågade hon "Är du med barn?" och jag svarade "Ja...Jag trodde du skulle bli arg?" Min mamma brister ut i gråt och säger att jag är en tokunge och hur kunde jag tro något sånt!

Jag hade precis fyllt 22 år när jag blev gravid.


Sen alla frågor du har kommer din BM hjälpa dig med, och sen tycker faktiskt jag att hormonerna reder ut många frågor oxå. Jag minns att jag var livrädd för förlossningen i början, ville inte ens tänka tanken på att bebisen faktisk skulle ut oxå, där nere!! Men på slutet vart det tvärt om, jag var livrädd över att inte kunna föda vaginalt istället och det tog nog tills halva huvudet var ute innan jag kunde släppa att jag kommer inte bli snittad

Hahah vilket roligt sätt att berätta, ska nog göra likadant!

Ja det är hemsk tanke för mig just nu men ganska skönt att andra också har haft dessa tankar & klarat det bra ändå

 

[KELLLY]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Jag håller helt med föregående skribent!

Åh, grattis!

Tro nu inte att du kommer att anse att alla dina frågor är besvarade en gång för alla... Nänä, de kommer tillbaka. Sen får du fler frågor som du vill ha svar på.

Jag tycker att det är bra att du har en karl som känner att det inte är någon Big Deal å inte är orolig - han kan säkert hjälpa dig. Prata med honom så att han kan berätta hur han ser på saken, så han får hjälpa dig. Vi är nog många som har läst spaltmetrar med böcker och föräldratidningar och försökt engagera och utbilda våra karlar å så har du en i princip färdigutbildad karl! Då blir man lite avis...

Passa på att vila medan du kan...

Ja jag kan tänka mig att frågorna kommer igen

ja det tycker jag också faktiskt, känns skönt att han redan har haft en & vet lite vad det handlar om!

hahah lite avis

 

[KELLLY]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

När man blir gravid händer det jättemycket i kroppen, mycket hormonförändringar som ställer till det både fysiskt och psykiskt.

Dina funderingar är också fullständigt normala skulle jag säga. Du tar till dig det faktum att ett nytt liv tar sin början och börjar bearbeta din nya roll som blivande mamma.

Mitt råd är ändå att du tar upp dina funderingar med din barnmorska, så kan hon guida dig på vägen.

För att ta dina funderingar punktvis också:

TÄNK OM ?

- Jag inte kommer tycka om barnet.?
Såvida du inte har en väldig otur och drabbas av psykiska besvär kommer du älska ditt barn. Kanske bara som en beskyddande känsla när barnet föds men en kort tid efter kommer en känsla inom dig växa som knyter er nära samman. Naturen är ganska fiffigt konstruerad.

- jag inte är redo för att skaffa barn?
Är man någonsin redo att skaffa barn? Jag var 35 när vår dotter föddes och jag kan inte påstå att jag kände mig som något vidare mamma-material. Man växer in i rollen.

- jag kommer bli så tjock så ingen ens kommer vilja titta åt mig ?
De flesta tycker gravida kvinnor har en alldeles särskild skönhet och du har ju redan din partner som älskar dig. Och det går över, efter sisådär nio månader plus lite tid för att komma i form igen.

- jag inte kommer kunna hjälpa mitt eget barn när h*n har läxor för att jag var så kass i skolan ?
Barnet har väl en pappa också? Dessutom kan du läsa in ämnen medan barnet växer upp. Passa på att läsa i barnet skolböcker när h*n gått och lagt sig.

- Mamma kommer bli jätte arg & besviken ( jag vet ju att hon inte vill bli mormor än) ?
Det är inte din mamma som avgör när du ska bli förälder. Om du och din partner känner er redo så är det vad som avgör. Du har jobb och en ordnat tillvaro, så varför inte?

- jag får en förlossnigsdeprission ?
Är du rädd för det? Prata med din barnmorska om det så kan ni börja arbeta med det redan nu så bör risken minska.

-Jag är för ung ?
Varför för ung? Är det en massa saker du vill göra innan du skaffar barn? 21 är väl en utmärkt ålder att skaffa barn på? Det jag tycker är viktigt är att man har en fot inne i arbetsmarknaden innan, så man har ett nätverk, fått en del erfarenhet och vet hur det fungerar.

