C
CeciliaW
Inatt väcktes jag och Johan av att hundarna stormskällde. Det har väl visserligen hänt förut - men inte att de svarats av en annan hund, utanför vårt hus, mitt i natten. Framförallt inte av en hund som står på vår tomt... 
Jupp, han var tillbaka. Hunden som dök upp på Juldagen (tror aldrig jag skrev om det) på vår tomt från ingenstans, och som husse och matte inte brydde sig om att leta efter så hundstackarn gick omkring på tomten i två-tre timmar. Jag ville inte ta in honom eftersom jag inte visste om han hade löss eller loppor, samt att jag var väl medveten om att hundarna snart skulle börja löpa. Tillslut (dvs efter tre timmar när det hade börjat snöat ymnigt och jag tyckte rätt synd om den halvt översnöade hunden) knölade jag in hunden (en rätt stor Hovawartblandning) i bilen och åkte och lyckades lista ut var han bodde efter en hel del letande. Ägarna såg mest ut som "Och vad vill du?" när jag stod där med deras hund i koppel. Men visst hade jag kommit rätt, det var deras hund och jag fick inte knappt ett tack för att jag lämnade tillbaka honom. Ägarna framstod varken som särskilt oroade eller som särskilt fästa vid sin hund...
Inatt var han tillbaka. Inte så förvånande i och för sig, eftersom Atchoo är i höglöp. Men desto mer irriterande; han parkerade sig på vår farstubro och gnällde, ylade och skällde om vartannat vilket gjorde våra hundar galna. Zynni ställde sig bredbent vid ytterdörren med raggen rest, ljudligt morrandes, tänderna blottade och var fullkomligt beredd att äta upp besten utanför om han tog sig in i HENNES hus. Hon är rätt kaxig, min tokfia.
Vi lyckades lugna Atchoo och Zynni som fick lägga sig i sina burar. Och så förflöt natten... hanhunden på bron gav ifrån sig ännu ett pip/yl/skall, våra hundar satte igång att stormskälla igen varpå vi naturligtvis vaknade igen (om vi ens hade hunnit somna) och fick försöka lugna hundarna (igen) så vi skulle kunna somna om (vilket inte var det lättaste). Jag gick ut vid ett tillfälle och slängde ut hunden från vår gård så han skulle gå hem, men han var tillbaka lika fort. Vi hade tyvärr inget telefonnummer till ägarna, och att åka iväg mitt i natten med en främmande hund är inget jag är sugen på när jag är trött och desperat behöver sova. Dessutom trodde vi väl i vår enfald att ägarna var ute och letade och skulle komma och hämta honom snart, eftersom jag sade att de skulle leta efter honom i byn om han smet igen när jag var där förra gången och lämnade honom.
Men icke. Mellan klockan ett inatt och klockan sex, då jag skulle kliva upp, sov jag nog inte mer än en timme sammanlagt. Enstaka minutrar här och där bara. Och när jag klev upp låg hunden kvar på vår farstu, nu betydligt snöigare. Det är tur att det är en hoffeblandning, de har ju rätt rejält med päls. Men ändå, vara ute hela natten när det kröp nedåt -15°C och snöade.... jag skulle ju vara ute och leta hela natten om det var min hund - och ringa polisen direkt.
På morgonen knöt jag fast honom i en grindstolpe ute vid vägen så vi åtminstone skulle kunna gå ut med våra egna hundar och rasta dem (i koppel). Sen var jag tvungen att åka till jobbet, så Johan tog med sig Zynni och Atchoo och gick ner till ägarnas hus och ringde på. Ingen öppnade, men han kunde se genom ett fönster att tv'n stod på. Han samrådde med vår granne, som tyckte att vi kunde lämna hunden fastknuten eftersom det är bättre att han sitter fast än att han blir påkörd eller stör mjölkböndernas kor och får en spark. Johan ringde polisen och berättade att hunden ifråga satt fastknuten hos oss, och tänka sig! Några timmar senare ringde ägarna till Johan och åkte och hämtade sin hund när de fick veta var han var.
Nu har vi alltså ägarnas mobilnummer, och dyker hundskrället upp en gång till ringer jag dem DIREKT - oavsett vad klockan är på dygnet. Och händer det många fler gånger kan man ju alltid ringa Djurskyddet... för låter man hunden vara ute hela natten, trots att man har fått ett tips om vart hunden tar vägen när den smiter, så följer man knappast lagen om tillsyn över katter och hundar... eller vad tycker ni?
