bichon frise

[Fetaost]

Nej, säger jag också. Bichoner är väldigt bundna till sin ägare/familj och blir mycket olyckliga av att lämnas ensamma (även om de är två). Jag skulle inte lämna en bichon ensam mer än max en halvtimme nån enstaka gång. Jag upplever bichoner som mycket intelligenta hundar med starkt utvecklat känsloliv. De känner sig övergivna och blir helt förkrossade av att lämnas ensamma. Det är för lång ensamtid också för en självständigare ras.

Max en halvtimme?
Då är det nått seriöst fel på rasen.

 

[Raderad medlem 120709]

Max en halvtimme?
Då är det nått seriöst fel på rasen.

Verkar tyvärr inte vara ovanligt med liknande resonemang på sällskapsraser, det är inte första gången jag sett det sägas att de knappt kan lämnas själva för att de är såååå fästa vid sin familj. Känns som att det bara är en "fin" omskrivning av att separationsångest är vanligt och anses normalt för rasen.

 

[tanten]

Verkar tyvärr inte vara ovanligt med liknande resonemang på sällskapsraser, det är inte första gången jag sett det sägas att de knappt kan lämnas själva för att de är såååå fästa vid sin familj. Känns som att det bara är en "fin" omskrivning av att separationsångest är vanligt och anses normalt för rasen.

Eller att de absolut inte klarar att vara i en hundgård med uppvärmd koja. Suck.

de är hundar och går under sammalagar och samma förnuft som andra hundar.
Dvs de behöver rastas under dagen

 

[Nota]

Eller att de absolut inte klarar att vara i en hundgård med uppvärmd koja. Suck.

de är hundar och går under sammalagar och samma förnuft som andra hundar.
Dvs de behöver rastas under dagen

Fast nej många sällskapsraser har en framavlad päls helt utan annan funktion än att vara vacker och som därmed både saknar underull och som aldrig blir tätare även om hunden är hundgårdshund och vinterpäls/ sommarpäls existerar inte heller.
Tycker trots uppvärmd koja inte det är lämpligt att ha en sådan hund ute under vinterhalvåret.

 

[Nota]

Verkar tyvärr inte vara ovanligt med liknande resonemang på sällskapsraser, det är inte första gången jag sett det sägas att de knappt kan lämnas själva för att de är såååå fästa vid sin familj. Känns som att det bara är en "fin" omskrivning av att separationsångest är vanligt och anses normalt för rasen.

Tror inte det är särskilt mer vanligt att sällskapshundar har separationsångest faktiskt tvärtom är ju många av dom ganska så självständiga.

 

[tanten]

Fast nej många sällskapsraser har en framavlad päls helt utan annan funktion än att vara vacker och som därmed både saknar underull och som aldrig blir tätare även om hunden är hundgårdshund och vinterpäls/ sommarpäls existerar inte heller.
Tycker trots uppvärmd koja inte det är lämpligt att ha en sådan hund ute under vinterhalvåret.

Vem har pratat om vinter?

En vinthund skulle inte heller klara vintertemp. Men att inte klara att vara några timmar i hundgård under den varma årstiden är bara trams.

 

[Nota]

Vem har pratat om vinter?

En vinthund skulle inte heller klara vintertemp. Men att inte klara att vara några timmar i hundgård under den varma årstiden är bara trams.

Bland annat en person i pudelgrupp på Facebook idag som frågade om att ha sin pudel 8 timmar per dag i hundgård och det kändes inte alls lämpligt.
Men ja syftar du på några timmar om dagen sommartid går det väl knappt säga att dom sitter i hundgård

 

[SiZo]

Vem har pratat om vinter?

En vinthund skulle inte heller klara vintertemp. Men att inte klara att vara några timmar i hundgård under den varma årstiden är bara trams.

Borde ju funka vintertid med om de har ett hus som är ordentligt uppvärmt att gå in i. Lite jobb såklart att fixa en sån sak. Men kan vara värt det.