& en massa mer.
Allt du har listat upp är helt normala frågeställningar, som jag ser det visar det att du tänker sunt och har bra förutsättningar att bli en fantastisk förälder.

Och du, grattis!

Guuud va glad jag blir, Nu känner jag mig liiite normal igen

Tack för alla vettiga svar, känns mycket bättre nu!

 

[Elize]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Jag förstår hur du känner dej!! Jag är gravid i v 36 nu oh hade ingen vidare rolig start på graviditeten....!!
Blev gravid i aug, missfall extremt tidigt, ny grav okt-nov, plussade när jag var i v 5 då. Besvikelsen vid missfallet var enorm så detta glädje-besked om ny grav vågade sambon oh ja helt enkelt inte tro på, gick lixom som i en dimma, varken glad eller ledsen eller nervös.
Iaf, runt v 7 kom illamåendet, och i samband med det klappade jag ihop totalt. Miljoner känslor jag inte kunde styra,,,,, miljoner frågor..... Säng-liggande oh sjukskriven en månad pga illamående oh deppression...... Hade frågor oh funderingar oh känslor jag aldrig Trode jag kunde känns!!!
Så, när jag läser ditt inlägg känns det helt normalt, så reagerar nog alla på ett så stort besked som att det växer ett littet knyte i magen, men så finns de sådana som jag som ja, reagerar mer eller hur man ska säga. Det som skrämde mej allra mest var att jag inte kunde styra mej själv..... Jag hade ingen kontroll över vare sig kroppen eller huvudet.
Strax innan jul började illamåendet lugna sej, strax efter började jag helt plötsligt pigga på mej, kliva upp ur sängen/soffan oh facktist göra saker!! Oh nu var det samma visa igen, jag kunde inte styra mej själv, hade inen kontroll, jag vet inte vad som hände, hur jag gjorde, för att helt plötsligt börja må bra oh sen må som en prinsessa hela grav Säger bara en sak, hormoner, det är den enda "vettiga" förklaringen för mej. Händer ju så otroligt mkt i kroppen som man inte kan förstå hur mkt man än läser och frågar och hör.

Sååå, ett stort grattis till plusset Ta det lugnt, vila, tillåt dej att fundera, bli inte rädd för tankar oh funderingarna, håll dej bara lugn oh låt riden rulla på Det kommer bli kanon!! Fråga mej, lyckligare får man leta efter

 

[YaHilweh]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Mitt x:s syster berättade när vi var och åt hos föräldrarna allihop. Dom berättade genom att ge mamma och pappa varsin present och i presenten var det en mugg. På den ena stod det "världens bästa morfar" och på den andra "världens bästa mormo".

Åh det var så hemskt den dagen jag åkte ner till mina föräldrar för att berätta. Fick springa på toa typ hela tiden, skakade av nervositet. Flera sms till sambon. Ville typ bara dö.
Vågade inte säga något vid matbordet, tänkte efteråt blir bra.

Satt i soffan, kallsvettades, det var melodifestivalen minns jag men jag kunde nog knappt höra vad de sjöng.
Sen fick det bära eller brista. Frågade mamma hur många vi var i soffan. -Öhhhh...2? Svarade hon...Näää svarade jag och typ tittade ner och då frågade hon "Är du med barn?" och jag svarade "Ja...Jag trodde du skulle bli arg?" Min mamma brister ut i gråt och säger att jag är en tokunge och hur kunde jag tro något sånt!

Jag hade precis fyllt 22 år när jag blev gravid.