Jupp, han var tillbaka. Hunden som dök upp på Juldagen (tror aldrig jag skrev om det) på vår tomt från ingenstans, och som husse och matte inte brydde sig om att leta efter så hundstackarn gick omkring på tomten i två-tre timmar. Jag ville inte ta in honom eftersom jag inte visste om han hade löss eller loppor, samt att jag var väl medveten om att hundarna snart skulle börja löpa. Tillslut (dvs efter tre timmar när det hade börjat snöat ymnigt och jag tyckte rätt synd om den halvt översnöade hunden) knölade jag in hunden (en rätt stor Hovawartblandning) i bilen och åkte och lyckades lista ut var han bodde efter en hel del letande. Ägarna såg mest ut som "Och vad vill du?" när jag stod där med deras hund i koppel. Men visst hade jag kommit rätt, det var deras hund och jag fick inte knappt ett tack för att jag lämnade tillbaka honom.
Ägarna framstod varken som särskilt oroade eller som särskilt fästa vid sin hund...Inatt var han tillbaka. Inte så förvånande i och för sig, eftersom Atchoo är i höglöp. Men desto mer irriterande; han parkerade sig på vår farstubro och gnällde, ylade och skällde om vartannat vilket gjorde våra hundar galna. Zynni ställde sig bredbent vid ytterdörren med raggen rest, ljudligt morrandes, tänderna blottade och var fullkomligt beredd att äta upp besten utanför om han tog sig in i HENNES hus.
Hon är rätt kaxig, min tokfia.Vi lyckades lugna Atchoo och Zynni som fick lägga sig i sina burar. Och så förflöt natten... hanhunden på bron gav ifrån sig ännu ett pip/yl/skall, våra hundar satte igång att stormskälla igen varpå vi naturligtvis vaknade igen (om vi ens hade hunnit somna) och fick försöka lugna hundarna (igen) så vi skulle kunna somna om (vilket inte var det lättaste). Jag gick ut vid ett tillfälle och slängde ut hunden från vår gård så han skulle gå hem, men han var tillbaka lika fort. Vi hade tyvärr inget telefonnummer till ägarna, och att åka iväg mitt i natten med en främmande hund är inget jag är sugen på när jag är trött och desperat behöver sova. Dessutom trodde vi väl i vår enfald
att ägarna var ute och letade och skulle komma och hämta honom snart, eftersom jag sade att de skulle leta efter honom i byn om han smet igen när jag var där förra gången och lämnade honom.Men icke. Mellan klockan ett inatt och klockan sex, då jag skulle kliva upp, sov jag nog inte mer än en timme sammanlagt. Enstaka minutrar här och där bara. Och när jag klev upp låg hunden kvar på vår farstu, nu betydligt snöigare. Det är tur att det är en hoffeblandning, de har ju rätt rejält med päls. Men ändå, vara ute hela natten när det kröp nedåt -15°C och snöade.... jag skulle ju vara ute och leta hela natten om det var min hund - och ringa polisen direkt.
På morgonen knöt jag fast honom i en grindstolpe ute vid vägen så vi åtminstone skulle kunna gå ut med våra egna hundar och rasta dem (i koppel). Sen var jag tvungen att åka till jobbet, så Johan tog med sig Zynni och Atchoo och gick ner till ägarnas hus och ringde på. Ingen öppnade, men han kunde se genom ett fönster att tv'n stod på. Han samrådde med vår granne, som tyckte att vi kunde lämna hunden fastknuten eftersom det är bättre att han sitter fast än att han blir påkörd eller stör mjölkböndernas kor och får en spark. Johan ringde polisen och berättade att hunden ifråga satt fastknuten hos oss, och tänka sig! Några timmar senare ringde ägarna till Johan och åkte och hämtade sin hund när de fick veta var han var.
Nu har vi alltså ägarnas mobilnummer, och dyker hundskrället upp en gång till ringer jag dem DIREKT - oavsett vad klockan är på dygnet.
Och händer det många fler gånger kan man ju alltid ringa Djurskyddet... för låter man hunden vara ute hela natten, trots att man har fått ett tips om vart hunden tar vägen när den smiter, så följer man knappast lagen om tillsyn över katter och hundar... eller vad tycker ni?