 

[__sofia__]

Bland annat en person i pudelgrupp på Facebook idag som frågade om att ha sin pudel 8 timmar per dag i hundgård och det kändes inte alls lämpligt.
Men ja syftar du på några timmar om dagen sommartid går det väl knappt säga att dom sitter i hundgård

Skulle pudel inte vara lämpligt för hundgård på grund av pälsen och att pudeln skulle frysa? Min storpudel har i alla fall problem åt andra hållet - hon försöker alltid hitta svalaste stället att ligga på inne och kryper gärna in under huset sommartid, och har aldrig visat några som helst tecken på att frysa än så länge eller visat att hon velat komma in om det varit kyligare ute och vi varit ute i trädgården några timmar eller liknande. Tidigare år när jag jobbat på arbetsplatsen har hon och min andra hund varit i hundgård under tiden, och hon ligger normalt sett inte i det uppvärmda utrymmet även om det är vintertid utan verkar föredra ett oisolerat mindre rum som är fyllt med spån på golvet.

 

[nilie]

Eller att de absolut inte klarar att vara i en hundgård med uppvärmd koja. Suck.

Jag tror inte att bichoner mår bra i hundgård. De vill vara nära sin människa hela tiden. Mina släktingars bichoner vill absolut inte vara i hundgård utan matte/husse. Hur vanligt är det att sällskapshundar som binder starka band till sina ägare, trivs i hundgård? Kanske de skulle klara det om man tränar dem från ung ålder och att de har sällskap av en annan hund, men jag tror inte de skulle trivas där.

 

[Sryoqwe]

Jag tror inte att bichoner mår bra i hundgård. De vill vara nära sin människa hela tiden. Mina släktingars bichoner vill absolut inte vara i hundgård utan matte/husse. Hur vanligt är det att sällskapshundar som binder starka band till sina ägare, trivs i hundgård? Kanske de skulle klara det om man tränar dem från ung ålder och att de har sällskap av en annan hund, men jag tror inte de skulle trivas där.

Menar du att brukshundar inte binder lika starka band till sin ägare för att brukshunden blir tränad och inte har seperationsångest?
Mina små sällskapshundar (ej bichoner) hade inte varit svårare att ha i hundgård än de större brukshundarna. Nu har vi tyvärr ingen hundgård men jag tror att det hade varit bästa alternativet.

 

[Fetaost]

Jag tror inte att bichoner mår bra i hundgård. De vill vara nära sin människa hela tiden. Mina släktingars bichoner vill absolut inte vara i hundgård utan matte/husse. Hur vanligt är det att sällskapshundar som binder starka band till sina ägare, trivs i hundgård? Kanske de skulle klara det om man tränar dem från ung ålder och att de har sällskap av en annan hund, men jag tror inte de skulle trivas där.

Trams.
Klassiska argument för att släta över dålig avel.
Jag har en liten sällskapras och det går utmärkt att lämna hunden ensam både hemma och i hundgård. Han är trygg och harmonisk i sig utan ångest och rädslor.

Om det är så illa som du påstår så hoppas jag att rasen dör ut för hundarnas eget bästa. Det är ju inte en sund mentalitet med sådan separationsångest!

 

[Nattfjäril]

Jag tror inte för en sekund attt sälllskapsraser skulle binda starkare band till sin ägare, inte klara av att vara ensam på samma sätt som andra hundtyper osv.

Däremot tror jag (tyvärr) att många ägare till sällskapshundar inte tränar dem att klara av dessa saker.

 

[tanten]

Jag tror inte för en sekund attt sälllskapsraser skulle binda starkare band till sin ägare, inte klara av att vara ensam på samma sätt som andra hundtyper osv.

Däremot tror jag (tyvärr) att många ägare till sällskapshundar inte tränar dem att klara av dessa saker.

Jag har många gånger tänkt att skulle mina flattar fått göra sådär. Nähä - då får itne pappisen heller göra det.

Ser alldeles för ofta fruktansvärt ouppfostrade småhundar.

 

[Nattfjäril]

Jag har många gånger tänkt att skulle mina flattar fått göra sådär. Nähä - då får itne pappisen heller göra det.

Ser alldeles för ofta fruktansvärt ouppfostrade småhundar.

Ja herrejävlar man blir mörkrädd ibland.

Kommer osökt att tänka på episoden av det där brittiska hundtränarprogrammet med Teddy Pom-Pom

Har en granne med något liknande och man bara undrar hur de står ut..

 

[Fetaost]

Jag har många gånger tänkt att skulle mina flattar fått göra sådär. Nähä - då får itne pappisen heller göra det.

Ser alldeles för ofta fruktansvärt ouppfostrade småhundar.

Jag brukar även tänka så om avel.