Sen alla frågor du har kommer din BM hjälpa dig med, och sen tycker faktiskt jag att hormonerna reder ut många frågor oxå. Jag minns att jag var livrädd för förlossningen i början, ville inte ens tänka tanken på att bebisen faktisk skulle ut oxå, där nere!! Men på slutet vart det tvärt om, jag var livrädd över att inte kunna föda vaginalt istället och det tog nog tills halva huvudet var ute innan jag kunde släppa att jag kommer inte bli snittad

 

[TinyWiny]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Är man någonsin verkligen redo att få barn? Jag tror att det är ett fåtal människor som inte känner som du i början av graviditeten. Även om man har försökt bli gravid i flera år så kommer ofta de här tankarna för helt plötsligt så är det ju på riktigt!
Jag tycker att man är redo att få barn när man kan se till någon annan än sig själv, när man kan tänka sig att sätta någon annans väl och ve framför sig själv och sin egna vilja. Jag tror att det är den absolut viktigaste egenskapen som förälder att man kan sätta sitt barn framför sig själv. Inte sagt att man ska sätta sig själv längst ner på priolistan, absolut inte! Utan att man kan inse att barnet behöver det här just nu även om man själv egentligen hade velat sova tex. Om man jämför med hur egoorienterade många vanliga 13-15 åringar är och hur en vanlig vuxen är så förstår du hur jag menar.

Du kommer tycka om ditt barn. Det är extremt ovanligt att man inte tycker om sitt barn och eftersom du funderar på det redan nu så kommer du ta hjälp om detta mot all förmodan kommer inträffa just eftersom du är medveten om det och för att din rädsla finns.

Det finns inget vackrare än en gravid kvinna Att livet ännu en gång får börja om. En gravid kvinna brukar ha en lyster omkring sig som ingen annan har.
Men, givetvis ska du ändå leva sunt och inte ramla iväg i vikt för att du äter en massa onödigt. Det är ju inte bra för någon att gå upp massor och man ska ju ändå ner sedan... Endel tar graviditeten som orsak till att få vräka i sig allt men det mår man ju faktiskt inte bra av. Om man lever och äter som vanligt i största möjliga mån så brukar det inte handla om så många extra kilo man drar på sig. Resten är ju barnet och visst ska det få synas att man är gravid

Du kan ju uppenbarligen skriva det räcker långt. Jag lärde om en hel massa och lärde mej massor med nya saker genom att förhöra mina barn på deras läxor. Sedan en dag så får man inse att ojdå, det där ämnet kan jag absolut inget om när man ska förhöra barnen på deras specialämnen på gymnasiet. Det gör inget, det går alldeles utmärkt att läsa innantill i boken.

Om din mamma blir arg och besviken så är det hennes känslor. Sina känslor får hon ta hand om själv och inte lägga på dej. Dessutom så är du vuxen och hon har ingen andledning att bli arg på dej. Jag var 17 när jag fick mitt första barn. Det är ju mitt liv och jag väljer själv när jag vill ha barn. Det ska ju inte ens föräldrar styra över och jag tror inte det är särskilt många föräldrar som i slutänden hade velat att deras barn skulle rådfråga dem om när de skulle skaffa barn. Det är ju inte så att man får barn för att mor-farföräldrarna ska ta hand om dem utan man vill ju ta hand om dem själv.

Om du är rädd för förlossningsdepression så prata med din bm om det. Prata även gärna med en kompis så att denne kan hjälpa dej att söka hjälp om det skulle bli så. Det finns hjälp att få.

Jag var som jag skrev förut inte så gammal när jag fick barn. Jag firade min artonårsdag med min veckogamla bebis i famnen och en bättre födelsedagspresent kunde jag inte få. Jag skulle fylla 20 samma år som mitt andra barn föddes så nej, jag tycker inte att du är för ung. Jag har aldrig ångrat mitt val att få barn när jag fick dem och ingen annan gång i livet har det varit mer perfekt att få dem. Ålder är bara en siffra, det viktiga är hur man är, hur långt man har kommit i sin egen process i livet.

Det är helt normalt att man tänker som du, allt man hitills har vetat och trott på ställs på ända. Trots att så många människor har gått igenom det förut så är det ju första gången för dej! Det är fantastiskt att just du blivit gravid med just detta barnet just nu! Du får lov att känna dej liten och rädd. Det är ju inte konstigt att man gör det när en så livsomvälvande händelse händer.
När du dessutom mår dåligt så är det ju verkligen inte konstigt att du funderar. Då blir det ju verkligt på ett annat sätt än om du "bara" hade plussat.

Grattis! Du har en underbar resa framför dej

 

[lillamyggan]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Välkommen till gravidnojjan och livet som oroad förälder!

