Efter mina 20 år som boende på landsbygd där jag var extremt beroende av bilen, flyttade sen hem till stan när kiddosarna blev stora och gjorde mig då av med bilen och började arbetspendla med kollektivtrafiken - då insåg jag vilken jäkla strss man lever med som bilägare. När jag sitter på bussen behöver jag inte bry mig ett skit om att skrapa snö på bilrutor, om bilen kommer starta, behöver inte bry mig ett skvatt om älgar vildsvin, grävlingar katter eller rådjur på vägen, inte heller om isfläckar eller vattenplaning eller att bli bländad eller trött vid ratten eller om galna medbilister på vägen. Ingen stress alls, jag kan inte göra ett smack åt situationen, och har en bättre tidsplanering i mitt liv än någonsin tidigare, bara jämförbart innan jag fick mitt körkort och kan bara sjunka ner i ett ombonat säte och blunda om jag vill och lyssna på musik eller faktiskt bara njuta av det landskap som passerar förbi utanför fönstret.
Nu har jag varit bilfri i typ 7 år, och ja det finns dagar jag saknar att ha egen bil, det händer att jag lånar eller hyr bil men fasen - nä jag kommer nog inte bli bilägare igen någonsin så länge jag har tillgång till en fantastisk kollektivtrafik som passar bra för mina behov. Bil kör jag i jobbet så det räcker och blir över med råge, så jag känner mig faktiskt privilligerad som bilfri privat.