"Skulle man avla på en Rottis som var så skygg/arg/rädd?"
Nä. Men när det gäller små hundar så kallar man det för nått annat eller skyller på både det ena och andra.

Mentaliteten är tyvärr något många skiter i när det gäller små hundar.

 

[Wingates]

Skulle säga att det många kallar separationsångest inte är det, det är bara bortskämdhet och dålig träning. Vi lär hundarna att alltid vara med oss istället för att träna dem att vara ensamma.
Min egen är en sån, så nästa ska jag träna bättre

(Det finns såklart undantag, men generellt skulle jag säga att problemet är skapat av oss ägare).

 

[Takire]

Det

Skulle säga att det många kallar separationsångest inte är det, det är bara bortskämdhet och dålig träning. Vi lär hundarna att alltid vara med oss istället för att träna dem att vara ensamma.
Min egen är en sån, så nästa ska jag träna bättre

(Det finns såklart undantag, men generellt skulle jag säga att problemet är skapat av oss ägare).

Min nästa ska jag träna att kunna lämna för att gå ner i tvättstugan några minuter utan att han/hon stormskäller som nuvarande . Men det hörs sällan minsta ljud från hundrackaren när jag går ut för att t.ex. handla eller jobba. Kanske jag ska sluta tvätta .

 

[nilie]

Jag brukar även tänka så om avel.

"Skulle man avla på en Rottis som var så skygg/arg/rädd?"
Nä. Men när det gäller små hundar så kallar man det för nått annat eller skyller på både det ena och andra.

Mentaliteten är tyvärr något många skiter i när det gäller små hundar.

Så här tror jag att det är (bichonuppfödare rätta mig om jag har fel): Mentaliteten är jätteviktig för en bichon som ska passa som förstagångshund och som hund i barnfamiljer. Mentaliteten kan vara att fokusera på olika saker. För en bichon är det inte i första hand att klara av att vara ensam. Det viktigaste är att den är vänlig, är trygg och litar på människor (även barn och främmande människor). Den ska funka bra med andra hundar och den får absolut inte uppvisa minsta lilla aggressivitet.
Den ska vara lyhörd och lättlärd. Det ska vara lätt att lära den att komma på kommando - den ska vara så familjekär att den inte vill rymma sin väg. Den ska vara tillgiven och binda starka band till sin ägare. Den ska vilja vara fysiskt nära sin ägare (vilket innebär att den hela tiden har koll på var matte/husse är).

Jag tänker så här: skaffar man en bichon så är det för att man vill ha en familjemedlem som ska ha lika mycket värde och respekt som familjens barn. Man lämnar inte en 5-åring ensam hemma i flera timmar och det gör man inte med en bichon heller. Man kan möjligen lämna en femåring för att springa iväg och hämta tvätten, men inte mer än det.

Jag är uppvuxen med brukshundar och jakthundar och de är så olika bichoner så man tror nästan att de tillhör olika arter.

 

[Sryoqwe]

Så här tror jag att det är (bichonuppfödare rätta mig om jag har fel): Mentaliteten är jätteviktig för en bichon som ska passa som förstagångshund och som hund i barnfamiljer. Mentaliteten kan vara att fokusera på olika saker. För en bichon är det inte i första hand att klara av att vara ensam. Det viktigaste är att den är vänlig, är trygg och litar på människor (även barn och främmande människor). Den ska funka bra med andra hundar och den får absolut inte uppvisa minsta lilla aggressivitet.
Den ska vara lyhörd och lättlärd. Det ska vara lätt att lära den att komma på kommando - den ska vara så familjekär att den inte vill rymma sin väg. Den ska vara tillgiven och binda starka band till sin ägare. Den ska vilja vara fysiskt nära sin ägare (vilket innebär att den hela tiden har koll på var matte/husse är).

Jag tänker så här: skaffar man en bichon så är det för att man vill ha en familjemedlem som ska ha lika mycket värde och respekt som familjens barn. Man lämnar inte en 5-åring ensam hemma i flera timmar och det gör man inte med en bichon heller. Man kan möjligen lämna en femåring för att springa iväg och hämta tvätten, men inte mer än det.

Jag är uppvuxen med brukshundar och jakthundar och de är så olika bichoner så man tror nästan att de tillhör olika arter.

Fast en hund som har koll på vart ägaren är tycker jag inte kan räknas som trygg. En trygg och van hund kan bli lämnad hemma utan att känna sig övergiven.