Ledsen att meddela detta men när man får barn (redan under graviditeten) kommer resten av livet vara fyllt av oro.

Vid båda graviditeter har jag oroat mig jätte mycket för att jag inte skulle tycka om barnet, för att han eller hon skulle vara sjuk, ett tag var jag övertygad om att bebben hade dött där inne i magen (innan man kunde känna sparkar). Jag satt och grät i soffan för att min bebis hade dött. Min man trodde nog att jag blivit galen. Jag oroade mig för hur det skulle bli att lämna på dagis, om han eller hon skulle bli mobbad i skolan, om nån skulle kidnappa mitt barn, om jag skulle tappa barnet, glömma barnet i bilen en varm dag, bli påkörd när jag gick med barnvagnen. Jag kan hålla på en hel evighet....

 

[Mabuse]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

- Jag inte kommer tycka om barnet?

Det gör man i princip alltid, det är nästan omöjligt att inte tycka om en liten nyföding.

- jag inte är redo för att skaffa barn?

Det kanske du inte är, men ni har ju bestämt er för att behålla barnet? Kände du dig inte redo då? Jag håller inte med om att man aldrig blir redo för att skaffa barn. Jag var inte redo vid 20 års alder, så jag fick inga barn då, och var jätteredo efter 30, så då skaffade jag barn. Det där är ju olika, men visst finns det lägen i livet då barn kommer mer eller mindre lämpligt.

- jag kommer bli så tjock så ingen ens kommer vilja titta åt mig

Det är ju ett övergående problem, efter förlossningen kan man ju gå ner igen om man vill.

- jag inte kommer kunna hjälpa mitt eget barn när h*n har läxor för att jag var så kass i skolan ?

Jag har inget minne att mina föräldrar hjälpte mig alls med läxorna bortom grundskolan, det finns ju klasskompisar och lärare att fråga!

- Mamma kommer bli jätte arg & besviken ( jag vet ju att hon inte vill bli mormor än) ?

Men du är ju vuxen nu, din mamma bestämmer väl inte ditt liv?

- jag får en förlossnigsdeprission ?

Då finns det jättebra hjälp att få, prognosen för förlossningsdepresseioner är jättebra.

-Jag är för ung ?

Det finns massor av 21 åringar som blir bra föräldrar, möjligen skulle jag kanske undra om du är lite ung, inte med tanken på åldern utan med tanke på att du oroar dig för vad din mamma ska tycka och om du är redo för det här.

Att få barn är en stor sak, även om din kille inte tror det (lite lustigt att han som har barn inte tycker det är en big deal, han borde väl ha märkt hur mycket ansvar ett barn innebär?), men å andra sidan så blir de ju folk av de flesta, även fast föräldrar kan vara extremt olika. Så man får göra riktigt ordentligt fel för att det ska bli pannkaka tror jag.

 

[Anna]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

TinyWiny, du skriver alltid så himla fint och även om jag inte direkt har något att tillföra till tråden vill jag säga det! Du är så bra!

 

[Mabuse]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Välkommen till gravidnojjan och livet som oroad förälder!

Ledsen att meddela detta men när man får barn (redan under graviditeten) kommer resten av livet vara fyllt av oro.

Men bara för att det var så för dig så betyder det väl inte att det behöver vara så för alla? Jag är också förälder, och känner inte alls igen mig i din beskrivning. Jag har aldrig gråtit av oro för mitt barn, vare sig när det var i magen eller senare. Jag tycker definitivt inte mitt liv är fullt av oro nu när jag är förälder, och jag var inte orolig för barnet som gravid heller.

Man går ju på en massa kontroller dels som gravid, och sen hos bvc när barnet är fött. Om allt är ok då (och det är det ju för de flesta) så finns ju ingen anledning att oroa sig.

 

[KELLLY]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

Är man någonsin verkligen redo att få barn? Jag tror att det är ett fåtal människor som inte känner som du i början av graviditeten. Även om man har försökt bli gravid i flera år så kommer ofta de här tankarna för helt plötsligt så är det ju på riktigt!
Jag tycker att man är redo att få barn när man kan se till någon annan än sig själv, när man kan tänka sig att sätta någon annans väl och ve framför sig själv och sin egna vilja. Jag tror att det är den absolut viktigaste egenskapen som förälder att man kan sätta sitt barn framför sig själv. Inte sagt att man ska sätta sig själv längst ner på priolistan, absolut inte! Utan att man kan inse att barnet behöver det här just nu även om man själv egentligen hade velat sova tex. Om man jämför med hur egoorienterade många vanliga 13-15 åringar är och hur en vanlig vuxen är så förstår du hur jag menar.

Du kommer tycka om ditt barn. Det är extremt ovanligt att man inte tycker om sitt barn och eftersom du funderar på det redan nu så kommer du ta hjälp om detta mot all förmodan kommer inträffa just eftersom du är medveten om det och för att din rädsla finns.

Det finns inget vackrare än en gravid kvinna Att livet ännu en gång får börja om. En gravid kvinna brukar ha en lyster omkring sig som ingen annan har.
Men, givetvis ska du ändå leva sunt och inte ramla iväg i vikt för att du äter en massa onödigt. Det är ju inte bra för någon att gå upp massor och man ska ju ändå ner sedan... Endel tar graviditeten som orsak till att få vräka i sig allt men det mår man ju faktiskt inte bra av. Om man lever och äter som vanligt i största möjliga mån så brukar det inte handla om så många extra kilo man drar på sig. Resten är ju barnet och visst ska det få synas att man är gravid

Du kan ju uppenbarligen skriva det räcker långt. Jag lärde om en hel massa och lärde mej massor med nya saker genom att förhöra mina barn på deras läxor. Sedan en dag så får man inse att ojdå, det där ämnet kan jag absolut inget om när man ska förhöra barnen på deras specialämnen på gymnasiet. Det gör inget, det går alldeles utmärkt att läsa innantill i boken.

Om din mamma blir arg och besviken så är det hennes känslor. Sina känslor får hon ta hand om själv och inte lägga på dej. Dessutom så är du vuxen och hon har ingen andledning att bli arg på dej. Jag var 17 när jag fick mitt första barn. Det är ju mitt liv och jag väljer själv när jag vill ha barn. Det ska ju inte ens föräldrar styra över och jag tror inte det är särskilt många föräldrar som i slutänden hade velat att deras barn skulle rådfråga dem om när de skulle skaffa barn. Det är ju inte så att man får barn för att mor-farföräldrarna ska ta hand om dem utan man vill ju ta hand om dem själv.

Om du är rädd för förlossningsdepression så prata med din bm om det. Prata även gärna med en kompis så att denne kan hjälpa dej att söka hjälp om det skulle bli så. Det finns hjälp att få.

Jag var som jag skrev förut inte så gammal när jag fick barn. Jag firade min artonårsdag med min veckogamla bebis i famnen och en bättre födelsedagspresent kunde jag inte få. Jag skulle fylla 20 samma år som mitt andra barn föddes så nej, jag tycker inte att du är för ung. Jag har aldrig ångrat mitt val att få barn när jag fick dem och ingen annan gång i livet har det varit mer perfekt att få dem. Ålder är bara en siffra, det viktiga är hur man är, hur långt man har kommit i sin egen process i livet.

Det är helt normalt att man tänker som du, allt man hitills har vetat och trott på ställs på ända. Trots att så många människor har gått igenom det förut så är det ju första gången för dej! Det är fantastiskt att just du blivit gravid med just detta barnet just nu! Du får lov att känna dej liten och rädd. Det är ju inte konstigt att man gör det när en så livsomvälvande händelse händer.
När du dessutom mår dåligt så är det ju verkligen inte konstigt att du funderar. Då blir det ju verkligt på ett annat sätt än om du "bara" hade plussat.

Grattis! Du har en underbar resa framför dej

Gud, jag vet inte vad jag ska svara, det var verkligen jätte fint skrivet håller med Anna som skrev ett inlägg till dig!

Tack för många kloka ord, känns till en stor del bättre nu!

Tack än en gång & trevlig midsommar

 

[Skogstrollet]

Sv: Blev Gravid, & helt sjuk i huvudet ?!?!

"Blev gravid och helt sjuk i huvudet!"

Jepp, den skriver jag under på....

(v.35+3)